I går, när vi gick en promenad i skogen, hittade jag gul trumpetsvamp. Vi hade ingen korg eller påse med, så vi fyllde fickorna. I dag gjorde jag svampsoppa på trumpeterna och med det nybakade brödet jag gjorde på förmiddagen, blev det till ett lagom kvällsmål.

Just när soppan var klar, vakande T ur sin eftermiddags- och kvällsslummer. Med byxorna vid knäna stod han framför toaletten i badrummet. Han såg ut som en liten bortkommen pojke, som behöver hjälp att torka sig efter toalettbesöket. Hans uttalande var helt adekvat, men ändå fel och ganska tokigt.

-          Potatisen är klar!

-          Va?

-          Potatisen är klar!

-          Vad menar du, jag har ju gjort svampsoppa.

Fast egentligen förstod jag vad han menade, han avsåg maten - att den var klar. Eller egentligen var det väl en fråga. Hans uttalande var förmodligen ett eko från den tiden, då hans mamma lagade maten och bjöd till bords. Gamla invanda meningar från barndomen pluppar upp i hans hjärna och kommer ut i de rätta sammanhanget, men de är ändå inte helt adekvata.

Det är vid sådana tillfällen som jag skulle vilja att Neurolog-personalen var här och såg och hörde honom. De hörde förresten av sig i förra veckan och förvarnade om att de vill komma hem till oss, för att presentera diverse minneshjälpmedel. Men vad ska vi med sådana hjälpmedel till? Han kommer ju ihåg datum och klockslag, men hittar däremot inte de rätta orden i rätt sammanhang. Sådana hjälpmedel hjälper knappast T att hitta passande ord, meningar och sammanhang. Jag frågade om de inte skulle ställa en diagnos först, innan de kommer med sådana hjälpmedel. Hjälpmedel som vi inte har efterfrågat och inte behöver – än i alla fall - men det verkade inte som den tanken slagit dem. Jag kände en gryende vrede börja att växa i mig, de verkar inte begripa någonting.

Just nu har jag mest lust att lägga ner allt kontakt med Minnesmottagningen och Neurologen.Ska jag kämpa med att få dem att förstå samtidigt som jag kämpar med T´s problem, får jag ju bara dubbelt jobb. I stället för att de kan hjälpa och stödja mig, så blir de ytterligare något som jag ska kämpa mot. Nä tack, då avstår jag hellre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...