Vanligtvis känner jag, att jag har vant mig vid sakernas tillstånd. Jag känner mig inte lika ofta nedstämt som förr. Man går ju genom olika stadier i sitt bearbetande av livets svårigheter och jag tycker jag kommit in i det mer accepterande stadiet av Ts sjukdom. Visserligen kan jag inte längre njuta av att läsa en bok, tycker att den är tråkig och oväsentlig – liksom inte lika engagerande som det faktiska livet. Jag har också svårt att njuta av tv-program som långfilmer. Så kallade familjeprogram av typen lördagsunderhållning, finner jag otroligt enerverande och larviga. Det känns som det verkliga livet erbjuder fullt tillräckligt med underhållning och spänning. Men på det stora hela så känner jag mig ganska lugn och harmonisk.

Men så händer det något, en struntsak kan tyckas, som rubbar min balans. I går hade jag flera gånger sagt åt T att gå och byta blöja, eftersom han luktade gammal urin. Varje gång jag kom nära honom kändes den kvävande lukten, där han vankade omkring i köket i den eviga morgonrocken. Framåt kvällsmaten blev stanken plötsligt mig övermäktig.

–        Har du överhuvud taget byt blöja sen i går kväll.

–        Nääääee!

Som vanligt följdes hans svar av det utandade flinande, som jag är så trött på.

–        Men gå och byt då! Har du ingen värdighet alls?

Den här gången gav jag mig inte, utan följde honom till hans rum, där han krängde av sig morgonrocken och kalsongerna. Han stod nu där i all sin nakenhet. Mager och liten med penis och pung slakt hängande som en blek och urtagen inälva. Tänk att vi har haft sex med den tidigare, svårt att tänka sig nu. Jag gav honom en plastpåse att knyta in blöjan i, så jag kunde slänga den i soporna.

Lite senare gick jag in i vardagsrummet. När jag passerade soffan kändes urinlukten igen. Jag inspekterade det ljusblåa underlägget, som jag lagt på hans plats i soffan. Där fanns en stor misstänkt gul fläck. När jag lyfte bort det och luktade på tyget under, insåg jag att han återigen hade blött igenom plasten och kissat ner soffdynan. Förra gången, för ett par veckor sedan, fick jag ta av tygöverdraget och då gick blixtlåset sönder, eftersom det satt så tight. Jag tvättade det för hand och sköljde det i välluktande sköljmedel för att få bort lukten. Dynan körde jag ner till havet och vadade ut i det iskalla vattnet med höga gummistövlar och sköljde sedan av den så gott jag kunde. Det tog närmare en vecka innan den torkade helt och jag fick under tiden plocka sjögräs som fastnat i den.

När jag nu kände kisslukten och att allt mitt jobb varit förgäves, så brast det för mig. Soffan köpte vi förra året och nu stod den där förstört av stanken och det trasiga blixtlåset. Ofta hittar jag blöjor på golvet i hans rum och i tvättstugan hänger han sina kissiga kalsonger på tork. Badrumsgolvet är jämt kissigt och/eller bajsigt i och framför toalettstolen och på hans sida av matbordet är det ständigt kladdigt av mat- och godisspill. Sakta mals vårt hem ner till en unken gammalmansbostad, där man inte kan bjuda in gäster utan att skämmas för lukten.

Och nu vill jag bara gråta.