T sover på undervåningen, då han har svårt att gå i trappan. Jag sover ensam på övervåningen, där jag har ett allrum och 3 sovrum samt en toalett för mig själv. Lite lyxigt eller hur? Men det är så att T behöver markplan och närhet till toalett och badrum. Han får allt svårare att gå obehindrat. Jag har märkt att han mer och mer tar stöd, när han går runt i huset. Att gå ut på promenad har han slutat med sen några veckor tillbaka. Tråkigt för honom, men lite lugnare för mig, trots allt. Nu behöver jag inte oroa mig för att han ska ramla och inte kunna ta sig hem.

För dryga veckan sedan, väckte T mig mitt i natten, klockan var 2 eller 3, genom att plötslig slita upp dörren till mitt sovrum och stå och stirra på mig. Jag var helt yrvaken och frågade bestört om det hänt något eller om han mådde dåligt, men fick inget svar. Han stängde bara dörren och hasade sig ner för trappan igen.

Flera gånger har jag märkt att han går upp på övervåningen och liksom kollar efter något. För ett par dagar sedan gjorde han det igen. Jag var inne på toaletten och han hörde inte mig därinne, när han gick in i mitt sovrum. När jag var klar med mitt, gick jag ner och frågade varför han gått in i mitt rum och vad han letade efter.

-          Efter din älskare.

Jag fattade ingenting. Skulle jag ha en man i byrån?

Lite senare kom han upp till mig igen.

-          Jag tycker inte om dig längre, jag vill skiljas!

En kort stund blev jag lite chockad, sen slog mig tanken: Jag är fri!!! Sen besinnade jag mig och frågade:

-          Vad menar du? Var ska du då bo och vem ska ta hand om dig?

På den frågan hade han inget svar, mumlade bara något ohörbart. Men jag fortsatte att fråga vad han menade. Efter flera frågor och lite mumlande fram och tillbaka, sa han sedan:

-          Nej, nej, jag tycker om dig och jag vill inte skiljas.

Nu fattade jag ännu mindre. Den människa jag har levt med i dryga 10 friska år, skulle aldrig säga eller handla på det viset. Uttrycket i hans ögon, när han säger och gör sådana konstiga saker är lite skrämmande, det är en människa som jag inte känner igen. Senare har jag tänkt efter och jag undrar faktiskt om han inte är psykotisk, när han gör och säger sådana konstiga saker.

Strax därpå, var det som om ett fönster i hans demens och afasi öppnade sig och vi kunde samtala - det var länge sedan vi kunde det och jag har saknat det så mycket. Vi pratade om hans sjukdom, han visste inte vad det var för sjukdom han hade och ville att jag skulle berätta, vilket jag gjorde – att den heter CBD, är progressiv och leder till demens, fysisk handikapp och död. Han blev ledsen och tårar skymtade i hans ögon. Nu då jag plötsligt kunde prata med honom, berättade jag också, att det finns de som tycker att jag borde placera honom på ett boende och leva mitt eget liv, men att jag inte riktigt tycker att det är dags ännu.

-          Skulle du hellre bo på ett boende med trevlig personal, som alltid är glade och förstående och inte griniga som jag kan vara ibland?

-          Nej, det vill jag inte.

-          Men om jag en dag inte orkar, hur ska jag göra då?

-          Då får du sätta mig på ett boende.

Vi hann prata om annat också. Det kändes så gott att få utreda saker som jag har gått och funderat på. Vi hann med en hel timmes samtal. Sen blev han trött och gick och la sig. När han vaknade var han som vanligt igen.