Jag hämtade T på Kilåkern strax efter lunch och vi var framme på T´s nya boende, Havsgläntan, före utsatt tid, min vana trogen. Jag kan ju aldrig hålla tiden, utan kommer alltid för tidigt.

Vi blev varmt mottagna av personalen redan när vi anlände, jag kände direkt att här kommer vi att trivas. Även om jag ju inte ska bo där, är det nog så viktigt att vi trivs där båda två. Medan T följde med personalen för att fika, gjorde jag ordning lite i rummet. Jag la in kläder i garderoben, bäddade sängen med egna lakan och överkast, hängde upp gardiner m.m Jag hade även med mig några krukväxter och lite prylar att pynta med. Mer behövs senare för att det ska kännas riktigt trivsamt, men det får komma lite i taget. Jag behöver också ett litet matbord och några tavlor. Jag får inte heller glömma en tvättkorg, sopborste och en sopskyffel m.m Tankarna far genom huvudet som blixtar, jag hinner knappt förnimma dem innan de är borta. De försvinner nästan lika fort som de dyker upp och jag glömmer hälften – minst.

När jag var klar med rummet för denna dag, gick jag till T som satt och fikade. Jag frågade honom om han trodde han skulle trivas här och han sträckte upp handen och strök mig över kinden. Det kändes så fint långt in i hjärtat. Jag strök honom tillbaka över hans skäggiga kind. Det var länge sedan jag kunde göra så.

 Sen frågade T´s kontaktperson, Helén, om jag ville ha en kopp kaffe. Jag är ju mera en the-människa, så jag sa nej tack. När man säger det, brukar vissa säga: Jaha! Och så frågar de inte om man vill ha något annat, men Helén visade vilken omtänksam människa hon är och frågade mig om jag i stället ville ha en kopp the. Redan här visade hon sin yrkesskicklighet. Kontakten med anhöriga är nog så viktig i vården, inte minst när det gäller demensvården. Vi satte oss lite avsides, så jag kunde berätta lite om T för henne. Till min stora förvåning, visade det sig att hon läst i min blogg. Lite smickrat blev jag också, måste jag erkänna. När jag frågade hur hon hittat in hit, så berättade hon att hon är som en spårhund, när det gäller demens, hon läser det mesta hon hittar. Jag såg på den bricka hon bar på kläderna att hon är Silvia-syster. För de som jobbar inom vården, så är det en verklig kvalitétsstämpel.

Det varma mottagandet sprider en glädje i mig, som jag inte känt på länge. Jag känner, att det här kommer att bli bra. Som man brukar säga – du har bara en chans att göra ett första intryck. Och tänk så viktigt just det första intrycket är! Jag är visserligen sjuksköterska och kan ifrån den synvinkeln bedöma ett yrkeskunnande, men jag är också anhörig och känner hur beroende man är av personalen.

Det här kommer att bli så bra, så bra. Jag känner det! Åh, så glad jag är.