Min dag började klockan sex. Jag tänkte mig ner till havet och fotografera. Jag har en idé om en bild jag vill ta, men ännu har jag inte lyckats. Bilden kräver blåst, skumt ljus och lång exponeringstid och ännu har jag inte fått till alla komponenter riktigt som jag vill ha dem. Efter en kopp the stack jag och hunden iväg mot St Olofsholm. När jag kom hem, satte jag igång med lite trädgårdsarbete. Även om växtligheten har gått i vinteride, finns ändå alltid något att göra. Jag har fått ett lass med sten av en snäll granne och stenen behöver bäras, rullas och placeras till rätt ställe. En annan granne hjälpte mig att köra hem det med sin släpkärra. En tredje granne ringde nyss och frågade om jag fått på vinterdäcken, om inte kunde han hjälpa mig med detta. Vi har verkligen haft tur med grannarna. En okänt granne presenterade sig lite senare på eftermiddagen.

T sa att han tänkte ta en promenad.

–        Gör det du.

–        Är det ok, om jag väntar med att göra ren braskaminen till jag kommer hem?

–        Ja då, det kan vänta.

Att tömma braskaminen på aska är hans jobb, det kräver ingen större tankeverksamhet. Jag försöker hitta vettiga arbeten, som han kan göra, annars blir han bara liggande. Men är arbetet för komplicerad, så klarar han det inte. Bättre att han lyckas, så han inte tappar modet.

Medan T var borta satte jag mig på övervåningen med datorn för att bildbehandla och glömde bort tiden, som jag brukar, när jag sitter med mitt favoritgöra. Men när det började att skymma, kände jag trots allt att en viss oro höll på att infinna sig. Strax därpå hörde jag ändå att dörren gick och tänkte med lättnad, att nu är han hemma. Då hörde jag en främmande röst i entrén därnere.

–        Hallå, är det någon hemma?

Jag rev nästan ner datorn och rusade ner för trappan. Där stod en yngre man med T.

–        Jo, jag hittade honom nere i ett dike, han kunde inte komma upp.

–        Oj, så snällt av dig att hjälpa honom hem.

–        Det var inget. Hej, Pelle heter jag förresten.

Vi skakade hand.

–         Han har gjort illa sig på kinden också.

Jag tittade på T och såg en liten blodig rännil, som rann nerför kinden. Jag tackade ytterligare en gång och Pelle gav sig iväg. Sen hjälpte jag T till badrummet för att tvätta bort blodet. Han kunde knappt gå själv, utan raglade dit. Han tog snart av sig sin skjorta och gav den till mig. Den var alldeles svettig. Han måste ha kämpat för att komma upp ur diket. Jag frågade vilket dike han ramlat i, men han klarade inte att förklara sig. Jag kommenderade honom till sängen, tog fram en torr T-shirt och hjälpte honom på med den. Han orkade inte själv, eftersom han var alldeles färdig. All den lilla energi han hade kvar, gick åt till att hålla skenet uppe. Jag drog en filt över honom och han somnade omedelbart.

Dagen började med moln, men framåt eftermiddagen klarnade det, vilket, så här års, innebär att natten förmodligen blir kall med flera minusgrader. Tänk så lätt det blivit så, att han inte kommit upp, gett upp och blivit kall. Vintern, som jag tycker så illa om, kommer närmare och närmare. Huset är tyst nu. T sover tungt och ljudlöst och hunden ligger tryggt vid mina fötter, som för att ingjuta tröst.

 

Znogge

29 november 2014 22:39

Tur att det finns hjälpsamma människor runt omkring er. Men det börjar bli skarpt läge...

Kram

http://znogge.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...