T har åter varit paranoid. Det var när jag var ute med hunden sista kvällskissen i går kväll, jag stannade på vägen, stod stilla och njöt av kvällshimlen, som var alldeles rosa. Eftermiddagen hade varit grå och regnig, men nu lyste de sista strålarna från kvällssolen genom en springa i de gråa molnen och skapade en underbar nyans. Samtidigt höll fåglarna sin kvällskör, som de bara kan göra i gryning och skymning på våren. Göken, som anlände för bara några dagar sedan stämde in från väster. Stämningen var förtrollande, jag snurrade mig långsamt runt för att ta in alla syn- och hörselintryck och när min blick sakta panorerade förbi vårt hus och badrumsfönstret, såg jag T. Hälften av hans ansikte skymtade ovanför den mattslipade fönsterrutan. För att se över där måste man stå på tå. Han stod blixtstilla och bara spanade på mig. Nyss, när jag gick ut, satt han och tittade på TV. Det stod helt klart att det var mig han tittade på; men han förstod inte att jag såg honom. Det var en liten, men mycket markant, detalj som avslöjade honom – han hade tänt ljuset i badrummet. I det avtagande kvällsljuset lyste fönstret som en juvel med hans ansikte som en plump i ljuset. Jag fortsatte min stilla kvällspromenad, men den förtrollande stämningen var bruten.

Som så många gånger förr, tog jag med min lilla bärbara i sängen. Jag låg och surfade lite på må och få samtidigt som jag hörde T kvällstöka: Gå på toaletten,släcka, stänga av TV´n och lite annat som han brukar göra. Men tog det inte ovanligt lång tid? Jag började mer och mer rikta min uppmärksamhet på ljuden av hans göranden. Jag tyckte jag hörde honom i trappan. Han har ju så svårt att komma upp utan att hålla i sig, så det brukar låta från hans fingrar som greppar efter väggen. Nog hörde jag hans famlande? Jag visste att jag läst sovrumsdörren, så jag var inte speciellt orolig, men efter en stund försvann ljuden igen och jag hörde honom åter stöka därnere.

Men så plötsligt hörde jag honom i trappan igen. Nu var jag ganska säker på att han var på väg upp. Efter en stund trycktes dörrhandtaget  sakta ner. Men dörren var ju låst, så han fick inte upp den. Jag såg handtaget åka upp och ner flera gånger, med samma negativa resultat; men jag låg ändå på helspänn. Efter ytterligare några fruktlösa försök hörde jag honom hasa ner för trappan igen. Hela händelseförloppet försiggick under fullständig tystnad. Hade han velat mig något, kunde han ha kallat på mig. Visserligen har han svårt att prata, men några ljud kan han ju alltid klämma fram. Märkligt nog hade jag inte så svårt att somna sen. Förmodligen ingav det mig trygghet att veta att dörren var låst och höll för trycket.

I dag frågade jag honom, när han så småningom vakande vid tiotiden.

–        Varför stod du och ryckte i min dörr sent i går kväll?

Han såg uppriktigt förvånad ut och skakade på huvudet samtidigt som han stammade fram:

–        Det har jag inte gjort.

Jag tror honom. I hans nuvarande värld har han inte gjort det. Det finns inte kvar i hans minne. Vet inte vad som är värst – att han gör det medvetet. Eller att han gör det omedvetet.