Alla inlägg den 11 januari 2015

Av Anhörig - 11 januari 2015 09:18


 

I går kväll tänkte jag att jag skulle försöka ”prata” med T. Mest är det ju bara tyst oss emellan, att föra ett samtal är svårt eller oftast omöjligt. Han fastnar på de första orden i meningen, det brukar bli: ”Det är…, det är…, det är…, det är…” och sen hittar han inte ord för vad DET är. När jag försökt några minuter, så tappar jag tålamodet och ger upp. Jag är inte ens säker på att han är egentligen vet vad DET är.

Men igår kväll tänkte att jag inte skulle ge mig, nu ville jag veta vad han tänker – eller inte tänker. Jag förklarade att denna tystnad och det att inte ha någon att utväxla åsikter och idéer med är så frätande på själen. Jag försökte beskriva hur jag upplever vårt liv tillsamman – att jag inte tycker att det är något liv. När jag frågade vad han har för tanker runt sin situation, så sa han (efter diverse upprepade och stammande stödord likt de ovan) att han inte har några tanker alls.

-          Men något måste du väl tänka?

-          Nej!

-          Men vad händer inne i ditt huvud?

-          Det är kaos.

Just att det är kaos återkom han till hela tiden – och att han inte har några tankar. Jag tyckte mig se tårar i hans ögon och jag tycker så oändligt synd om honom. Det gör så ont i mitt hjärta, när jag ser att han är ledsen. Ingen kan ju hjälpa honom och det går inte över. I vanliga fall, så kan man ju alltid komma med några tröstande ord av typen: ”Det går över” eller ”Det blir nog snart bättre”, men jag kan inte komma på något att säga, som skulle göra hans fortgående och nedbrytande sjukdom lättare att stå ut med.

Tröst skulle då möjligen jag kunna ge genom att vara snäll och förstående och jag känner mig inte ett dugg snäll. Jag känner mig arg och besviken. Jag vet att jag är arg på honom, för att han har lurat oss på vår trivsamma och lugna pensionsålder, då vi skulle passa på att göra allt det som vi inte hann, när vi alltid var upptagna av arbete och plikter. Vi skulle ha haft så roligt, resa och träffa barn och barnbarn, ägna oss åt våra intressen och inte bry oss om att vara effektiva i arbetslivet.

Jag vet att jag inte kan vara den där förstående hustrun. Jag låter min vrede och besvikelse gå ut över honom – han som är mest drabbad. Och då får jag dåligt samvete för det och blir jag arg på mig själv. Hur ska jag komma ifrån denna belägenhet? Kan jag ta mig igenom denna påfrestande period? Kan jag komma igenom eller slutar det med att även jag blir sjuk och går under? Jag känner mig som en stor egoist, som mest tänker på mig själv.


Skapa flashcards