Det var med blandade känslor jag i tisdags lämnade T på Kilåkerns äldreboende.

Innan jag körde honom till boendet, var vi på en anhörigträff. Det var avslutning för anhörigträffarna denna termin och vi fikade i det gröna. En musiker spelade violin och solen sken, det var både vackert och idylliskt. Allt hade varit gott och väl, om det inte var för att T hade glömt att ta sin medicin mot den affektiva inkontinensen (brist på kontroll av skratt och gråt) som är ett symtom av CBD. Tårarna rann efter kinderna och stundtals hulkade han högt. Jag hoppas att den stackars spelmannen inte missförstod Ts känsloyttringar. Lite tokroligt var det ändå – här satt vi i den vackra naturen, åt tårta, drack kaffe, lyssnade på fin live-musik och mådde hur bra som helst, och T bara grät och grät.

Känslor av dåligt samvete är svår att komma ifrån. Har jag verkligen kämpat nog? Har jag gett upp för lätt. Hur ska han känna, när jag överger honom? Samtidigt kändes det otroligt skönt att vara fri, att kunna göra vad jag ville, utan att oroa mig för hur det ska gå för honom, när jag inte ”övervakar” allt. Jag fick släppa kontrollen helt enkelt – både skönt och svårt.

Först var det meningen att den som har hand om placeringen av patienter hade för avsikt att placera honom på Korpen i Visby; men där är det många dubbelrum och få singelrum, så när jag fick höra det, bad jag att få ett annat boende till T.

-          Jag väntar hellre lite längre, om han får komma någon annanstans.

-          Men då har vi plats på Kilåkern.

-          Jamen det passar alldeles utmärkt. Det är ju nära och jag kan lättare hälsa på.

Dessutom tycker jag bättre om miljön där. Det ligger nere vid hamnen i Slite, man kan nästan se Hideviken, där vi bor och personalen verkar trevliga. Han fick ett ganska stort singelrum och TV fanns på rummet.

Onsdag kväll jobbade jag och hade en trevlig ”intro”, Maria, med mig i bilen. Hon ska jobba som vikare hos oss under sommaren och verkar duktig och kvalificerad. Mina order och intentioner var att visa henne, hur vi jobbar och hur man hittar här på ön. Det senare var ju lägligt, eftersom vi passerade både Tingsbrogården i Bro och Kilåkern i Slite.

Först klarade vi av ett snabbt besök hos en patient i Slite och sen åkte vi till Kilåkern.

När vi kom in, satt T vid bordet i köket och blev just serverad en smörgås till kvällsfikat. Han strålade som en sol och verkade glad att se mig. Jag frågade om han trivdes och han sa ja (på sitt lite svårförståeliga vis). Personalen såg lite fundersamma ut; när de såg mig med mina arbetskläder och min namnskylt, där mitt namn och yrkestitel står. Jag hade inte tidigare berättat att jag jobbar i hemsjukvården, men nu förklarade jag kort hur det låg till. Lite konstigt är det ju, när jag har min man på ett boende, där personalen ska ringa mig, eller mina kollegor, och rådfråga vid eventuella medicinska problem.

Torsdag åkte jag till fastlandet, ett av mina barnbarns namngivning skulle firas med en fest för släkt och vänner. Föräldrarna: min dotter, Cornelia, med svärson, hade bestämt att maten skulle ha danskt/gotländskt tema med ”smörebröd” och saffranspannkaka, så jag fick hjälpa till som ”smörrebrödsjomfru” (danska), eftersom jag ju är född och uppvuxen där. Cornelia hade önskat att T också skulle komma, "han har ju varit som en sorts pappa till mig"; men jag vägrade. Jag ville inte, ännu en gång, utsätta mig för att exponera en nerbajsat T för de andra passagerarna. Jag tycker det ärså pinsamt, att det nästan gör ont i själen. För två veckor sedan blev det ju så, när jag tog med honom till Stockholm Marathon (och så oändlig många gånger tidigare). Denna gång ville jag vara fri.

Jag kom hem från resan nu i natt vid 00:30 och i eftermiddag börjar jag ett dubbelpass med både kväll och natt. Vi får se om jag kommer förbi Slite i tjänsten då. Annars åker jag dit i morgon under dagen, för nu är det dåliga samvetet på topp.

 

Ingabritt Jormelius

15 juni 2015 12:55

Hallo! Så skönt för dig att känna dig fri o besökt din dotter. Förstår så väl dina samvetskänslor, men du har gjort helt rätt. T verka trivas och du får tid att andas och bara vara du. Detta kommer att bli bra för er båda. Been there done that. Kram

Anhörig

15 juni 2015 23:14

Ni är så snälla, alla ni som stödjar mig :-)

 

Mia

15 juni 2015 14:32

Det låter så bra, både med din frihet och att din man verkar anpassa sig snabbt och bra på boendet/växelvårdsplatsen....

Känslan du beskriver har jag hört så många liknande... smärtsamt och ljuvligt!

http://miatankar.wordpress.com

Anhörig

15 juni 2015 23:13

Skönt att man inte är ensam då :-)

 

Julia

15 juni 2015 16:43

Du SKA definitivt inte ha dåligt samvete.
T trivs ju och du behöver lite andrum själv!
Det optimala är ju att du får hämta egna krafter den veckan du har "ledigt" och göra lite hur du vill!
Tänker på dig :)!

Kram
/Julia

http://hjuliahullerombuller.blogspot.se

Anhörig

15 juni 2015 23:12

Tack, det samma! :-)

 

Skånskan

15 juni 2015 17:38

Vad glad jag blir för din/er skull. Att ta det beslutet är absolut inte lätt det är jag väl medveten om och att det dåliga samvetet drabbar er anhöriga hör också till. Vägar dock drista mig till att säga att ditt beslut är helt rätt. Du har verkligen inte gett upp för lätt. Tillåt dig att njuta. Du står fortfarande mitt i livet och det är inte lätt att kombinera med att vara vårdare till en svårt sjuk make. Din T kommer helt säkert att må gott där han är nu. Jag vet av erfarenhet , som anhörigstödjare, att det är den bästa lösningen. Alternativet kunde blivit att du själv kanske " gått under" . Nu kan du hälsa på T och känna att ni bara har dom goa stunderna tillsammans. Kräm till dig du starka kvinna. Stina.

Anhörig

15 juni 2015 23:06

Tack för dina rara kommentarer. :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...