Direktlänk till inlägg 2 februari 2015

Jag har en plan för nödlägen

Av Anhörig - 2 februari 2015 09:03


 


Så här kan det se ut efter en promenad på några kilometer, tycker ni att det ser osäkert ut? (filmen är tagen genom köksfönstret). Den sista biten fick jag komma ut och hjälpa till med.


T´s balans och styrka avtar sakta, man ser inget från dag till dag, inte heller från vecka till vecka, det kan också vara svårt att se någon skillnad från månad till månad; men om man jämför nu med i somras, så ser jag en markant skillnad. Han kan börja, i något så när, maklig fart; men tappar orken ganska snart och den sträcka han orkade gå för ett halvår sedan, klarar han inte nu längre. Samtidigt är just promenader den motionsform som fungerar bäst för honom. Att sitta och träna enskilda rörelser fungerar inte, om ingen leder honom hela tiden – och vem skulle göra det? Ska en träningsform ge resultat, så måste den bli av. Och det gäller även för min del. Om jag ska orka, måste även jag sköta min hälsa och träna min kondition. Den takt som T håller numera, är inte motion som ger mig något. Jag kan gå med för sällskaps skuld, men det ger mig inget konditionsmässigt.


Här är vi numera i otakt. För min del ger raska, långa promenader, gärna i obanat och kuperat terräng, bäst effekt. Eller så kan jag cykla eller simma eller paddla kanot eller… det finns massor jag kan göra. Många skulle här säga att det är så bra att springa; men den sortens motion är tyvärr slut för min del. Efter att ha sprungit varje dag i många år (bl a 32 maratonlopp), har nu åldern och mitt genetiska arv satt stopp för den sortens motion – knäna vill inte längre. Men det finns massor annat jag kan och vill göra. Och som jag gör. Jag älskar att röra på mig.


Varje gång T går ut på en promenad, tittar jag på klockan för att hålla koll på hur länge han sen varit ute. När det gått en timme, börjar jag att vänta in honom. När det gått två timmar, ringer jag hans mobil som han har lärt sig att alltid ha i jackfickan. Han klarar inte av att ringa själv, men jag kan ringa honom och han kan svara. Då kan han förhoppningsvis tala om vart han är då. Han brukar alltid gå samma sträcka och hunden är mycket bra på att spåra, så det känns som om vi har en bra räddningsplan. Sen har vi bra grannar inte att förglömma. Tre gånger har någon granne tagit hand om honom, när han inte orkat.


Jag vet - det finns trygghetslarm, som fungerar även utanför hemmet; men de är inte heltäckande och de är dyra. Om de fungerar går larmet till en larmcentral, som kan pejla vart den nödställda är och sedan skicka ut personal, om de inte är på ett annat uppdrag, för då kan det ta lite längre tid. Det är ju bra så långt; men allt detta tar som jag nämnt ovan tid. Jag är ganska övertygat om att mitt system fungerar minst lika bra, om inte bättre.


T är också gammal maratonlöpare. Han har sprungit dubbelt så många maraton som jag. En gång löpare, alltid löpare. Även om man inte kan springa längre. Det sitter lika mycket i själen, man är van att slita, träna och komma ut i naturen. Det är ett cementerat behov. Även om man är kroppslig och kognitivt försvagad, ska det inte behöva innebära, att man helt förlorar sin rätt till frihet. Jag anser att om man förlorar sin frihet, förlorar livet en stor del av sitt värde. Så jag kommer att stödja hans rätt till frihet så långt det går, även om det innebär lite chanser. Det är risker vi båda är beredda att ta

 
 
Ingen bild

Ann

2 februari 2015 18:22

Ja nog är det en chansning alltid.!! Hade aldrig vågat utsätta en person med demensdiagnos för detta och absolut inte låta det gå så lång tid som 2 timmar innan man kollar hur det är med honom. Hade det varit på exempelvis ett boende så hade vi som personal blivit anmälda och uthängda i alla medier direkt. Svälg stoltheten och ta den hjälp som finns för din sjuke mans skull.

Anhörig

2 februari 2015 22:00

Det finns demens och demens, det är inte en statisk diagnos, utan det finns grader av eländet. Allt från lätt till svår och en massa variationer däremellan. Och fortfarande inte så illa därhän, så jag tror ändå att vi hittat en bra lösning. Eftersom jag själv jobbar i hemsjukvården, vet jag hur hemtjänsten fungerar och, framför allt, känner jag min man bättre än någon annan och vet vad han klarar av - och inte klarar av. Det är inte fråga om stolthet, utan om hur mycket jag kan kränka makens intigitet och frihet.

 
Amanda å matte Julia

Amanda å matte Julia

2 februari 2015 19:08

T var säkert trött och inte hjälper hala underlag en darrig balans heller. Fin filmsnutt om T's promenad ute i det hala.
Hälsningar
/Julia

http://hjuliahullerombuller.blogspot.se

 
Mia

Mia

2 februari 2015 23:07

Visst är det du som känner din make bäst. Maratonlöpare båda två, då har ni använt era ben rejält under åren. Jag vill också komma ut litet varje dag, men de två senaste dagarna har det varit inomhusläge för mig på grund av förkylning. I morgon är en ny dag, då blir det säkert litet frisk luft även för mig!

http://miatankar.wordpress.com

 
Znogge

Znogge

3 februari 2015 14:05

Å ena sidan tycker jag att två timmar är väldigt lång tid för allt kan hända. Men må andra sidan kan allt hända på mycket kortare tid. Jag funderar lite på om T med sin sjukdom kan göra en korrekt riskbedömning men det är du den som kan avgöra bäst. Ett tips är att man kan spåra telefoner och se var den är och det kan man göra som privatperson. Hur det fungerar vet jag dock inte.

Hur skulle det fungera för T med gåstavar nu när det är halt? Eller ställer det kanske mer till det för honom...

Kram

http://znogge.wordpress.com

Anhörig

3 februari 2015 22:41

Jag köpte gå-stavar i julklapp till honom - och till mig, tänkte att han då skulle använda dem då. Det har tagit tid, men just i dag tog han dem med sig. Jag stod ute och tittade efter honom, när han kom tillbaka och glädjande nog, så gick det mycket bättre att gå för honom. Han tyckte själv att det hade gått bra och det är ju viktigast att han är med på noterna.

 
Åke

Åke

10 februari 2015 06:38

Så fint du planerar. Frihetskänslan helt underbart.

http://www.nacka144.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - 27 mars 2018 08:26

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

Av Anhörig - 17 mars 2018 19:16

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

Av Anhörig - 14 mars 2018 07:22


    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

Av Anhörig - 10 mars 2018 19:07


    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Av Anhörig - 6 mars 2018 16:00


Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...

Skapa flashcards