Direktlänk till inlägg 23 oktober 2015

Trygghetslarmet.

Av Anhörig - 23 oktober 2015 17:08

 


Natten som gick var en jobb-natt. När jag kom hem, tog jag en lång, skön promenad med hunden ner till havet i det fina höstvädret, så klockan blev framåt halvett innan jag gick och la mig för en middagsvila. Är ledig nattens som kommer, så jag bör inte sova för länge under dagen, då blir det svårt att komma till ro i kväll.


Huset var tyst och stilla när vi kom tillbaka vid middagstid, T låg ännu kvar i sängen. Han sover mer och mer bort dagarna. I stort går han bara upp för att äta. Strax innan jag somnade, hörde jag ändå att han höll på att flytta på rullatorn. Sen föll jag i dvala. Mellan två och tre timmar sov jag, sen fick det räcka. Jag vaknade sakta, slätade till bädden och satte på mig lite kläder, innan jag gick ner på undervåningen.


Där i hallen satt T med ryggen mot bänken. Jag insåg att när jag hörde hans kamp med rullatorn, måste det ha varit en kamp att resa sig efter att han ramlat; men han kan ju inte prata, än mindre ropa. Och larmknappen, som hänger runt hans hals, hade han inte kommit på att man kan påkalla hjälp med. Lukten av avföring gick inte att ta miste på, den påminde mig om vad som väntade, när jag väl lyckats få upp honom från golvet. Jag gjorde som jag brukar, jag låste hans fötter med mina, bad honom ta tag i mina underarmar (räcker jag honom mina händer, kramar han nästan sönder dem) och drog allt jag orkade. Nu var det i och för sig inte så mycket jag orkade, min rygg har tagit stryk av alla gånger jag dragit upp honom från golvet, ur bilen, upp från sängen, böjt mig fram för att byta hans blöjor med mera, med mera. Hans egen kraft var sämre än vanligt, efter att i drygt två timmar ha kämpat med att försöka ta sig upp och benen var mer möra än al dente. Han fick avgöra hur vi skulle lösa problemet.


- Vad ska vi göra – trycka på larmet eller ringa en granne?


Han lyckades framkrama ordet: Grannen! Så jag ringde den starkaste inom rimlig avstånd; men fick inget svar.


- Han svarar inte. Jag trycker på larmet i stället!


Sagt och gjort. Det ringde och ringde, men vi fick inget svar. Jag övervägde en granne lite längre bort, som tidigare bedyrat, att jag kan ringa om jag behöver hjälp. Men han är ändå över 70, så jag tvekade. Men just som jag bestämt att han fick det bli, så ringde den första grannen tillbaka. Jag förklarade vår belägenhet.


- Jag kommer med én gång.


Skyndsamt öppnade jag för tvärdrag, jag ville inte att det skulle lukta allt för mycket bajs i mitt hem. Trots vår ynkliga situation har jag ändå min stolthet. Inom fem minuter var grannen hos oss och vi fick snart upp T på knappt bärbara ben. Han fick sätta sig en stund på rullatorn för att hämta krafter, innan jag tog ut honom till badrummet för en tvätt och blöjbyte.


Då svarade de på larmet. Jag förklarade att det var en kvart sedan vi tryckte på knappen och att vi nu fått hjälp av en granne.


- Har T skadat sig i fallet?

- Nej, han mår bra.

- Så vi ska inte skicka en sjuksköterska att kolla honom?

- Jag är sjuksköterska!


Jag kunde ha tillfogat att det brukar vara mig eller någon av mina kollegor som de ringer till vid sådana tillfällen, men jag lät bli att nämna det.


- Då så. Då klarar ni av det här själva? 


Även här kunde jag varit spydig och sagt, att har vi klarat oss så här långt – i 4½ år – så klara vi nog det här också, men det hade låtit lite för bittert. Och jag är inte bitter, bara lite trött.

 
 
Astrid Ahlberg

Astrid Ahlberg

25 oktober 2015 23:27

Jaha, det var ju ingen vidare trygghet i det larmet! Vi har också hemlarm. Har än så länge bara ringt för att testa att det funkar, sist vi gjorde det tog det flera minuter innan de svarade. Inte så bra ju! Kostar oss ändå 300 kr i månaden. Eller om det är kvartalet...

http://astridahlberg.blogspot.se

Anhörig

26 oktober 2015 08:00

Nä, men i månaden är det - väl?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - 27 mars 2018 08:26

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

Av Anhörig - 17 mars 2018 19:16

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

Av Anhörig - 14 mars 2018 07:22


    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

Av Anhörig - 10 mars 2018 19:07


    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Av Anhörig - 6 mars 2018 16:00


Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...

Skapa flashcards