Ni undrar förståss vad som hänt.

Asch, det är ju bara så typiskt jag, jag blir nästan aldrig sjuk; men jag skadar mig till och från. Antingen stukar jag en fot eller så skadar jag händerna. Minns när jag var på restaurang  Räkan, minsann lyckades jag inte bli biten av största fisken. Jag kan ännu se märken efter tänderna.

Således var vi går på Stenkusten, en enslig strand mellan Bläse och Ar tillsammans med T. Vi fikade och njöt av det fina vädret.

Jag tog en promenad på stranden medan T satt i bilen och lyfte på en särskilt stor, platt sten för att titta under den och naturligtvis gick det illa. Jag tappade den ner på mitt högra ringfinger som sprack längst ut – som ett äggskal. Det gjorde så in i h… förb… ont, så jag gick nog runt och svor i minst fem minuter. Eftersom det bara var jag och hunden behövde jag inte skräda orden, vilket jag inte heller gjorde. Undrar om det inte kom en tår också.

När jag sansat mig en smula, tittade jag efter hur illa det var, upptäckte att det blödde ganska ymnigt och insåg att det behövde sys. Frågan var vem som skulle få den äran: Akuten i Visby eller, den lite mer närbelägna, vårdcentralen i Slite. Jag hade inte telefonnumret till någon av dem, så jag ringde 1177/Vårdguiden, det numret har man ju i huvudet, när man jobbar i hemsjukvården. Det var inte lätt att slå ett nummer på touch-skärm med en blödande hand och jag kom fel flera gånger, bl a lyckades jag ringa yngsta dottern och skrämma upp henne ordentligt. Men så till slut fick jag förklara mitt problem för en medsyster i anden. Hon tog mitt nummer och ringde för att kolla läget.

Det blev Slite!

Känslan att gå genom korridoren med andra väntande patienter, utan att behöva sätta sig i väntrummet och före alla andra komma direkt till farbror doktorn var inte alls att förakta. Ni kan föreställa er deras förskräckta blickar, när de såg mig med blodet rinnande ner för armen som jag höll i högläge för att minska blodflödet. Jag höll armen på huvudet, eftersom det var ganska tröttande att hålla den i högläge i nära en timme, den tid som hela förloppet tog. Tack var denna ställning hade blodet runnit ner i håret och över min tröja. Kanske dramatiskt såg det ut, man var verkligen ”Drama-queen”.

Sen blev det lite jobbigt igen, när farbror doktorn skulle lägga bedövningen. J… va det kändes i mitt sargade finger. Men han kunde sitt jobb, så snart hade jag ett lite korsstygnsbroderi i fingret och jag fick mitt STORA bandage. ”Du kommer nog att få ett ärr”, sa han. Yes! Va tufft! Så småningom kommer du att tappa din nagel". Asch, den växer ut igen, som svansen på en ödla. ”Och du kommer förmodligen att få ganska ont i natt”. Men med lite Ipren och två glass rött somnade jag gott.

Men säg den glädjen som varar? Klockan 01:00 kallade min mobil på mig. Det var larmcentralen i Malmö, som hade fått ett larm. T hade larmat, vilket var första gången han larmat medvetet, annars har han bara råkat komma åt knappen eller ramlat utan att komma ihåg att trycka, så det var ju positivt. Det var bara till att hasa sig upp ur sängen och ner till hans rum. Där låg han på rygg mellan sängen och garderoben, inte helt olik min hund Kim, när han vill bli kliad på magen. Det var andra gången han ramlade på ett dygn. Det börjar bli en dålig vana.

 

Ingabritt Jormelius

18 september 2015 10:14

Vännen. Vilken otur. Kan riktigt känna hur ont det gjorde. Så bra att T kunde larma även om det bidrog till att du vaknade. Hoppas nu att fingret inte ger dig alltför mycket värk eller besvär. Kram och var rädd om dig.

 

Znogge

19 september 2015 15:44

Men vilken gräslig otur. Olyckan är verkligen snabbt framme. Hoppas att det läker snabbt.

http://znogge.wordpress.com

 

Åke

20 september 2015 10:34

Hua!!! Attans otur!!! Och så s**an i gatan... Jag som inte kan se mitt eget blod.. men andras går bra! Krya på dig!

http://www.nacka144.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...