För ett tag sedan började jag att dejta - i liten skala. Det känns konstigt, det var länge sedan man var ute på den marknaden, men jag saknar ömhet och att vara nära någon. Någon som uppskattar mig och åtrår mig Det är inte lätt att hitta någon man skulle vilja ha, antingen är de för gamla, för unga, knäppa,fula, ofräscha eller otrevliga. Själv är jag förståss den perfekta kvinnan. Alla mäns dröm. Guds gåva till mannen.   ;-)

Sen är det förståss svårt att veta hur en annan man ser på det faktum, att jag faktiskt redan har en man. Ska man tala om det med én gång? Eller vänta till man har fått en viss kontakt? När är det rätt tid att berätta?  Berättar man det innan man träffas, så är det många som säger: Tack, men nej tack! Tråkigt för dig att du har det så här; men du hittar säkert någon. Lycka till!

Inte lätt att träffa någon

Jag klarar inte att T tar i mig, han missköter sin hygien och jag kan inte prata med honom den jag träffade för 15 år sedan finns inte längre. Jag tyckte först att det här med att vilja träffa andra var hemskt skamligt – nästan som att redan vara otrogen, det var inget jag talade om för vem som helst, bara de som stod mig allra närmast. Men de allra flesta hade inga fördömande åsikter, visade det sig, utan hejade nästan på mig. Så nu har jag blivit lite tuffare, nu tänker jag inte smyga med det längre. Jag har berättat för mina barn och har fått lite blandade reaktioner; men jag anser att de är tillräckligt vuxna för att inse att mamma är en vanlig människa av kött och blod och inget helgon. Däremot tänker jag inte berätta det för T.

Jag har även upptäckt att jag inte är ensam om min hemlighet. Långt ifrån alla anhörigvårdare gör så här, och ännu färre talar om det öppet. Men jag vet att det finns andra som vårdar en nära anhörig och samtidigt träffar någon annan ibland, men de är oftast hemlighetsfulla med detta. Varför måste vi smyga? Jo, för omgivningens åsikt är att man bör leva trogen livet ut. Men de som har dessa åsikter, har inte levt samma liv, som vi tvingas leva. De är inte dömda till att avstå ömhet, närhet och sex. Från och med nu tänker jag vara öppen med detta. För att citera bibeln: Må de som bor i glashus kasta första stenen!

Det är inte lätt att hitta något om detta ämne; men lite har jag hittat:

Chefspsykolog Jane Cars på Rosenlunds sjukhus möter många anhöriga. Jane Cars tycker inte att den friska är otrogen om han eller hon träffar någon annan. Även om många har oerhört svårt att prata om det, tror hon inte att det är så ovanligt. I takt med att demensen förvärras försvinner ömsesidigheten. Den friska har svårt att få sina behov av kärlek och omsorg tillfredsställda.

- Det är det som är så förfärligt svårt. Det är klart att man kan krama den sjuka, att man kan hålla om varandra. Men som frisk blir man vårdare. Jag har träffat sådana som träffat en annan men ändå inte släppt kontakten. En man som träffat en ny livspartner brukade hälsa på frun tillsammans med den nya. Det gick bra. I framtiden tror Jane Cars att fler sjuka kommer att bli lämnade ensamma. I dag har de flesta paren levt ihop i 40 - 50 år, de har tampats med olika svårigheter och är den trogna typen. Framöver kan det komma att bli mer komplicerat. Vad händer när ena parten i ett äktenskap som bara har 5 - 10 år bakom sig blir sjuk? Stannar man då?

Här är några länkar som jag hittat:

http://www.kristianstadsbladet.se/fria-ord/mitt-dementa-liv-utan-att-sjalv-vara-sjuk/

https://tildaf.wordpress.com/2013/01/07/de-flesta-aktenskap-haller-anda-bara-tills-%EF%BB%BFlivet-skiljer-oss-at/

Om ni som läser här hittar något mer, skulle jag bli glad om ni meddelade mig