Kom att tänka på…

Det är mycket man går och tänker på, när man går i kring utan att ha någon och prata med förutom hunden. Nyss kom jag att tänka på Mikael Wiehe och hans låt om Titanics förlisning. Gå in på you tube: https://www.youtube.com/watch?v=CjzP137fWj4 och lyssna.

”Det började som en skakning på nedre däck…” Det var ju många som inte tog den skakning på allvar eller inte förstod att det förebådade något allvarligt. Precis så var det med T´s sjukdom. Jag minns den dagen i slutet av mars 2011, då han kom hem från ett speakeruppdrag och jag frågade om allt gått bra. ”Jo, men det känns lite konstigt ibland, när jag ska prata.” Numera kan han ju endast med besvär säga ett enda ord.

Låten fortsätter: ”Det fyllde oss mer med häpnad än med skräck”. Ja, inte var det någon av oss, som då förstod att detta var det första symtomet på en allvarlig sjukdom.

”Nu börjar skeppet att sjunka snabbare och dess lutning var ganska stor…” Ja, det är nog där vi är nu. T är skeppet.

”Sen lämnade råttorna skeppet, för att söka sig mot land…” Jag är råttorna.

”Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.

Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp.”

Tja, det var bara som jag kom att tänka på med en viss självironi. Lyssna på låten, om ni har tid, så förstår ni kanske hur jag menar.

 

Znogge

15 september 2015 19:58

Den låten kan jag nästan på mina fem fingrar så jag förstår vilka tankar den kan ge...

http://znogge.wordpress.com

Anhörig

16 september 2015 19:41

Den är bra, eller hur?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...