Om någon tror att det är tråkigt att ha en dement och sjuk anhörig, så tror de fel. Det är mycket händelserikt. Det är ledsamt, men absolut inte långtråkigt. Det händer något hela tiden. Stora saker och små saker. Jag har fullt upp och hinner knappt med.

Flera gånger varje dag måste jag se till att plocka upp och hålla rent efter T. Han droppar på golvet, när han ska kissa, han råkar smeta bajs på toaringen. Jag måste alltid laga mat åt honom, färdiglagat från affären duger inte, då svälter han hellre.

Jag måste se till att han duschar och byter kläder. Om inte kan det gå flera veckor, utan att han tvättar sig eller sätter på sig rent.

Jag måste bevaka posten, så inte T hinner tömma brevlådan, för annars kanske jag inte hittar de räkningar, som ska betalas. Då kommer det, i bästa fall, ett inkassobrev så småningom. Eller så står plötslig helt oanmäld kronofogden i farstun.

Min värld krymper – och vidgas. De flesta av de vänner vi hade förr, hör inte längre av sig. Telefonen är så tyst att man då och då måste kolla om den fungerar, det är bara telefonförsäljare som ringer.  Å andra sidan har jag fått ett föremål att låta min uppdämde aggressivitet ut över – jag kan nästan längta efter att en telefonförsäljare ska ringa.

”I nöden prövas vännen” är ett talesätt som stämmer in på verkligheten. Å andra sidan får jag en helt ny inblick i, hur skatteverket, socialkontoret och sjukvårdsapparaten fungerar i det verkliga livet. Jag får prata med tjänstemän, som jag aldrig annars skulle drömma om att ringa eller träffa. Många fantastiskt trevliga faktiskt.

Förut hade jag bara en svag aning om hur man skaffar hem inkontinensskydd och vad en arbetsterapeut eller en logoped sysslar med. Nu har jag fått en vidare inblick i kompetens bland vårdpersonal samt våra rättigheter och skyldigheter.

Jag får nya bakantskaper. Grannar som jag annars inte skulle prata med, kommer nu fram och berättar om hur de hittat T längs vägen i skogen. Det finns en anledning för människor i vår omgivning att komma fram och prata.

Ts sjukdom har lärt mig en massa. Jag har fått en djupare inblick i människans skörhet. Och lärt mig att använda galghumor som försvar mot gråten. Jag har lärt mig att spara tårarna till jag är ensam. Tyvärr gick förmåga att gråta så där förlösande och hjärtinnerligt förlorat på vägen. Men lite spill får man räkna med.

 

znogge

25 november 2014 12:13

"I nöden prövas vännen" är ett intressant uttryck och man inser verkligen vem som är en sann vän. Min pappa dog på tok för ung och mina föräldrar hade en stor bekantskapskrets. Inom ett år var nästan alla vänner borta och som "ensam kvinna" räknades inte min mamma längre. Så vad vänskapen står för kan vi aldrig veta...

Hoppas du kan få någon form av hjälp med din man genom hemtjänsten eller på annat vis. Inte för att hemtjänsten är speciellt rolig att ha att göra med men man orkar inte allt själv...

http://znogge.wordpress.com

 

Ingrid

25 november 2014 12:49

♥

http://stenstugu.com/wp

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...