Puh! Det senaste dygnet har varit omskakande för oss.

Natten mellan söndag och måndag jobbade jag och åkte hemifrån runt 21:30. Jag skulle hinna att tanka bilen också, så jag bad T ta sista kvällskissen med hunden, något som han ofta brukar göra, även när jag inte jobbar.

När jag kom hem morgonen därpå, stod hunden som vanligt och viftade på svansen innanför dörren, då jag öppnade och vi gick direkt ut på en kvarts morgonpromenad. Åter inne tänkte jag stoppa in lite tvätt i tvättmaskinen och såg ett par leriga jeans på golvet framför tvättmaskinen. Hmmm, tänkte jag, T måste ha ramlat, när han var ute i går kväll. Även jackan var mäkta lerig. Jag la in kläderna i maskinen och tittade in till honom i hans rum. Där låg han naken på sängen, med en strumpa på sig. Han försökte förgäves sätta på sig kalsongerna, men orkade inte ens sitta upp, utan ramlade hela tiden ikull i sängen. Än så länge hade han inte gett ett ljud ifrån sig. Jag försökte hjälpa honom på med kalsongerna, men han var helt slut, så det var inte helt enkelt, men till slut fixade vi det. Jag försökte samtidigt fråga varför han mådde som han gjorde. Det var inte lätt att förstå honom, men till slut fick jag en förståelig förklaring.

Han hade ramlat vid vägkanten, när han var ute med hunden och orkade inte ta sig upp. Inte orkade han heller ta sig in till grannarna, fast han var alldeles utanför med ett hus på varje sida om sig. Tidningsbudet, som passerar vid 3-tiden, såg honom inte. Inte heller grannfrun, när hon åkte vid halvsju. Hon såg däremot hunden ligga bredvid vägen, undrade väl lite, men lät det bero. En liten stund senare åkte grannfruns make till jobbet, han upptäckte slutligen T och fick honom hem till vårt hus. Jag har inte pratat med grannen, men enligt T själv var det inte helt lätt att hjälpa honom in i bilen och hem.

T påstår att han inte gjort sig illa och att han inte frös, när han låg därute i vägkanten. Natten var ryslig kall med 2 minusgrader och rejält blåsig, så det är ett mindre under att han lever, tycker jag. Han verkar inte ha förfryst någon kroppsdel (inte hunden heller), som tur var hade han en varm jacka på sig. Förresten börjar jag undra, om han känner smärta eller köld överhuvudtaget. Han sov mer eller mindre resten av dagen, men verkar ha återhämtat sig bra.

På torsdag åker jag till fastlandet för att inspektera barnbarn nr 9 och delta i namngivningsfest för nr 7. Jag är tillbaka på måndag kväll. Då hoppas jag att allt har fungerat med hemtjänsten, som jag skrivit ett instruktionsbrev till. Håll tummarna!

 

Julia

17 februari 2015 17:28

Oj, vilken tur T ändå hade att han inte fick några men efter hund-kiss-promenaden...
Håller tummarna för att allt fungerade med hemtjänsten, medan du var på fastlandet!

Hälsningar
/Julia

http://hjuliahullerombuller.blogspot.se

 

Znogge

17 februari 2015 20:09

Den enkla sanningen är att T klarar inte längre av att lämna huset själv för precis vad som helst kan hända. Sedan tycker jag det var märkligt att grannfrun inte stannade till... Det här kunde slutat riktigt illa för både T och för er hund. Usch ja... Hoppas det ska fungera bra med hemtjänsten när du åker.

http://znogge.wordpress.com

 

Ingrid

18 februari 2015 12:59

Så dramatiskt! Tänk om T legat där på vägkanten och frusit ihjäl. Nu hoppas jag att det kommer att fungera med hemtjänsten så att du kan känna dig lugn när du är på fastlandet.
Kram, Ingrid

http://stenstugu.com/wp

 

Mia

18 februari 2015 15:29

Jag håller verkligen tummarna för att allt ska fungera när du är borta!

Trevligt med små nya barnbarn och trevligt med namngivningsfest. Ha det så himla bra.

http://miatankar.wordpress.com

 

Åke

21 februari 2015 15:21

Omskakande förstår fullständigt! Detta tycker jag låter märkligt: Grannfrun åker förbi och ser en hund ligga vid vägen... Funderar man inte till lite då? Kände hon inte igen hunden ens? Vad gör en hund ensam ute vid halv sju dessutom... Smärta ja: Min far kunde absolut inte känna smärtan när han strövade rakt ut i skogen i stort sett utan kläder förutom strumpor och byxa och en skjorta i den - 10 gradiga kvällen. Vi sökte åt alla håll och som tur va sökte någon åt motsatta sidan och såg snöspåren leda in i skogen där han gått förbi grannens hus, han stod mot ett träd. Igår lyckades jag äntligen få till så att det gjordes det ett demens test på mor, 16 av 30 poäng. Dåliga tecken ja. Frågorna var lätta men hon grejade inte allt.. Året var 2014 och hon kunde inte rita in när klockan var 10 över elva. Tre ord efter varandra fasstnade ett för att nämna lite... Jag håller tummarna för dig :)

http://www.nacka144.se

Anhörig

22 februari 2015 21:25

Tack Åke :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...