Så här kan det se ut efter en promenad på några kilometer, tycker ni att det ser osäkert ut? (filmen är tagen genom köksfönstret). Den sista biten fick jag komma ut och hjälpa till med.

T´s balans och styrka avtar sakta, man ser inget från dag till dag, inte heller från vecka till vecka, det kan också vara svårt att se någon skillnad från månad till månad; men om man jämför nu med i somras, så ser jag en markant skillnad. Han kan börja, i något så när, maklig fart; men tappar orken ganska snart och den sträcka han orkade gå för ett halvår sedan, klarar han inte nu längre. Samtidigt är just promenader den motionsform som fungerar bäst för honom. Att sitta och träna enskilda rörelser fungerar inte, om ingen leder honom hela tiden – och vem skulle göra det? Ska en träningsform ge resultat, så måste den bli av. Och det gäller även för min del. Om jag ska orka, måste även jag sköta min hälsa och träna min kondition. Den takt som T håller numera, är inte motion som ger mig något. Jag kan gå med för sällskaps skuld, men det ger mig inget konditionsmässigt.

Här är vi numera i otakt. För min del ger raska, långa promenader, gärna i obanat och kuperat terräng, bäst effekt. Eller så kan jag cykla eller simma eller paddla kanot eller… det finns massor jag kan göra. Många skulle här säga att det är så bra att springa; men den sortens motion är tyvärr slut för min del. Efter att ha sprungit varje dag i många år (bl a 32 maratonlopp), har nu åldern och mitt genetiska arv satt stopp för den sortens motion – knäna vill inte längre. Men det finns massor annat jag kan och vill göra. Och som jag gör. Jag älskar att röra på mig.

Varje gång T går ut på en promenad, tittar jag på klockan för att hålla koll på hur länge han sen varit ute. När det gått en timme, börjar jag att vänta in honom. När det gått två timmar, ringer jag hans mobil som han har lärt sig att alltid ha i jackfickan. Han klarar inte av att ringa själv, men jag kan ringa honom och han kan svara. Då kan han förhoppningsvis tala om vart han är då. Han brukar alltid gå samma sträcka och hunden är mycket bra på att spåra, så det känns som om vi har en bra räddningsplan. Sen har vi bra grannar inte att förglömma. Tre gånger har någon granne tagit hand om honom, när han inte orkat.

Jag vet - det finns trygghetslarm, som fungerar även utanför hemmet; men de är inte heltäckande och de är dyra. Om de fungerar går larmet till en larmcentral, som kan pejla vart den nödställda är och sedan skicka ut personal, om de inte är på ett annat uppdrag, för då kan det ta lite längre tid. Det är ju bra så långt; men allt detta tar som jag nämnt ovan tid. Jag är ganska övertygat om att mitt system fungerar minst lika bra, om inte bättre.

T är också gammal maratonlöpare. Han har sprungit dubbelt så många maraton som jag. En gång löpare, alltid löpare. Även om man inte kan springa längre. Det sitter lika mycket i själen, man är van att slita, träna och komma ut i naturen. Det är ett cementerat behov. Även om man är kroppslig och kognitivt försvagad, ska det inte behöva innebära, att man helt förlorar sin rätt till frihet. Jag anser att om man förlorar sin frihet, förlorar livet en stor del av sitt värde. Så jag kommer att stödja hans rätt till frihet så långt det går, även om det innebär lite chanser. Det är risker vi båda är beredda att ta