I kväll sitter jag kvar länge ute vid trädgårdsdammen och matar guldfiskarna. Min kära border collie, Kim, sitter intill och håller mig sällskap. En känsla av lycka kommer över mig, lyckan över att leva. Jag är ju frisk, jag har ett arbete och arbetskamrater som jag trivs med. Jag har fina barn och barnbarn, som står mig nära. Jag har det ganska bra faktiskt.

En av fiskarna slår ett slag med stjärten som tack för maten. Alla fiskarna har överlevt vintern i dammen. Ja, de stora alltså, ynglen har jag inte räkning på. En av de fridlysta salamandrarna kommer upp till ytan och låter sig väl smaka av fiskmaten. Jag ser att maskrosorna är lite väl talrika runt dammen – i morgon måste jag rensa bort ogräset runt dammkanten. Kärt besvär! Och inte allt för jobbigt ser det ut som.

Fåglarna har just börjat sin kvällskonsert. På avstånd hör jag göken, det är första gången i år. Naturen är så vacker just nu, jag tycker aldrig jag njutit av den så mycket som nu. Det har regnat lite under dagen och luften känns ren och oförbrukat. Jag har jobbat natten innan, visserligen har jag sovit några timmar, men jag börjar känna den behagliga kvällströttheten komma. Jag ska strax gå in.

Tanken slår mig - ännu finns en del av mitt liv kvar och väntar på att levas. Det är jag själv som bestämmer vad jag vill göra med det.

 

Ingabritt Jormelius

11 maj 2015 08:02

God morgon Cybervännen. Så rofyllt du skriver om din stund vid dammen. Jag blir varm i hjärtat för mellan raderna läser jag en kvinna som landat lite i sin tillvaro. Hade så gärna suttit där med dig och försiktigt lagt min arm om dina axlar. Var rädd om dig och ta tillvara såna små stunder när dom bjuds. Det är en lisa för själen. Kram

Anhörig

12 maj 2015 05:36

Det skulle ha varit jättetrevligt att sitta och resonera med dig :-)

 

SundsvallsMicke

12 maj 2015 01:16

Hej. Låter som att du redan fått avlastning. Kände nästan så jag också. Fast jag sov nästan en hel vecka första gången jag fick avlastning.
Önskar dig allt gott o hoppas du får vila nu.
Det tär på att vara anhörig.
Micke

Anhörig

12 maj 2015 05:35

Inte än, men bara känslan att snart så... Det gör livet lättare bara det.

 

Åke

15 maj 2015 21:49

En sån underbar filosofisk plats du skapat :) Himla vackert!

http://www.nacka144.se

Anhörig

17 maj 2015 08:37

Tack du!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...