I går kväll tänkte jag att jag skulle försöka ”prata” med T. Mest är det ju bara tyst oss emellan, att föra ett samtal är svårt eller oftast omöjligt. Han fastnar på de första orden i meningen, det brukar bli: ”Det är…, det är…, det är…, det är…” och sen hittar han inte ord för vad DET är. När jag försökt några minuter, så tappar jag tålamodet och ger upp. Jag är inte ens säker på att han är egentligen vet vad DET är.

Men igår kväll tänkte att jag inte skulle ge mig, nu ville jag veta vad han tänker – eller inte tänker. Jag förklarade att denna tystnad och det att inte ha någon att utväxla åsikter och idéer med är så frätande på själen. Jag försökte beskriva hur jag upplever vårt liv tillsamman – att jag inte tycker att det är något liv. När jag frågade vad han har för tanker runt sin situation, så sa han (efter diverse upprepade och stammande stödord likt de ovan) att han inte har några tanker alls.

-          Men något måste du väl tänka?

-          Nej!

-          Men vad händer inne i ditt huvud?

-          Det är kaos.

Just att det är kaos återkom han till hela tiden – och att han inte har några tankar. Jag tyckte mig se tårar i hans ögon och jag tycker så oändligt synd om honom. Det gör så ont i mitt hjärta, när jag ser att han är ledsen. Ingen kan ju hjälpa honom och det går inte över. I vanliga fall, så kan man ju alltid komma med några tröstande ord av typen: ”Det går över” eller ”Det blir nog snart bättre”, men jag kan inte komma på något att säga, som skulle göra hans fortgående och nedbrytande sjukdom lättare att stå ut med.

Tröst skulle då möjligen jag kunna ge genom att vara snäll och förstående och jag känner mig inte ett dugg snäll. Jag känner mig arg och besviken. Jag vet att jag är arg på honom, för att han har lurat oss på vår trivsamma och lugna pensionsålder, då vi skulle passa på att göra allt det som vi inte hann, när vi alltid var upptagna av arbete och plikter. Vi skulle ha haft så roligt, resa och träffa barn och barnbarn, ägna oss åt våra intressen och inte bry oss om att vara effektiva i arbetslivet.

Jag vet att jag inte kan vara den där förstående hustrun. Jag låter min vrede och besvikelse gå ut över honom – han som är mest drabbad. Och då får jag dåligt samvete för det och blir jag arg på mig själv. Hur ska jag komma ifrån denna belägenhet? Kan jag ta mig igenom denna påfrestande period? Kan jag komma igenom eller slutar det med att även jag blir sjuk och går under? Jag känner mig som en stor egoist, som mest tänker på mig själv.

 

Ingrid

11 januari 2015 16:09

♥

http://stenstugu.com/wp

 

Znogge

11 januari 2015 16:21

Nej, jag tycker verkligen inte att du är någon egoist utan du är en anhörig och maka som har hamnat i en oerhört svår situation. En situation som är snudd på ohållbar redan nu. Hoppas verkligen att det finns hjälp för dig att få. Kanske är det så att T skulle behöva ett annat boende.

Min moster tog hand om sin demente make väldigt länge men hon höll på att knäcka sig själv. Nu bor han på ett särskilt boende och hon hälsar på honom där. En sorg men det blev ohållbart för henne.

Hoppas det löser sig på något vis för er.

http://znogge.wordpress.com

 

Mia

13 januari 2015 15:10

Jag tycker du ær beundransværd som orkat så hær långt. Men... jag tycker du ska unna dig vila och ett eget liv. Våxelvård hoppas jag du kan få, om du ansøker om det hos kommunen. Två veckor før T på korttidsboende och två veckor hemma. En bra børjan då du får tid før dig sjælv. En bra start också før att kanske øvergå till permanent boende på ett demensboende så småningom. Kanske finns det æven dagvård før demenssjuka i din kommun. Att T kan få komma ivæg några timmar før olika aktiviteter och att avlasta den anhørige.

Jag hoppas ni ska finna den løsning som ska passa er. Det ær ingen som tackar dig eller tjænar på att du sliter ut dig. Før det tær på dig sjælsligt, precis som du skriver.

http://miatankar.wordpress.com

 

ingabritt jormelius

16 januari 2015 22:30

Hej anhörig. Jag hittade hit via Elisabeth Ingelssons blogg. Henne har jag följt länge, då jag oxå hamnde i hennes sits. Min make lever inte längre men jag känner igen mig så i det du skriver. Situation är tuff och man vet knappt vart man ska ta vägen. Du är absolut inte egoistisk i ditt sätt att tänka. Så framförallt tänk på dig själv, den sjuk är inget om den anhöriga inte orkar. När min man kom på hem så kände jag hur trött jag var. Ja bara några rader från en som tror hon förstår. Vill du bolla tankar eller bara prata av dig är du välkommen att göra det.
ingabritt@jormelius.se

Anhörig

20 januari 2015 09:51

Tack, kära du.
Det är så välgörande att höra från en som själv varit där jag är nu. Jag hör gärna av mig till dig när jag behöver det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...