I går kväll var vi på en info-träff om det blivande fibernätet, som ska skapas här i trakten. Vi kände ingen där, eftersom vi är relativt nyinflyttade, men det kom några fram och presenterade sig för oss. Det är jag tacksam för. Man känner sig ju lite bortkommen, när alla andra känner alla och bara vi är utanför.

Först försökte de prata med min man, men han kan ju inte prata så bra och det är väldigt svårt att förstå, vad han säger om det ska vara några längre meningar (det är MSA´n). ”Ja” och ”Nej” gå ju bra att höra, men det händer ofta att det kommer på fel ställe (det är förmodligen demensen). Jag blev tvungen att säga: ”min man har en neurologisk sjukdom och har svårt att tala”. Sen pratade de med mig i stället. Det här är sagt med en viss ironi, men också tacksamhet att de faktiskt tog kontakt.

 #Kvinnor tiga i församlingen#

 - om inte hennes man har en sjukdom, som gör att hon får tala för honom.   ;-)

Det skulle vara skönt om T kunna hjälpa till att begripa lite mera om allt det här med fiber. Som det är nu, så får jag försöka, efter bästa förmåga, att förstå och fatta beslut själv. Puh!