Direktlänk till inlägg 29 mars 2015

En alldeles vanlig dag

Av Anhörig - 29 mars 2015 18:09

 


T sover som vanligt till halvelva. Går sen upp i morgonrocken, äter frukost och kokar sitt te. Han fyller på med två stora matskedar med honung och bär koppen till matbordet. På vägen skvättar teet över och golvet blir klibbigt som en flugfångare av den överdoserade honungen. Jag hämtar skurhink och mopp och tvättar av spillet. T går snart åter och lägger sig.


Fram på sena eftermiddagen sitter jag i fönstret på övervåningen och dricker en kopp te. När min kopp nästan är tom har T vaknat ur sin sömn. Han tar sig klumpigt upp för trappan till övervåningen, ungefär som en normalfrisk skulle ta sig uppför en repstege. Jag undrar vad han ska upp dit att göra, men han bara ler sitt tomma leende, så jag väntar ut honom. Han tittar på mig med sina hundögon och sitt evighetsleende och lyckas få fram några ord.

-          Det är kaffedags

-          Jaha, men sätt på kaffe då, det brukar du ju fixa.

Sen öppnar han dörren som leder in till mitt sovrum och tittar in, men tvekar i dörren.

-          Vad ska du göra i mitt rum?

-          Jag vet inte.

Han ser bortkommen ut och stänger åter dörren och hasar sig nerför trappan igen.


När jag strax därpå går ner med den tomma tekoppen, har han åter krupit ner under täcket i sängen. Jag sniffar i luften när jag passerar dörren till hans rum. Luktar det inte kiss nu igen? Jag är numera överkänslig för den lukten, vet inte alltid om lukten finns i verkligheten eller bara i min hjärna. Jag går in i T´s rum. Gardinen blev inte fråndragen i morse, som så många gånger den sista tiden, så det är skumt i rummet. Längst in bakom garderoben ligger ett par kalsonger med en blöt blöja i. Min näsa hade rätt. Tar bort blöjan och lägger kalsongerna i tvätten.


Jag går ut i köket och sätter igång att grädda våfflor. När de är klara och bordet dukat, ropar jag på honom. För första gången i dag klär han på sig kläder. Han sätter sig vid matbordet och jag lägger upp första våfflan till honom. Han tar grädde på tallriken och lägger sylt på våfflan med en sked, som han sen slickar av och jag hinner precis hindra honom från att lägga tillbaka skeden i syltburken igen. I stället hämtar jag en ny, ren sked. När det är dags för nästa våffla gör han samma sak - tar sylt med den rena skeden och slickar sedan av den. Nu ligger det två begagnande skedar framför honom och jag talar om att de INTE ska ner i syltburken. Jag ger honom en tredje våffla. När jag för en stund tittar bort och sen tillbaka igen, ser jag hur han tar sylt med en av de smutsiga skedarna. Suck!


Plötsligt resar han sig.

-          Men ska du inte äta upp?

-          Måste på toaletten.

Efter en stund kommer han tillbaka till matbordet och sätter sig. Jag resar mig och går ut till toaletten för den obligatoriska kollen efter hans toabesök. Som så många gånger tidigare är det en liten pöl av kiss på golvet framför toaletten. Jag går ut i tvättstugan och fyller vatten i skurhinken, fattar moppen och torkar därefter av golvet.


På kvällen sätter vi oss framför teven, T sitter på sitt plastade, blåa underlägg för att skydda tyget i soffan. Hans högerben vevar då och då i luften. Jag är mer och mer övertygat om att det är det som kallas ”alien limp-fenomenet”, som är ett inte helt ovanligt symtom vid CBD. Läste för några dagar sedan att det bara finns cirka 50 personer med diagnostiserad CBD (corticobasal degenration).

 
ANNONS
 
Ingen bild

Ingabritt Jormelius

29 mars 2015 22:07

Hej cybervännen. Nu tycker jag att du verkar ha en del att dra i. Snälla var rädd om dig och tänk på dig själv. Det skrev om roterande ben känner jag inte igen. Min man plockade däremot fjärilar och sedan såg det ibland ut som om han vevade in en tråd. Ha det bra och var rädd om dig.

Anhörig

30 mars 2015 15:54

Jo, jag vet, det brukar vara hand/arm som rör sig; men hans ben verkar göra så konstiga rörelser, så det måste vara detta symtom. Tydligen kan det vara så, har jag läst.

 
Ingen bild

Sundsvalls Micke

30 mars 2015 23:59

Hej!
Ja ibland kan man bli vansinnig då det blir tokigt. Gäller att besinna sig o inse att det är sjukdomen som talar.
Själv har jag haft sån ångest över att jag blev så förbannad då min sambo gjorde helt tokiga saker. Och jag blev elak o skällde ut honom. Fast till mitt försvar får jag tillägga att det var innan vi fick diagnosen på Alzheimer.
Blev tyvärr förbannad på honom efter det också. Men man är ju inte mer än människa.

Micke

Anhörig

31 mars 2015 18:08

Så är det nog för många. Man kan inte vara empatisk jämt, ibland är man bara människa.

 
Åke

Åke

1 april 2015 05:37

Diskuterade i måndags med min yngre bror hur fars sätt började förändras... Lillebror uttryckte sig att han var en snorvalp och var uppkäftig... Jag gick typ bort ja väjde undan... Man tar saker på olika sätt. Lille bror tog sedan ett stort ansvar längre fram i livet för far. Jag har samvetskval för att jag inte gjorde mer... Min store förebild som tinade bort. Min far som lärt mig allt! Det gick bara inte att förstå... Då.

http://www.nacka144.se

Anhörig

1 april 2015 21:39

Kanske du kände dig besviken, ja till och med arg på honom? Så kan jag känna - känner mig lurad på något sätt. Alla känslor är inte lätta att förklara, men förståeliga om man bara tänker efter ordentligt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - Tisdag 27 mars 08:26

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

Av Anhörig - Lördag 17 mars 19:16

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

Av Anhörig - Onsdag 14 mars 07:22


    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

Av Anhörig - Lördag 10 mars 19:07


    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Av Anhörig - Tisdag 6 mars 16:00


Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Mars 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se