Alla inlägg den 8 maj 2015

Av Anhörig - 8 maj 2015 08:14


I början av veckan tröttande jag slutligen på att torka kiss och bajs.


 

Dagen före hade T gått runt i huset utan blöjor och kisset avslöjade som en snitslad bana, vart han hade gått. Jag fick återigen, som alla andra dagar(för vilken gång denna dag???), ta fram mopp och skurhink. 

Denna dag hade vi varit på Coop för att veckohandla, något som T tycker är trivsamt. Då brukar jag försöka få med honom, så han får ha lite roligt. Redan när vi gick runt i affären, kände jag bajslukten. Medveten om att jag hade ett av de välsignade blåa underläggen på passagerarsätet, behövde jag inte oroa mig för att sätet skulle bli förstört. I bilen frågade jag sen:

-          Har du bajsat på dig?

-          Ja.

Väl hemma sa jag åt honom att gå ut i badrummet och kliva upp i badkaret för att ta av sig byxorna. Om han tar av dem utanför badkaret, brukar han alltid lyckas smeta ner golvet och sin omgivning i allmänhet. När han fick av byxorna spred sig bajslukten i badrummet och jag öppnade fönstret på glänt för att kunna stå ut. I rumpan satt en redig klump avföring, så jag fick ta toapapper och skrapa rent, så gott det gick. Karlar har ju oftast en hel del hår där bak, så det var inte lätt att få bort bajset.


Därefter tog jag duschen och började spola rent. Jag fick be honom luta sig framåt, för att få rent och satte på vattenstrålen hårt för att få bort allt. Tack vara den hårda vattenstrålen, som jag var tvungen att använda, sprutade det ner mig också. Att bli nerstänkt med bajsvatten är inget man njuter av kan jag meddela för de som inte prövat på. Jag försökte att stålsätta mig, det fanns ju vatten så det räckte åt mig sen också. Värst var, när det stänkte i mitt ansikte.


Jag gav honom tvålen och bad honom tvätta sig i stjärten, men det var inte lätt att få honom att göra det ordentligt. Han höll händerna lite överallt runt i badkaret, på väggarna, kranarna, duschmunstycket och alla övriga ställen satte han spår från sina nerbajsade händer. Jag passade på att få honom att tvätta hela kroppen, när vi ändå höll på. Han tvättar sig ju aldrig självmant. Slutligen kunde han, med min hjälp, kliva ur badkaret och jag la en badhandduk över hans axlar och hjälpte honom att torka sig.


Sen vidtog operation städning. Kläderna skulle tvättas. Alla ytor som var insmetade med bajs skulle rengöras. Sist tog jag av mig alla kläder och hoppade i duschen själv, fast jag kände mig inte riktigt ren efteråt heller. Slutligen packade jag upp matvarorna och ställde in i kylen. De hade väl hunnit bli aningen rumstempererade under tiden.


Det var då något i mitt huvud sa: Nej, nu får det vara slut. Är det så här resten av mitt liv ska vara? Hur länge får jag vara frisk och kunna njuta av livet? T´s liv är eländigt och det är tragiskt, men måste mitt liv också vara så här? Jag ringde biståndsbedömaren och frågade om det fanns möjlighet att få avlastning kanske någon vecka varje månad. Hon berättade att vanligtvis får man ha två veckor på avlastningsplats och två veckor hemma, men hon skulle undersöka saken och återkomma. Bara någon timme senare ringde hon och berättade att det säkert skulle lösa sig; men tyvärr skulle det förmodligen inte gå att ordna förr än i juni.


”Förrän i juni”! Herre Gud, det är ju jätte-snart! Det är ju fantastiskt! Att det skulle gå så lätt. Jag trodde att jag skulle få tjata, motivera, och kräva. Jag begriper inte att det gick så lätt. Vad klagar folk på egentligen?


Sen slog den lede fi till i form av det dåliga samvetet. Kanske har jag gett upp för lätt? Kanske är jag bara lat och har dåligt med tålamod och låter T lida förr det?


Och hur ska jag klara av att berätta för honom att jag har kasserat honom? Kastar ut honom från hans hem! Ucsh, jag känner mig så hemsk!


Skapa flashcards