Direktlänk till inlägg 22 april 2015

Balans blir snabbt till obalans

Av Anhörig - 22 april 2015 06:19

 


Vanligtvis känner jag, att jag har vant mig vid sakernas tillstånd. Jag känner mig inte lika ofta nedstämt som förr. Man går ju genom olika stadier i sitt bearbetande av livets svårigheter och jag tycker jag kommit in i det mer accepterande stadiet av Ts sjukdom. Visserligen kan jag inte längre njuta av att läsa en bok, tycker att den är tråkig och oväsentlig – liksom inte lika engagerande som det faktiska livet. Jag har också svårt att njuta av tv-program som långfilmer. Så kallade familjeprogram av typen lördagsunderhållning, finner jag otroligt enerverande och larviga. Det känns som det verkliga livet erbjuder fullt tillräckligt med underhållning och spänning. Men på det stora hela så känner jag mig ganska lugn och harmonisk.


Men så händer det något, en struntsak kan tyckas, som rubbar min balans. I går hade jag flera gånger sagt åt T att gå och byta blöja, eftersom han luktade gammal urin. Varje gång jag kom nära honom kändes den kvävande lukten, där han vankade omkring i köket i den eviga morgonrocken. Framåt kvällsmaten blev stanken plötsligt mig övermäktig.

–        Har du överhuvud taget byt blöja sen i går kväll.

–        Nääääee!

Som vanligt följdes hans svar av det utandade flinande, som jag är så trött på.

–        Men gå och byt då! Har du ingen värdighet alls?

Den här gången gav jag mig inte, utan följde honom till hans rum, där han krängde av sig morgonrocken och kalsongerna. Han stod nu där i all sin nakenhet. Mager och liten med penis och pung slakt hängande som en blek och urtagen inälva. Tänk att vi har haft sex med den tidigare, svårt att tänka sig nu. Jag gav honom en plastpåse att knyta in blöjan i, så jag kunde slänga den i soporna.


Lite senare gick jag in i vardagsrummet. När jag passerade soffan kändes urinlukten igen. Jag inspekterade det ljusblåa underlägget, som jag lagt på hans plats i soffan. Där fanns en stor misstänkt gul fläck. När jag lyfte bort det och luktade på tyget under, insåg jag att han återigen hade blött igenom plasten och kissat ner soffdynan. Förra gången, för ett par veckor sedan, fick jag ta av tygöverdraget och då gick blixtlåset sönder, eftersom det satt så tight. Jag tvättade det för hand och sköljde det i välluktande sköljmedel för att få bort lukten. Dynan körde jag ner till havet och vadade ut i det iskalla vattnet med höga gummistövlar och sköljde sedan av den så gott jag kunde. Det tog närmare en vecka innan den torkade helt och jag fick under tiden plocka sjögräs som fastnat i den.


När jag nu kände kisslukten och att allt mitt jobb varit förgäves, så brast det för mig. Soffan köpte vi förra året och nu stod den där förstört av stanken och det trasiga blixtlåset. Ofta hittar jag blöjor på golvet i hans rum och i tvättstugan hänger han sina kissiga kalsonger på tork. Badrumsgolvet är jämt kissigt och/eller bajsigt i och framför toalettstolen och på hans sida av matbordet är det ständigt kladdigt av mat- och godisspill. Sakta mals vårt hem ner till en unken gammalmansbostad, där man inte kan bjuda in gäster utan att skämmas för lukten.


Och nu vill jag bara gråta.

 
 
Ingen bild

Ingabritt Jormelius

22 april 2015 08:45

Vännen. Gråter med dig. Tyvärr kan jag inte ge dig några bra tips men förstår hur du upplever det. Kan bara krama om och finnas här för dig.

Anhörig

23 april 2015 07:40

Bara det känns gott, ska du veta.

 
Ingen bild

Sånskan

22 april 2015 08:57

Kära du. Vet inte hur jag kan skänka lite tröst i ditt/ert kaos. Förstår så väl din frustration över att se din mans psykiska och fysiska "förfall" och hur ert hem förvandlas. Det är tillåtet att gråta. Försök att ta nytta av avlösningen och åk iväg någonstans för att hitta lite nya krafter. Kram från Skåne.

Anhörig

23 april 2015 07:39

Tack du!

 
Ingrid

Ingrid

22 april 2015 11:04

Jag gråter jag också när jag läser ditt inlägg!
Varm kram, Ingrid

http://stenstugu.com/wp

Anhörig

23 april 2015 07:39

Tack Ingrid!

 
Znogge

Znogge

22 april 2015 17:34

Det förstår jag mer än väl att du vill göra. Just den här problematiken gör det omöjligt att leva ett vanligt liv och bjuda hem folk för lukten, den finns där alltid...

http://znogge.wordpress.com

Anhörig

23 april 2015 07:36

Ja, du vet ju hur det kan lukta.

 
Ingen bild

Aas

22 april 2015 18:32

Såå sorgligt! Är det inte dags att försöka få hjälp?

Anhörig

23 april 2015 07:33

Vet tyvärr inte hur det ska gå till. Kissa måste man ju. Blöjor har han.

 
Ingen bild

Aas

23 april 2015 09:25

Kan det hjälpa med påminnelser på en lapp att byta blöja? T. Ex för middag eftermiddag? Avlastningsboende en vecka då och då? Så du får egentid samt hämta krafter? Det är du värd!

Anhörig

24 april 2015 21:32

Tror tyvärr inte att påminnelse hjälper, eftersom jag påminner, men han gör det inte i alla fall.

 
Ingen bild

Sundsvalls Micke

25 april 2015 18:39

Hej!
Försök att få avlastning och fixa ett korttidsboende i en vecka.
Ja jag vet att det känns hemskt att göra, men när man själv börjar att gå sönder så är det enda lösningen.
Jag vet hur hemskt det känns och i vårt fall kändes det ännu värre då min sambo fått alzheimer i yngre ålder. Fick bo med en massa gamlingar. Men det var min räddning många ggr. så jag inte själv skulle bli sjuk. Ja att inte få sova på en hel vecka tär på.
Hoppas att allt löser sig för dig. hur du nu än beslutar att göra.

Micke

Anhörig

26 april 2015 17:36

Tack, kära du. Jag ska fundera.

 
Ingen bild

Skumfigur

25 april 2015 22:28

Känner igen din känsla. Man tror man är klar med sin bearbetning och så tippar man - av en skitsak. Jag är också i en tärande situation, och att det ska vara så svårt att be om hjälp... Vet att jag måste börja se till mig själv bättre för att orka. Men i vilken ände ska jag börja?
Jag tittar in här ibland men har inte kommenterat förut. Du är stark som skriver av dig i bloggen!

Anhörig

26 april 2015 17:35

Det hjälper att skriva av sig. Och så får jag så mycket tillbaka av besökare. Välkommen åter :-)

 
Mia

Mia

26 april 2015 11:01

Inte heller jag kan ge någon tröst, men tror inte du förväntar dig det heller.

Känner med dig och försöker tänka mig in i din situation. Så tröstlös och tråkig din situation har blivit. Vid många andra tråkigheter kan man tänka att det blir bättre, men en sådan förändring kan du ju inte hoppas på... ;-(

Känner med dig!

http://miatankar.wordpress.com

Anhörig

26 april 2015 17:33

Nä, så är det. Det gäller att acceptera, men ibland kan det vara svårt.

 
Åke

Åke

28 april 2015 05:12

Starkt skrivet. Var rädd om dig.

http://www.nacka144.se

Anhörig

28 april 2015 21:46

Tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - 27 mars 2018 08:26

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

Av Anhörig - 17 mars 2018 19:16

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

Av Anhörig - 14 mars 2018 07:22


    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

Av Anhörig - 10 mars 2018 19:07


    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Av Anhörig - 6 mars 2018 16:00


Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...

Skapa flashcards