I kväll sitter jag kvar länge ute vid trädgårdsdammen och matar guldfiskarna. Min kära border collie, Kim, sitter intill och håller mig sällskap. En känsla av lycka kommer över mig, lyckan över att leva. Jag är ju frisk, jag har ett arbete och arbetskamrater som jag trivs med. Jag har fina barn och barnbarn, som står mig nära. Jag har det ganska bra faktiskt.

En av fiskarna slår ett slag med stjärten som tack för maten. Alla fiskarna har överlevt vintern i dammen. Ja, de stora alltså, ynglen har jag inte räkning på. En av de fridlysta salamandrarna kommer upp till ytan och låter sig väl smaka av fiskmaten. Jag ser att maskrosorna är lite väl talrika runt dammen – i morgon måste jag rensa bort ogräset runt dammkanten. Kärt besvär! Och inte allt för jobbigt ser det ut som.

Fåglarna har just börjat sin kvällskonsert. På avstånd hör jag göken, det är första gången i år. Naturen är så vacker just nu, jag tycker aldrig jag njutit av den så mycket som nu. Det har regnat lite under dagen och luften känns ren och oförbrukat. Jag har jobbat natten innan, visserligen har jag sovit några timmar, men jag börjar känna den behagliga kvällströttheten komma. Jag ska strax gå in.

Tanken slår mig - ännu finns en del av mitt liv kvar och väntar på att levas. Det är jag själv som bestämmer vad jag vill göra med det.