Nu har jag berättat för T att jag sökt om avlastning en vecka i månaden. Han sa ingenting, och det brukar han ju inte heller, men jag såg att han blev ledsen.

I går var vi åter och handlade. Det är tur att det finns kundvagnar, så han kan använda dem som rullator, även om han aldrig skulle erkänna att det är just det han har dem till. Jag har ju pratat med en arbetsterapeut om en sådan, men det blir inte lätt att få honom att börja använda den. Det blir som när jag bad om en sittbräda till badkaret, han började först att använda den, när han inte hade kommit upp ur badkaret själv och legat där i det kallnande vattnet i 7 timmar. Sen dess har jag förbjudit honom att duscha själv.

Jag har också funderat på att söka parkeringstillstånd för handikade. För det första ligger de närmare affären, men främst så är de bredare. Otaliga gånger har han slagit upp bildörren mot en annan bil. Numera ser jag till att välja en parkeringsplats med ledigt bredvid. Visserligen händer det ofta att det står en bil, när vi kommer ut igen; men han har lättare att gå in i bilen än ut. När han ska ut, måste jag oftast hjälpa till. Då tar jag ett tag i hans arm, som jag lärt mig i jobbet – jag lägger min underarm längs hans och tar tag om hans armbåge, så att han kan ta tag om min armbåge. Därmed får vi bättre grepp, än om man tar i handen.  Han har svårt att reglera kraften i greppet och ger jag honom min hand, klämmer han nästan sönder den. Visserligen klämmer han om min arm precis ovanför armbågen, men det känns lite mindre där. Fast i går trodde jag nästan att jag skulle få blåmärken där, men kärringen är av gott virke tydligen, jag hade inga märken när jag kollade sen.