Samma sak här om dagnen. Jag satt i soffan på övervåningen och photoshoppade, då jag hörde T gå upp några steg i trappan; så pass högt att han kunde se mig där jag satt. I hans ögon såg jag samma blick som då han förra gången var nojig. Jag frågade om det var något han ville, men fick inget svar. I stället tog han sig mödosamt upp för trappan. Från trappan gick han bort till fönstret och spanade ut samtidigt som jag åter frågade om han letade efter något, men fick inte något svar denna gång heller. Därpå gick han till min sovrumsdörr, öppnade den och tittade in. Jag höjde rösten några snäpp och frågade samma sak igen. Han stängde dörren och tittade på mig med den där konstiga blicken och nu visste jag säkert hur det var fatt.

–        Vad letar du efter?

–        Efter din älskare.

I går, när jag kom hem från jobbet strax före midnatt, hittade jag badrummet nerkissad samt Ts  kläder insmetade med lera liggande framför tvättmaskinen. Kisset var ju bara som vanligt och jag gick för att hämta golvmoppen och hinken i tvättstugan, det var där jag såg kläderna. Jag förstod att han hade varit ute och ramlat igen. Frågan var bara vart han varit och var någonstans han ramlat. På morgonen, när det ljusnat och T låg och sov, gick jag ut i trädgården och började att leta efter en lerig fläck som visade spår efter en liggande kropp. Ganska snart hittade jag en liten, lerig grop vid dammen, där gräset såg ut att vara ordentligt nertrampat. Det var alltså här han legat och kämpat för att ta sig upp. Och lyckats efter de leriga kläderna i badrummet att döma.

När han senare vaknade frågade jag honom vad han hade gjort ute i trädgården.

–        Ja..., ja..., ja...

Han andades ut i ett fånigt leende efter varje försök att få fram ett ord. Däremellan såg han ut att vilja brista i gråt. Nu är det ju så att han varken är glad eller ledsen, när han som nu, växlar mellan skratt och gråt, det är bara medicinen mot det som kallas ”affektinkontines” som inte verkade, eftersom han ännu inte hade tagit den så här tidigt på dagen. Till slut fick han fram några ord.

–        Jag skulle rädda...

Dessa tre ord upprepade han hela tiden, men fick aldrig fram vad han skulle rädda. Jag väntade och väntade, men fick ingen mer förklaring. Efter en stund slutade han att försöka få fram vad han skulle säga och började äta, men jag gav mig inte.

–        Vad skulle du rädda? Var det något djur som ramlat i vattnet?

Han försökte åter få fram det han ville, med samma negativa resultat. Till slut reste han sig och gick ut på verandan och hämtade något. När han kom tillbaka la han den lilla, konstgjorda gräsanden i min hand. Den som är gjord av plast och som vi haft flytande i dammen de senaste fem åren. Han trodde verkligen att han räddat en levande fågel från drunkning.

-          Du får inte gå ut, när jag inte är hemma! Du kanske inte kommer upp och in själv nästa gång.

Vår lilla gräsand

När jag senare höll på i trädgården och T hade gått och lagt sig igen, satt jag på en liten trädgårdspall med ett maskrosjärn i handen. Man tänker så bra, när man rensar maskrosor och då kom jag att tänka på, att jag faktiskt kunde ha hittat honom drunknat i dammen. Tanken var obehaglig, men inte hel orealistisk. Hur skulle jag reagera då? Skulle jag bli chockat? Ja, troligen. Skulle jag fått dåligt samvete? Säkert! Skulle jag bli ledsen? Jo, antagligen. Men spelar det någon roll hur man dör? Vad är bäst? Att frysa och drunkna ihjäl? Eller att sakta försämras i en förnedrande sjukdom, som förstör hjärnan och lämnar människan dement och fysiskt handikappat. 

Medelöverlevnaden i CBD är 7-8 år och det har nu gått 4½. Om han får leva tills han dör av sin sjukdom, så kanske han till slut inte kan äta själv eller sköta sig själv och sina behov. Hur förnedrande är inte det?  Är det hemskt att drunkna? Jag har hört att det inte ska vara så obehagligt. Känner man rädsla?

Jag är av princip mot dödshjälp och skulle inte kunna utföra det själv, men ibland kommer döden som en befriare, det ser jag i jobbet. Man säger: Skönt att han äntligen fått sluta! Skönt att det gick fort, så hon slapp lida så mycket! Ofta är det nog våra egna känslor vi uttalar då. För ingen vill ju dö. Eller?

 

Julia

19 maj 2015 17:35

Ja... vad säger man...
Jag tänker på dig!

Tröstekram
Julia

http://hjuliahullerombuller.blogspot.se

Anhörig

19 maj 2015 19:54

Och jag tänker på dig :-)

 

Mia

21 maj 2015 08:55

Livsviljan är stark.

Många äldreäldre och sjuka upplever jag att de vill dö. I alla fall de som har smärta, själslig smärta är svårt att avhjälpa med mediciner, som du säkert vet.

Jag har också varit med om en kvinna som låg på sitt yttersta och tynade bort. "Alla", personal såväl som anhörig stod undrande hur hennes kropp orkade dag efter dag. Vi runt hade inte trott hon skulle leva så här länge i sitt inneslutna tillstånd. Hon uppfattades som knappt kontaktbar. En dag vaknade hon upp när jag var hos henne, tittade upp och klart och tydligt "det är i alla fall gott så länge en kan leva"... Hon lärde mig att man aldrig ska bedöma andras livskvalitet...

En svår, men angelägen fråga du ställer!

http://miatankar.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...