Nu går det inte att tvivla - våren är på väg. Blåsipporna tittar upp här och där. Krokusen har nästan blommat över. Scillan lyser blå i gräsmattan. Syrenknopparna är tjocka och sprickfärdiga. Hasseln har länge haft långa gulbruna hängen. Persikoträdet hotar att snart blomma. Vissa dagar skiner solen och man kan sitta ute och njuta med en kopp the intill husväggen. Just idag regnar det, men det är ett stilla välgörande droppande.

När jag tänker tillbaka ett år, så inser jag att mycket har hänt med T. För ett år sedan kunde vi prata med varann, visserligen var hans tal dåligt då, men jag kunde förstå honom. Den största och allomkastande skillnaden är ändå att han blivit dement. Han blev det knappast över én natt, men upptäckten jag gjorde skedde verkligen plötslig, då när jag upptäckte att han inte åtgärdat alla räkningar, utan bar låtit dem ligga i en hög med allt annat.

Numera går det inte att föra ett samtal med honom. På sin höjd kan man få ett ord, men det är inte säkert att det är rätt. Han säger ofta ”ja” till allting, vilket kan förleda att tro att man kan ställa ledande frågor och därigenom få ett klokt svar, men så är det inte. En ledande fråga leder ofta till ett upprepande av frågan eller bara ett bekräftande ja, som ändå inte förklarar vad han menar. Jag har sakta fått vänja mig vid att han inte längre är tillräknelig - vad som händer inne i hans huvud, vet jag inte. Vi har delade sovrum men det är egentligen inget, som beror på hans sjukdom, inte från början i alla fall. Det blev så för mer än fem år sedan, när hans snarkningar höll mig vaken alla nätter, förutom de då jag jobbade och då fick jag ju inte heller någon sömn. Till slut hade jag på tok för högt blodtryck och obehagliga hjärtarytmier. Jag insåg att jag om jag ville leva lite till, fick jag lov att se till att sova ordentligt. Numera sover jag på övervåningen, medan han, till följd av sin sämre rörlighet, har sitt rum på undervåningen intill badrummet, vilket underlättar hans behov att snabb tillgång till en toalett. Det var ett krav som jag ställde, när vi letade lämpligt hus under hösten 2013.

Förra natten vaknade jag strax efter tre, när jag sov som djupast, av att han plötsligt slet upp dörren. Att jag inte hört honom ta sig upp för trappan, måste berott på att jag var i djupsömn. Annars är jag lättväckt och han brukar bullra när han ska ta sig upp för trappan, men nu vaknade jag med ett ryck, när han våldsamt tryckte ner handtaget och slet upp dörren. Jag satte mig spikrakt upp i sängen med 200 i puls.

–        Hur är det? Har det hänt något?

Jag fick inget svar från honom, inget ovanligt i och för sig, men han stod bara där och stirrade på mig en liten stund med vilda ögon. Sen stängde han dörren och tog sig ljudligt ner för trappan igen. Vid lunchtid när han vaknat dagen efter, försökte jag få klarhet i vad som egentligen hade hänt, men fick inte något svar, även om det hela tiden såg ut som han tog satts att säga något, så kom det aldrig ut något riktigt svar från honom. Jag fick helt enkelt ge upp. När vi på kvällen vid halvelva-tiden skulle gå och lägga oss, försökte jag igen. Jag ville verkligen veta, det var en obehaglig, lite skrämmande, upplevelse att bli väckt på det sättet och jag hade haft svårt att somna om igen. Till slut fick jag några ord som kunde tolkas som:

–        Belysningen var tänt i köket.

Han hittade inte ordet ”lampa” så det blev i stället ”belysningen”.

–        Men varför gick du då uppför trappan och slet upp min dörr i stället för att bara släcka lampan?

–        Vet inte!

Jag lär väl aldrig få vet vad som hände inne i hans huvud. Att aldrig veta vad han tänker är mycket frustrerande. Kanske tänker han inte eller så är hans tanker mer primitiva och begränsar sig till elementära saker som kroppsliga behov, utan några mer abstrakta reflexioner.

Men det är inte bara intellektet som försämras, även de kroppsliga förmågorna avtar. Blöjstorleken har växt, förr räckte det med ett litet skydd där fram. Mängden urin som kommer i blöjan gör också sopmängden större, jag har fått beställa större soptunna. När man öppnar locket för att slänga i en soppåse, luktar det förskräckligt. Region Gotland har ju ändrat soptömningsintervallen och numera har vi bara tömning én gång i månaden. Jag bävar för hur det ska bli i sommar, när det är varmt. Förmodligen får jag ställe in soptunnan i garaget, så den inte står och jäser i solen.

Hans steglängd blir kortare och kortare när han går. Att gå en promenad med honom är tålamodsprövande, eftersom han går så långsamt. Jag får klä på mig lite extra då, eftersom jag inte får upp värmen på samma sätt, som när jag går själv. Den senaste veckan har jag märkt att han rör sig inne i huset genom att ta tag i dörrposter och möbler. Inte väldigt markant, men så gör inte den som kan röra sig obehindrat. Alla list och dörrposter blir smutsiga efter hans fingrar – hans handhygien är lika dålig som hans kroppshygien.

I mitt ständiga sökande efter mer information om hans sjukdom hittade jag en snutt om frontallobsdemens, CBD med flera, där försämringen av den visio-spatiala förmågan omtalas . Jag har nog läst detta tidigare, men denna gång tog jag reda på vad detta innebär i praktiken, nämligen att den sjuke har svårt att få ihop synintryck som avstånd och rymd. Jag insåg att det är det som besvärar honom, när han går i närheten av stup som till exempel en klintkant vid havet eller när han ska gå ner för en backe eller trappa. I förra veckan gick vi en promenad och när vi gick av asfaltvägen och skulle in på en smal, men slät och fin barrstig, fanns en liten lutning ner från asfalten och in på stigen. Lutningen var inte stor och  längden max en meter; men han stod närmare en minut och liksom måttade med fötterna innan han vågade gå ner för den knappt synliga backen. Att ta emot en hjälpande hand är helt uteslutet, hans stolthet och integritet är för stark.