Det är så det är med den sjukdomen T har, det blir inte bättre och det går inte att behandla, det visste jag redan från början. Men jag är ändå glad att han inte har ont och så verkar det som om han är nöjd med livet trots sina tilltagnade problem.

Det är mera jag som lider psykiskt, tror jag. Det är som en lång utdragen sorg och jag kan inte avsluta den, så länge den fortgår. Ibland händer inte så mycket, allt går sin gilla gång och sen ibland, så upptäcker jag saker som gör mig ledsen igen. Som i går upptäckte jag att han hade lagt en massa använda kissblöjor i sin byrå (han måste ju ha blöjor kontinuerligt numera). När jag öppnade byrålådan stank det förskräckligt och jag förstod att detta var en bidragande orsak till att att det luktat så illa från hans rum en tid. Hela dagen i dag har gått till att storstäda rummet och framför allt byrån, så nu luktar det mycket bättre - ett tag i alla fall.

T har tappat all initiativförmåga och ska något göras, så måste jag göra det. Eller möjligen se till att han gör det. Jag brukar få honom att tömma diskmaskinen och braskaminen, men då måste jag puscha på honom.

Jag har kommit på honom med att ibland låsa ytterdörren dagtid, något som han knappt gjorde förut ens på natten.

I dag började jag att plocka undan julpyntet lite smått. Bl a tog jag bort 2 adventljusstakar. Nu sent på eftermidagen gick jag upp och la mig nån timme (jobbar i natt) och när jag sen kom ner, hade han ställt tillbaka adventljusstakarna i fönstren igen. När jag frågade varför han gör alla dessa tokiga saker, så säger han: "Jag vet inte". Då frågade jag (snällt) hur det stod till inne i huvudet på honom och han svarade: "Det är kaos". Och så är det nog, jag tror att han egentlige är mycket sämre (mer dement) än vad som märks, han är bara så bra på att dölja det - även för sig själv. Den som träffar honom märkar inte så mycket, förutom att han har svårt att prata, men om man är med honom lite längre tid, så spricker bubblan. Just att han inte kan prata ordentligt gör det svårare att bedömma hans mentala status.

Jag visste ju, genom att ha läst på, hur sjukdomen skulle framskrida. Men hur det skulle kännas känslomässigt för mig, det var jag inte förberedd på. Det är så tungt ibland och det känns som bekymran ibland dränerar mig på energi och då orkar jag inte ta itu med saker och ting. Fast jag måste ju. Ja, så här känns det ibland - tungt.

 

Znogge

9 januari 2015 18:52

Jag blir imponerad över att du orkar som du gör. Men jag förmodar att när det gäller anhöriga så gör man sitt yttersta. Fast det finns en gräns för allt...

Hoppas du får en fin och lugn helg!

http://znogge.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...