I går blev jag, med en kvarts varsel, bjuden på middag hem till en granne. Jag tog inte med T, utan gick själv, kände att jag behövde vara ”bara jag”. Träffade några nya bekantskaper och hade jättetrevligt. Det är sånt som gör livet glatt.

I dag är det tänkt att vi, T och jag, ska åka på en liten utflykt söderut – det passar bra att sitta i en varm bil en sån här kulen dag. En kollega har köpt några små kycklingar. Hon jobbar på ett demensboende och berättade att hon ska ta med kycklingarna till de dementa och låta dem hålla i de små dunbollarna. Sen ska hon ha dem som värphöns. Det var då det slog mig, att T kanske skulle tycka att det var roligt att åka och titta på kycklingarna. Så nu ska T bara äta frukost, så åker vi.

Dagen kunde i och för sig ha börjat bättre. När jag gick in för att väcka T, slog urinstanken emot mig från hans rum. Som vanligt slänger han begagnade blöjor i hörnan bakom garderoben och låter dem ligga där och sprida sin unkna lukt. Detta gör mig förtvivlat och förbannat, mest för att jag inte hittar en lösning på problemet. Sista utvägen är en KAD (urinkateter), men det medför också andra nackdelar som till exempel större risk för urinvägsinfektioner Jag avskyr stanken och skäms att bjuda hem folk till oss. T däremot bryr sig föga. Det här kan tyckas vara ett litet problem; men för mig är det stort och gör att min värld blir en sämre värld att leva i.