Direktlänk till inlägg 8 december 2014

I nöd och lust

Av Anhörig - 8 december 2014 16:25

 

 

När man förälskar sig i en annan person och tänker, att den där ska jag leva med tills en av oss dör, så föreställer man sig inte att föremålet för känslorna kommer att bli så förändrat, så man inte längre har någon glädje av förhållandet. Man har i bästa fall en romantisk föreställning om att man, tack vare kärleken, ska klara av att ta hand om den andra oavsett vad som än händer. Men verkligheten är inte som i romantiska filmer.

Vem är det då som kontrollerar att ”i nöd och lust” efterlevs som man lovat? Vad händer när man inte vill längre? Finns det något Force majeure? Nöd eller skador, som inte kunnat förutses. Så här står det i avtalslagen:

Ett avtalsbrott är ursäktligt om avtalsenlig prestation hindrats av en omständighet som legat utanför parts kontroll och som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med eller tagit i beaktande vid tiden för avtalets ingående och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. När hindret är permanent bortfaller parternas skyldigheter att prestera.

Vad säger då moralens väktare? Är man skyldig att ta hand om sin partner i alla lägen. Även om ens eget liv blir så begränsat, att det inte längre ger något i utbyte, bara sorg, skam, skyldigheter, missnöje, oro och bekymmer. Hur stor del av det liv man har kvar, är man skyldig att offra? Den tid som hela tiden krymper. Jag är inte beredd att sluta LEVA, jag vill njuta av den tid jag har kvar. Snart kommer sjukdomar, svagheter och smärta, och slutligen döden.

Eller finns en tillfredställelse i att offra sig? Att vårda och ta hand om, att ständigt sätta sig själv i andra hand. Blir man en martyr? Blir jag någon genom att vara den som alltid hjälper? Kanske! Kanske inte! Kommer jag att kunna förlåta mig själv, om jag inte drar lasset nu? Vem kommer att ta hand om mig, när jag sviktar, när sjukdom och svaghet kommer ifatt mig? Kommer jag att få tillbaka det jag nu offrar? Finns överhuvudtaget någon mening med att göra detta kärleksoffer? Tror jag att någon kommer att tacka mig? Eller uppskatta det jag gjort? Vem kan svara?

 
 
Mia

Mia

8 december 2014 23:51

Frågar du mig så är mitt svar att du inte ska slita ut dig. Du ska unna dig ett eget liv, det betyder inte att du inte bryr dig eller att du ska sluta bry dig om din man. Men, som du själv skriver - vi har bara ett liv!

http://miatankar.wordpress.com

 
Ingrid

Ingrid

9 december 2014 13:04

Att vara anhörigvårdare är nog något av det svåraste som finns och det verkar som om alla räknar mer och mer med att de anhöriga ska ta vid.

Min mamma, som jobbade många år inom äldrevården sa bestämt ifrån, redan när hon var i sextioårsåldern, att ingen av oss fick "offra sig" för att ta hand om henne den dag hon inte kunde klara sig själv. Då skulle vi se till att hon kom in på något pensionärshem och så blev det. Sina fem sista år tillbringade hon på Åvallegården där hon själv jobbat i över tjugo år. Jag såg till att hon kom ut på promenader och hon var mycket hemma hos mig och Åke, men huvudansvaret vilade trots allt inte på oss.

Du är i ett annat läge, för att det gäller din make, som du lovat att älska i nöd och lust, men inte har du lovat att sköta om honom i nöd och lust? Jag tycker absolut inte att du ska känna skuld och skam den dag du inte orkar ta han om honom. För att du ska orka fortsätta att älska honom, måste du få hjälp och möjlighet att leva ditt eget liv. Får du inte det kommer kärleken till honom att dö.

Varm kram till dig!
/Ingrid

http://stenstugu.com/wp

 
znogge

znogge

9 december 2014 15:11

Det finns en gräns för hur mycket en anhörig kan klara av vilket gäller även när man är gifta eller sambor. Jag tycker att du måste få hjälp av hemtjänst och annat som står till buds för risken är att du knäcker dig själv annars. En släkting till mig har länge tagit hand om sin demente man men nu gick det inte längre. Hon var på väg in i en depression och hennes ork var noll.

Så tänker jag...

http://znogge.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - 27 mars 2018 08:26

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

Av Anhörig - 17 mars 2018 19:16

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

Av Anhörig - 14 mars 2018 07:22


    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

Av Anhörig - 10 mars 2018 19:07


    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Av Anhörig - 6 mars 2018 16:00


Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...

Skapa flashcards