För ett tag sedan började jag att dejta - i liten skala. Det känns konstigt, det var länge sedan man var ute på den marknaden, men jag saknar ömhet och att vara nära någon. Någon som uppskattar mig och åtrår mig Det är inte lätt att hitta någon man skulle vilja ha, antingen är de för gamla, för unga, knäppa,fula, ofräscha eller otrevliga. Själv är jag förståss den perfekta kvinnan. Alla mäns dröm. Guds gåva till mannen.   ;-)

Sen är det förståss svårt att veta hur en annan man ser på det faktum, att jag faktiskt redan har en man. Ska man tala om det med én gång? Eller vänta till man har fått en viss kontakt? När är det rätt tid att berätta?  Berättar man det innan man träffas, så är det många som säger: Tack, men nej tack! Tråkigt för dig att du har det så här; men du hittar säkert någon. Lycka till!

Inte lätt att träffa någon

Jag klarar inte att T tar i mig, han missköter sin hygien och jag kan inte prata med honom den jag träffade för 15 år sedan finns inte längre. Jag tyckte först att det här med att vilja träffa andra var hemskt skamligt – nästan som att redan vara otrogen, det var inget jag talade om för vem som helst, bara de som stod mig allra närmast. Men de allra flesta hade inga fördömande åsikter, visade det sig, utan hejade nästan på mig. Så nu har jag blivit lite tuffare, nu tänker jag inte smyga med det längre. Jag har berättat för mina barn och har fått lite blandade reaktioner; men jag anser att de är tillräckligt vuxna för att inse att mamma är en vanlig människa av kött och blod och inget helgon. Däremot tänker jag inte berätta det för T.

Jag har även upptäckt att jag inte är ensam om min hemlighet. Långt ifrån alla anhörigvårdare gör så här, och ännu färre talar om det öppet. Men jag vet att det finns andra som vårdar en nära anhörig och samtidigt träffar någon annan ibland, men de är oftast hemlighetsfulla med detta. Varför måste vi smyga? Jo, för omgivningens åsikt är att man bör leva trogen livet ut. Men de som har dessa åsikter, har inte levt samma liv, som vi tvingas leva. De är inte dömda till att avstå ömhet, närhet och sex. Från och med nu tänker jag vara öppen med detta. För att citera bibeln: Må de som bor i glashus kasta första stenen!

Det är inte lätt att hitta något om detta ämne; men lite har jag hittat:

Chefspsykolog Jane Cars på Rosenlunds sjukhus möter många anhöriga. Jane Cars tycker inte att den friska är otrogen om han eller hon träffar någon annan. Även om många har oerhört svårt att prata om det, tror hon inte att det är så ovanligt. I takt med att demensen förvärras försvinner ömsesidigheten. Den friska har svårt att få sina behov av kärlek och omsorg tillfredsställda.

- Det är det som är så förfärligt svårt. Det är klart att man kan krama den sjuka, att man kan hålla om varandra. Men som frisk blir man vårdare. Jag har träffat sådana som träffat en annan men ändå inte släppt kontakten. En man som träffat en ny livspartner brukade hälsa på frun tillsammans med den nya. Det gick bra. I framtiden tror Jane Cars att fler sjuka kommer att bli lämnade ensamma. I dag har de flesta paren levt ihop i 40 - 50 år, de har tampats med olika svårigheter och är den trogna typen. Framöver kan det komma att bli mer komplicerat. Vad händer när ena parten i ett äktenskap som bara har 5 - 10 år bakom sig blir sjuk? Stannar man då?

Här är några länkar som jag hittat:

http://www.kristianstadsbladet.se/fria-ord/mitt-dementa-liv-utan-att-sjalv-vara-sjuk/

https://tildaf.wordpress.com/2013/01/07/de-flesta-aktenskap-haller-anda-bara-tills-%EF%BB%BFlivet-skiljer-oss-at/

Om ni som läser här hittar något mer, skulle jag bli glad om ni meddelade mig

 

Amanda å matte Julia

25 september 2015 17:15

Heja å lycka till!!!

Kram
Julia

http://hjuliahullerombuller.blogspot.se

Anhörig

26 september 2015 22:33

Tack, kära du :-)

 

P

25 september 2015 18:28

Hej
Jag har inte hittat något mer men jag skall leta, däremot har jag några reflektioner.
Jag lever sedan flera år med en Alzheimerssjuk hustru. Vi är bägge runt de 60. Jag tycker att det blir bara värre och värre för var dag som går. Det är inget liv längre. Nåväl då uppstår frågan om jag skall skaffa mig ett annat umgänge? I princip har jag inga invändningar mot det. Det är inte rimligt att livet upphör bara för att den ene blir sjuk och bara kommer att bli sjukare. Vill man skaffa en ny partner skall man göra det och ingen har rätt att moralisera eller döma detta. Det är bara de som levt under dessa förhållanden som har en aning om vad det innebär.
Naturligtvis har tanken farit genom mitt huvud också men som det känns nu är det inte tänkbart att jag skaffar mig en ny partner. För det första är jag inte beredd att ta risken att behöva gå igenom alltsammans en gång till. Det skulle jag inte klara. För det andra är jag inte beredd att utsätta någon annan för att behöva ta hand om mig om jag drabbas av demenssjukdom.
Således några lite annorlunda synpunkter, men om du och andra vill börja om med någon annan är ni i er fulla rätt att göra det utan att behöva ta emot synpunkter på detta från andra.

Anhörig

26 september 2015 22:32

Hej olycksbroder!
Jag har också tänkt: Inte igen. Men att man träffar någon att tycka om, behöver ju inte betyda att vi flyttar ihop. Det är jag nog inte beredd att göra.
"En olyckssyster sa en gång: Om man lever i ett förhållande, så blir en av dem först sjuk. Jag är glad att det inte är jag." När man ser så på saken - ja, då blir det ju plötsligt positivt på något sätt.

 

Skånskan

25 september 2015 19:49

Följ ditt hjärta och din känsla. Du har så många goda är kvar som du inte ska förspillas 😊

 

Skånskan

27 september 2015 09:18

Titta in på vifemtillsammans.blogg.se.

Anhörig

27 september 2015 17:02

Tack för tipset.

 

Znogge

27 september 2015 11:17

Vilken komplicerad situation. Men ditt liv är inte slut och du behöver få leva det fullt ut! Så hej :D

http://znogge.wordpress.com

 

Åke

2 oktober 2015 09:44

Var och en får ta det beslut man vill. Så vad du beslutar dig om angår bara dig. Jag tror du är vuxen nog att fatta dina egna beslut. Folk är så snabb att dömma utan att veta fullständig fakta också. Kram och önskar dig en trevlig helg.

http://www.macka144.se

 

Anna-Carin

7 oktober 2015 00:21

Vilket viktigt och svårt ämne du tar upp här! Jag har inte läst nånting alls om det nånstans och är glad att du har uppgett några länkar samt tycker du är modig som beskriver problemet och dina egna upplevelser. Inte har jag några råd heller. Men känner igen känslan, bristen på ömsesidighet och det som psykologen i ditt citat beskriver.

http://www.tankarinutid.blogspot.com

Anhörig

8 oktober 2015 07:38

Tack för din respons. Vet du, det är skönt bara att skriva av sig, jag behöver det lika mycket, kanske mera, än goda råd :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...