Kom att tänka på…

Det är mycket man går och tänker på, när man går i kring utan att ha någon och prata med förutom hunden. Nyss kom jag att tänka på Mikael Wiehe och hans låt om Titanics förlisning. Gå in på you tube: https://www.youtube.com/watch?v=CjzP137fWj4 och lyssna.

”Det började som en skakning på nedre däck…” Det var ju många som inte tog den skakning på allvar eller inte förstod att det förebådade något allvarligt. Precis så var det med T´s sjukdom. Jag minns den dagen i slutet av mars 2011, då han kom hem från ett speakeruppdrag och jag frågade om allt gått bra. ”Jo, men det känns lite konstigt ibland, när jag ska prata.” Numera kan han ju endast med besvär säga ett enda ord.

Låten fortsätter: ”Det fyllde oss mer med häpnad än med skräck”. Ja, inte var det någon av oss, som då förstod att detta var det första symtomet på en allvarlig sjukdom.

”Nu börjar skeppet att sjunka snabbare och dess lutning var ganska stor…” Ja, det är nog där vi är nu. T är skeppet.

”Sen lämnade råttorna skeppet, för att söka sig mot land…” Jag är råttorna.

”Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.

Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp.”

Tja, det var bara som jag kom att tänka på med en viss självironi. Lyssna på låten, om ni har tid, så förstår ni kanske hur jag menar.

Just i dag (14/9) är det ett återkommande inslag på radions Gotlandsnytt (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6250804), som handlar om en hjärnskadat (skador på frontalloberna) en kvinna och en frisk man, som bor ihop trots att de är skilda. Visserligen handlar det om att inte få hjälp med personalig assistans. Men just känslan av att inte kunna gå ifrån varandra, utan tvingas att vara sambo. Hennes handikapp gör att mannen inte vill överge henne, men egentligen skulle de vilja leva sina egna liv båda två. Han uttalar sig i en intervju:

- Det tär ju väldigt mycket. Man blir ju ganska utbränd efter ett tag, säger Fredrik Pileborg.

- Det är väldigt synd att man ska behöva bo ihop med någon, att man inte klarar sig, säger Lina Kraft.

Jo, jag vet precis hur just det känns.