Direktlänk till inlägg 14 maj 2015

Nu har det hänt igen

Av Anhörig - 14 maj 2015 14:28

 


T har åter varit paranoid. Det var när jag var ute med hunden sista kvällskissen i går kväll, jag stannade på vägen, stod stilla och njöt av kvällshimlen, som var alldeles rosa. Eftermiddagen hade varit grå och regnig, men nu lyste de sista strålarna från kvällssolen genom en springa i de gråa molnen och skapade en underbar nyans. Samtidigt höll fåglarna sin kvällskör, som de bara kan göra i gryning och skymning på våren. Göken, som anlände för bara några dagar sedan stämde in från väster. Stämningen var förtrollande, jag snurrade mig långsamt runt för att ta in alla syn- och hörselintryck och när min blick sakta panorerade förbi vårt hus och badrumsfönstret, såg jag T. Hälften av hans ansikte skymtade ovanför den mattslipade fönsterrutan. För att se över där måste man stå på tå. Han stod blixtstilla och bara spanade på mig. Nyss, när jag gick ut, satt han och tittade på TV. Det stod helt klart att det var mig han tittade på; men han förstod inte att jag såg honom. Det var en liten, men mycket markant, detalj som avslöjade honom – han hade tänt ljuset i badrummet. I det avtagande kvällsljuset lyste fönstret som en juvel med hans ansikte som en plump i ljuset. Jag fortsatte min stilla kvällspromenad, men den förtrollande stämningen var bruten.


Som så många gånger förr, tog jag med min lilla bärbara i sängen. Jag låg och surfade lite på må och få samtidigt som jag hörde T kvällstöka: Gå på toaletten,släcka, stänga av TV´n och lite annat som han brukar göra. Men tog det inte ovanligt lång tid? Jag började mer och mer rikta min uppmärksamhet på ljuden av hans göranden. Jag tyckte jag hörde honom i trappan. Han har ju så svårt att komma upp utan att hålla i sig, så det brukar låta från hans fingrar som greppar efter väggen. Nog hörde jag hans famlande? Jag visste att jag läst sovrumsdörren, så jag var inte speciellt orolig, men efter en stund försvann ljuden igen och jag hörde honom åter stöka därnere.


Men så plötsligt hörde jag honom i trappan igen. Nu var jag ganska säker på att han var på väg upp. Efter en stund trycktes dörrhandtaget  sakta ner. Men dörren var ju låst, så han fick inte upp den. Jag såg handtaget åka upp och ner flera gånger, med samma negativa resultat; men jag låg ändå på helspänn. Efter ytterligare några fruktlösa försök hörde jag honom hasa ner för trappan igen. Hela händelseförloppet försiggick under fullständig tystnad. Hade han velat mig något, kunde han ha kallat på mig. Visserligen har han svårt att prata, men några ljud kan han ju alltid klämma fram. Märkligt nog hade jag inte så svårt att somna sen. Förmodligen ingav det mig trygghet att veta att dörren var låst och höll för trycket.


I dag frågade jag honom, när han så småningom vakande vid tiotiden.


–        Varför stod du och ryckte i min dörr sent i går kväll?

Han såg uppriktigt förvånad ut och skakade på huvudet samtidigt som han stammade fram:

–        Det har jag inte gjort.

    

Jag tror honom. I hans nuvarande värld har han inte gjort det. Det finns inte kvar i hans minne. Vet inte vad som är värst – att han gör det medvetet. Eller att han gör det omedvetet.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - 27 mars 2018 08:26

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

Av Anhörig - 17 mars 2018 19:16

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

Av Anhörig - 14 mars 2018 07:22


    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

Av Anhörig - 10 mars 2018 19:07


    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Av Anhörig - 6 mars 2018 16:00


Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...

Skapa flashcards