I går var jag på anhörigträffen, som nu kommit igång igen efter sommaren. En av de frivilliga, Gullan, berättade att hon av en annan anhörig hört en massa gott om mig i mitt jobb. En medsyster tyckte att jag gjort något bra. Jag frågade vem det var, som var så nöjd med mig, men Gullan kom inte ihåg det, sa hon. Självklart har hon tystnadsplikt, så hon vill inte tala om vem det var; men det hade ju varit bra att veta, vad det var jag gjort för gott, så jag kanske kan lära mig av det. Jag påpekade att vi faktiskt är två med samma namn på jobbet, men Gullan trodde nog ändå att det var mig det gällde. Jag sög i alla fall åt mig som en svamp och har gått och glatt mig inombords sen dess.

Att själv vara anhörig till en svårt sjuk kan nog vara lärorikt och förhoppningsvis har jag lärt mig ett och annat, som jag kan dra nytta av. Jag bemöter mig nog mera nu, att verkligen se den anhöriga. Jag har ju på ett påtagligt sätt fått känna på hur en närstående kan ha det. Man kan tro att man förstår, men först när man själv hamnar i en liknande situation får man en riktig, eller åtminstone sannare förståelse. Och ändå – alla har en egen bild. Alla är unika. Ingen har exakt samma öde, ingen känner exakt som jag.

Jag måste ofta, ja nästan alltid, ”läsa in” mig på en patient, innan jag åker till denne. Jag måste veta vad min patient har för sjukdom och veta lite fakta runt patienten – adress, mediciner, tidigare sjukdomar, familjeförhållanden med mera - för att sedan kunna göra ett bra jobb och hjälpa på bästa sätt.

En särskilt folkilsken patient, som var känd för att vara mycket besvärlig och krävande på gränsen till elak. Han hade nu vårdats på sjukhus en tid och planerades därefter att skrivas ut till hemmet, dock skulle han inte kunna klara sig själv hemma. Inför utskrivningen hade man ett så kallad vårdplaneringsmöte. Närvarande på ett sådant möte brukar vara sjuksköterska, diverse paramedicinare typ arbetsterapeut, kurator. Biståndshandledare, läkare och anhöriga är också med. När alla, utom hustrun, ville att patienten skulle få komma hem, sa hustrun att om han skulle återkomma till hemmet, så skulle hon flytta ut, vart som helst, men hon tänkte inte ta hand om honom.

Förmodligen tyckte många att hustrun var en hemsk människa, som inte ville ta hand om sin man. Det tyckte inte jag, jag visste precis hur hon kände det. Inombords log jag och hejade på henne. Starkt att säga ifrån, inte bara ge efter för det som alla förväntade sig av henne.

 

Mia

17 september 2015 09:53

Visst är det så, jag känner igen det. Allra helst kvinnor förväntas att fixa det. Bra gjort av henne och bra gjort av dig att le i mjugg! ;-)

http://miatankar.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...