Klockan är 01:20 och jag har just krupit i säng. Med ett glas vin för att lugna ner mina omskakade nerver. Jag hade arbetat i kväll - slutade 23:00 egentligen; men kunde åka från jobbet redan kvart i. När jag svängde in med bilen i garaget vid halvtolvtiden, såg jag att det lyste i badrummet, men övriga huset var nedsläckt, vilket fick mig att anta att T var på toaletten och höll på att gå och lägga sig för natten. Jag gick in och la min väska på hallbänken och ropade genom badrumsdörren.

–        Är du där?

–        Jjjj a a aaa aa

Jag hörde hans svaga, hesa, viskande röst. Det var väl ungefär det svar jag väntat mig och jag nöjde mig med det och gav i stället hunden en tio minuters kvällspromenad. När jag kom tillbaka, lyste det fortfarande i badrummet, så jag knackade försiktigt.

–        Är allt ok?

–        N n nn äää.

–        Kan jag komma in?

Sån tur att han inte låst dörren, jag har tjatat om det, så det har i alla fall sjunkit in. Jag gluttade diskret genom dörrspringan, trodde ju att han skulle sitta på toaletten, men han satt i badkaret på tvären med fötterna utanför.

–        Men oj, kan du inte komma upp?

–        Nn n ä ä.

–        Hur länge har du suttit så där?

–        Sen fem.

Han kunde knappt få fram orden, men det är ju i och för sig inte så ovanligt. Jag kände på vattnet, det var fisljummet. Tidsperspektivet kontra temperaturen föreföll trovärdigt, jag hade ju åkt till jobbet vid halvfyra.

Under mitt yrkesliv har jag gått en hel del kurser i ergonomi och lyftteknik och många års praktisk tillämpning har gett mig en hel det rutin, som nu verkligen kom till användning. Men jag lyckades inte i första försöket och inte i andra heller. T har numera tappat så mycket i vikt under sina sjukdomsår - han har förlorat både muskelmassa och underhudsfett - ändå var det inte lätt att lyfta honom. Inte minst på grund av att han var stel och nästan lite spastisk i högerbenet, som ju är den mest sjuka sida. Dessutom var han blöt och hal som en ål. Sjuka människor borde förses med permanent handtag i ryggen, kan man tycka.

Det var svårt att få honom att ta instruktionerna om hur han skulle göra och jag fick säga till honom åtskilliga gånger innan han gjorde som jag sa åt honom. Tankar på att be någon komma till vår hjälp flög genom mitt huvud, men vem ringer man mitt i natten och ber om hjälp? Skulle jag be närmaste granne som har KOL och blir andfådd av minsta lilla. Eller grannarna 500 meter bort? En är ensamstående pappa med en grabb i tioårsåldern. Skulle nog skrämma upp den lille killen ordentligt. Eller pensionären i sjuttioårsåldern, som är så blyg. Hur skulle han tycka om att lyfta en naken karl, som han knappt känner? Eller skulle jag kanske ringa mina kollegor och fråga om de hade ett förslag? Hemtjänsten? Nattpatrullen? Men de åker ju inte ut, om man inte är inskriven där. Eller polisen? Eller brandkåren. Jag har fått hjälp av dem någon gång, när vi inte fått upp en patient som ramlat.

Äntligen, efter att ha tagit i allt vad jag orkade och kommenderat T med militärisk röst åtskilliga gånger, fick jag upp honom att sitta på badkarskanten. Men det var inte lätt att få honom att sitta kvar där, rumpan var hal som ett nysåpat klinkergolv. Efter att trots allt ha hittat ett stabilt läge, kommenderade jag honom att hålla sig kvar och sprang och hämtade kontorsstolen med hjul, som han vanligtvis har vid köksbordet.

Senaste året har han blivit så stel och om jag ska hjälpa honom förflytta sig, så kramar han mina händer, så jag nästan skriker av smärta. Nu gjorde han det igen; men i sin rädsla att falla, satte han även naglarna i mina händer. Jag gav enkla kommando och tillsägelser och därmed fick jag honom med mitt stöd, att flytta sig till stolen. Sen kunde jag dra honom i stolen ur badrummet och in till hans säng. Där jag åter fick halvlyfta honom, så han kunde sätta sig på sängen. Jag hämtade blöja och kalsonger och hjälpte honom att sätta på sig och sedan lägga sig ner i sängen, så jag kunde dra täcket över honom. Därefter gick jag ut och tvättade ur badkaret. Eftersom han missköter sin hygien, så brukar det bli en svart rand i badkaret, när han väl tvättat sig. Sen svabbade jag av golvet och hängde upp de blöta handdukarna på tork. När jag sen tittade in till honom, hade han redan släckt och somnat.

Så nu ligger jag här med mitt vinglas och försöker att varva ner så pass, att jag kan somna. Det känns dock som sömnen är långt borta. Förbaskat dålig drag i vinet nu för tiden! Kanske ska man fresta på med en sömntablett?

 

Amanda å matte Julia

17 mars 2015 06:42

Skönt att det gick bra och att du orkade hjälpa!
Det skulle kanske vara bra om du kunde få hjälp av hemthjänsten i såna här situationer. Har inte T nån bälte med handtag? DET borde du begära att få av arbetsterapeuten. Då har man flera handtag runt kroppen! Du är ju sjuksköterska och vet hur bra de är.
Jag har trygghetslarm om jag skulle falla, vilket bara har hänt två gånger. Men tryggheten att kunna få hjälp när jag behöver är jätteskön.

Kram
/Julia

http://hjuliahullerombuller.blogspot.se

Anhörig

17 mars 2015 07:50

Jo, jag tänkte faktiskt på ett sånt där bälte själv, när jag gick igenom allt i tankarna. Situationen har inte uppstått tidigare. Jag försöker att vara förutseende, men ibland blir man efterklok i stället.
Nu har jag pratat med några av grannarna och försäkrat mig att jag kan ringa även mitt i natten, så jag vet i framtiden hur jag ska göra.
Ett larm står även på den framtida måste-fixa-listan.

 

Åke

18 mars 2015 03:20

... vinklunk till istället... Mer renare det vet du vad det innehåller också typ.

http://www.nacka144.se

 

Å

18 mars 2015 03:23

Eller koppla tankarna med ett norrsken... Här är det dis nu, så jag missar det... Synlig på Gotland får jag uppgifter på ;) Nu ger jag upp. 03:23

http://www.nacka144.se

Anhörig

20 mars 2015 09:51

Jag kollade, men såg inget heller. Snopet!

 

Znogge

19 mars 2015 09:59

Trygghetslarm borde vara en självklarhet för T och det är en stor trygghet även för dig om något händer. Det är nog dags att ta emot den hjälp som finns att få. För er bådas skull faktiskt... Min svärmor trillade och blev liggande hjälplös på golvet i elva timmar. Det blev trygghetslarm dagen efter.

http://znogge.wordpress.com

Anhörig

20 mars 2015 09:45

Ja, jag har funderat på det, men sen måste jag ha T med på noterna och fatta hur han ska använda det.

 

Sundsvalls Micke

19 mars 2015 14:10

Hej!
Här har kommunen nåt som heter lyfthjälp. Ett tel nr som man kan ringa när man inte klarar av det själv. Är ett vaktbolag som kommer då.
Men vet inte om man måste ha hemtjänst för att det ska funka.
Min sambo går under LSS. personlig assistans.

Anhörig

20 mars 2015 09:43

Tyvärr finns bara Larnpatrull här och då måste man ha larm.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...