I förmiddags hämtade jag hem T från avlastningsboendet. Han hade haft det bra, sa han. En undersköterska kom fram och pratade med mig, när jag kom in på avdelningen. Hon sa att allt hade gått jättebra. De berättade att deras sjuksköterska hade beställt blöjor,som är som trosor och att de skulle skickas hem till oss. ”Såna frågade jag efter sist jag bad om blöjor”, sa jag, ”men då rekommenderade inkontinenssköterskan att vi tog en större vanlig blöja i stället” berättade jag för undersköterskan. ”Jo, men du vet, det tar bättre när en sjuksköterska säger till en sjuksköterska, vet du” sa hon. Inom mig fnittrade en lite hondjävel, hon skulle bara veta att jag är sjuksköterka och det är mig de ringer under kväller och nätter, när de behöver fråga om råd.

Solen  sken rart under eftermiddagen och medan jag stod och pratade med grannen över staketet, gick T ut för at sätta sig på en stol intill husväggen. Han felbedömde avståndet och satte sig på marken bredvid stolen. ”Ursäkta” sa jag till grannen, ”jag måste gå och hjälpa honom upp”.

När jag nu på kvällen sitter i allrummet på övervåningenoch skriver detta, kommer T upp för trappan med stort besvär. ”Men ska du verkligen gå i trappan, du kan ju ramla.” Han fortsatte uppför trappan och gick in i ett av de tre sovrummen och tittade runt. ”Vad letar du efter”? frågade jag. ”Ingenting” svarade han.

Sen öppnade han dörren till mitt sovrum, stack in huvudet och tittade runt. ”Men vad letar du efter”? envisades jag. ”Efter din älskare”?  (Suck. Here we go again). ”Och vad ska du göra med honom, när du hittar honom”? ”Spöa upp honom”! sa han. (Lilla gubben, du som knappt kan stå på dina ben).

Jag måste komma ihåg att låsa min dörr i natt.