Jag hade tänkt begära hemtjänst åt T - bara ibland - bara så jag kan åka till fastlandet och hälsa på nån gång då och då och inte förlora kontakten med barn och barnbarn. Precis som jag tänkt från början, innan han blev så dålig att han fick svårt att klara sig själv flera dagar ensam. Hemtjänst kostar och kostnaden beräknas efter bådas inkomst. Alltså dyrare ju mer man tjänar.

I stället för hemtjänst föreslog den trevliga biståndsbedömaren ”kostnadsfri avlösning”, som är just kostnadsfri och erbjuds tio timmar i månaden. Tio timmar räcker gott till våra behov.

Jag är förvånad att det gick så lätt. Visserligen hade min anhörigstödjare uppmanat mig att söka och ingjutit mig gott hopp om vi/jag jag skulle bli beviljat hjälp. Nu känns det nästan lite som att cykla i hård sidovind. Man sliter som ett djur och måste luta sig mot vinden för att inte falla och så plötsligt gör vinden en paus och man ramlar nästan i kull av brist på motstånd. Fast på ett positivt sätt. Jag trodde nog att jag skulle få kämpa mycket mera. Efter avslag på ansökan om demensutredning av Minnesmottagningen har jag nog blivit lite bitter och uppgiven.

Så här står det i beslutet:

”T bedöms vara i behov av kostnadsfri avlösning 10 timmar/månad, så att sambon (jag alltså) ska ges möjlighet att lämna hemmet och kunna resa till fastlandet. Detta som ett led att ge stöd så att paret för övrigt kan klara vardagen på egen hand. Insatsen ska ges så att skälig levnadsnivå kan uppnås. Enligt 4 kap. 1 paragraf i socialtjänstlagen beviljas T bistånd i form av kostnadsfri avlösning 10 timmar per månad, då behovet inte kan tillgodoses på annat sätt.”

I dag ringde hemtjänsten och vi avtalade om när jag ska åka och vad vi behöver hjälp med. Allt verkar solklart och utan problem. Tänk att det gick! Jag har nog inte riktigt fattat det än; men i morgon ska jag boka färjebiljetten, då kanske det börja att tränga in.