Direktlänk till inlägg 27 oktober 2014

Vingklippt och övergiven

Av Anhörig - 27 oktober 2014 21:58

 

Förr hade T en mycket stor bekantskapskrets, inte bara här i Sverige, utan i andra länder också. Vart har alla vänner och bekanta tagit vägen? Några få har hört av sig, mest i början av Ts sjukdom, nu var det länge sedan. Jag kan förstå att det är svårt att prata med honom på telefon, eftersom han knappt kan säga något förståeligt ord – mest kan han säga ”Ja”. Men det finns väl andra sätt att kommunicera - skriva till exempel.  Om inte annat så svarar ju jag i telefon och kan berätta hur han mår. Men få hör av sig. Mest är det Ts bror och syster.


Ts son har bara hört av sig én gång på de nio månader vi bott här och då var det för att jag hade förvarnat att T skulle komma och hälsa på honom och hans familj. Men vad vet jag, de kanske inte har haft så god kontakt tidigare heller. Förr hade jag inte så noga koll på vem T pratade med eller höll kontakt med. Han hade nog inte särskilt frekvent kontakt med sonen då heller. T och jag har alltid haft ganska lösa tyglar på varandra. Vi har aldrig haft stenkoll på vad den andra har för sig, så jag vet inte riktigt.


Tänk att T hela sitt liv levt och verkat för idrotten och satsat allt på att stödja unga idrottare. Han har offrat sitt privata liv och sin familj. Offrat är kanske fel ord, han har inte offret, han har gjort det av sin egen fria vilja. Kanske därför han har så dålig kontakt med sonen nu. Nu får han ingenting tillbaka från verken sonen eller idrotten. Inte det liv som varit heller, det går inte att göra om.


Hans neurologiska sjukdom har isolerat honom från allt i hans tidigare liv. Tänk så ensam man kan bli i sin sjukdom, det är skrämmande. Nu är det jag som är hela hans värld. Det känns som ett mycket tungt ok att bära för mig, men han verkar dessbättre inte bry sig.



 
ANNONS
 
Ingrid

Ingrid

28 oktober 2014 08:56

Det är ju tur att T inte verkar bry sig, men vem vet vad för tankar han har innerst inne. Att det är ett enormt tungt lass du har att dra är dock helt klart.
Varm kram, Ingrid

http://stenstugu.com/wp

Anhörig

28 oktober 2014 19:36

Tack du!
Jag känner din värme :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - Onsdag 6 sept 22:05


  En av de underbara tjejerna på T´s boende, sa ovanstående ord för något halvår sen och jag förstår precis hur hon menar.   Förr, när T fortfarande kunde gå, gick han ibland ut och ramlade i ett dike, utan att kunna ta sig upp av egen kraft. D...

Av Anhörig - Lördag 5 aug 21:40


Innan jag träffade T, bodde han i ett radhus i en förort till Stockholm. I vardagsrummet hade han valt benvita, långa gardiner med tunna, glesa ränder i ett tunt ylleliknande material. Undrar förresten om det inte är i riktigt ylle, T har alltid vari...

Av Anhörig - Tisdag 4 juli 09:33


    Vi firade T´s 70-årsfest i lördags – han fyllde just denna dag. Jag hade bara tänkt bjuda övriga patienter samt personal på boendet på smörgåstårta, men efterhand som dagen närmade sig tillkom flera andra, så jag fick göra en komplette...

Av Anhörig - Lördag 29 april 11:17


Ofta undrar jag hur det står till i huvudet på T. Hur tänker han? Tänker han på vad som var och sörjer sina förlorade färdigheter? Förstår han vad som händer runt ikring honom? Hur tänker han om sin sjukdom? Tänker han över huvud taget? Kan han före ...

Av Anhörig - Onsdag 26 april 15:27


        Som vanligt är det svårt att, efter inledande berättelserna om de små händelserna under veckan, hitta på något att tala (berätta, han talar ju inte) om vid besöken hos T.   Jag brukar alltid ta en kopp the, bara för att ha något ...

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4 5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se