Förr i tiden hade T alltid stenkoll på tid och dag. Själv måste jag alltid skriva upp allting i min almanacka, annars glömmer jag det mesta. Ibland glömde jag det, även om jag skrivit upp det. T däremot använde aldrig, i sina krafts dagar, almanacka, han hade allting i huvudet. Och då ska man betänka att han jämt hade möten, konferenser, resor och uppdrag på G. Jag begriper inte hur han kunde hålla reda på allt. Även i sin sjukdom har han haft bra reda på datum och vad som kommer att hända framöver. En bokat tid hos Neurologen var något han var helt på det klara med och vad som skulle hända nästa vecka visste han exakt. Men nu har denna förmåga också fallerat. Jag vet inte riktigt, när det kom. Kom det plötsligt eller kom det smygande? Eller har det kommit sporadiskt? Jag vet inte! För bara några veckor sedan, satt han plötsligt framför huset med jackan på och väskan packat (även om jag alltid har den packat – ingen idé att packa upp det som är rent, det ska ju ändå med nästa gång). Då var det fel vecka och fel dag och fel tid; men det var i alla fall rätt tid på dygnet, nämligen dagtid.

I går jobbade jag kväll, 16:30 – 23:00, och var hemma runt midnatt. Det första jag gör då, är att ta ut hunden på en promenad. Jag behöver bara glutta en aning på ytterdörren, så kommer nosen emellan och pressar upp dörren och ut rusar hunden. Så även denna kväll. Jag hann inte titta in innanför dörren, utan vände direkt och gick en nattlig promenad på den, absolut mörka och ensliga vägen. Efter ungefär tio minuter vände vi hemåt. Jag hade noterat att ljuset var tänd på hela undervåningen, inte minst i T´s rum och förväntade mig, vis av erfarenhet, någon form av överraskning. En lite orgie i kiss och bajs var väl förstahandstipset.

Men det som väntade var ändå något nytt. På trappan upp till övervåningen, som börjar strax innanför entrédörren satt T fullt påklädd med skorna på. Och då vill jag tillägga att han knappt har brydd sig om att klä sig de senaste veckorna, utan gått runt i morgonrocken – ofta utan att ens dra ihop den om kroppen. Nu hade han satt på sig T-shirt, jeans och till och med gåbort-skorna. Det måste ha tagit honom en god stund att sätta på sig kläder och skor alldeles själv. Intill stod rullatorn och den packade väskan, som jag först inte upptäckte i min förvåning.

-          Men varför sitter du här med kläderna på?

-          Jag ska till Kilåkern

Nu sa han ju inte så, för det krävdes en fråga, som upprepades ungefär 10 – 15 gånger innan jag svagt kunde uppfatta något som kunde påminna om de orden.

-          Men snälla du, det är mitt i natten. Ser du inte att det är mörkt ute? Klä av dig, så byter vi blöjan och sen får du gå och lägga dig.

Han knöt upp skorna och hasade moloken in till sin säng, tog av sig kläderna. Jag bytte till nattblöja och märkte åter något som jag noterat de senaste dagarna - blöjan är så mycket lättare nu, än den annars brukar vara. Han verkar inte få i sig så mycket vätska som förut. Och inte äter han ordentligt. Nä, nu är det verkligen dags att han slipper att bo hemma hos sin försumliga hustru, som hellre jobbar och lever ett självständigt liv, än tar hand om sin sjukliga make. Det som hon en gång, för sådär sex år sedan, dyrt och heligt, i nöd och lust, lovade vid äktenskapets ingående.