Direktlänk till inlägg 9 november 2015

Jag känner mig så glad

Av Anhörig - 9 november 2015 17:27

 



Jag hämtade T på Kilåkern strax efter lunch och vi var framme på T´s nya boende, Havsgläntan, före utsatt tid, min vana trogen. Jag kan ju aldrig hålla tiden, utan kommer alltid för tidigt.


Vi blev varmt mottagna av personalen redan när vi anlände, jag kände direkt att här kommer vi att trivas. Även om jag ju inte ska bo där, är det nog så viktigt att vi trivs där båda två. Medan T följde med personalen för att fika, gjorde jag ordning lite i rummet. Jag la in kläder i garderoben, bäddade sängen med egna lakan och överkast, hängde upp gardiner m.m Jag hade även med mig några krukväxter och lite prylar att pynta med. Mer behövs senare för att det ska kännas riktigt trivsamt, men det får komma lite i taget. Jag behöver också ett litet matbord och några tavlor. Jag får inte heller glömma en tvättkorg, sopborste och en sopskyffel m.m Tankarna far genom huvudet som blixtar, jag hinner knappt förnimma dem innan de är borta. De försvinner nästan lika fort som de dyker upp och jag glömmer hälften – minst.


När jag var klar med rummet för denna dag, gick jag till T som satt och fikade. Jag frågade honom om han trodde han skulle trivas här och han sträckte upp handen och strök mig över kinden. Det kändes så fint långt in i hjärtat. Jag strök honom tillbaka över hans skäggiga kind. Det var länge sedan jag kunde göra så.


 Sen frågade T´s kontaktperson, Helén, om jag ville ha en kopp kaffe. Jag är ju mera en the-människa, så jag sa nej tack. När man säger det, brukar vissa säga: Jaha! Och så frågar de inte om man vill ha något annat, men Helén visade vilken omtänksam människa hon är och frågade mig om jag i stället ville ha en kopp the. Redan här visade hon sin yrkesskicklighet. Kontakten med anhöriga är nog så viktig i vården, inte minst när det gäller demensvården. Vi satte oss lite avsides, så jag kunde berätta lite om T för henne. Till min stora förvåning, visade det sig att hon läst i min blogg. Lite smickrat blev jag också, måste jag erkänna. När jag frågade hur hon hittat in hit, så berättade hon att hon är som en spårhund, när det gäller demens, hon läser det mesta hon hittar. Jag såg på den bricka hon bar på kläderna att hon är Silvia-syster. För de som jobbar inom vården, så är det en verklig kvalitétsstämpel.


Det varma mottagandet sprider en glädje i mig, som jag inte känt på länge. Jag känner, att det här kommer att bli bra. Som man brukar säga – du har bara en chans att göra ett första intryck. Och tänk så viktigt just det första intrycket är! Jag är visserligen sjuksköterska och kan ifrån den synvinkeln bedöma ett yrkeskunnande, men jag är också anhörig och känner hur beroende man är av personalen.


Det här kommer att bli så bra, så bra. Jag känner det! Åh, så glad jag är.


 
ANNONS
 
Ingen bild

Ingabritt Jormelius

9 november 2015 18:19

Vännen. Så bra det låter och det låter även som om personalen har fingertoppskänsla. Något som är tryggt och viktigt för oss anhöriga. Hoppas detta kommer att ge er båda en trygghet och välbefinnande. Så att du nu bara kan vara du och anhörig. Kram

 
Mia

Mia

9 november 2015 18:22

Åh så härligt det låter. Det måste helt enkelt bli jättebra, jag har god erfarenhet av Silvia-utbildat folk. Inte som anhörig men sett inom yrket.

Din glädje sprider sig till dig, en bra känsla att ta med sig ut på promenaden jag strax ska starta.

http://miatankar.wordpress.com

 
Znogge

Znogge

10 november 2015 21:49

Det första intrycket är verkligen otroligt viktigt när det gäller ett boende. Så skönt att det utföll till belåtenhet för även om du inte ska bo där så behöver även du vara nöjd. Hoppas T ska finna sig väl tillrätta nu.

http://znogge.wordpress.com

 
Åke

Åke

12 november 2015 05:34

Vilken fin känsla du får uppleva.

http://www.nacka144.se

 
Ingen bild

Nadia

23 november 2015 09:55

Hejsan!
Hur är det med er, hur går det för er? Tänker så ofta på er. Är en som följt er här, ni två och vovven.

Har själv en make som kämpar med hjärncancer.

Kramar från norra Sverige ❤ 

 
Ingen bild

Skånskan

26 november 2015 09:48

Glädjer mig å dina vägnar och önskar dig lycka framöver. Kram från Skåne.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - Tisdag 27 mars 08:26

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

Av Anhörig - Lördag 17 mars 19:16

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

Av Anhörig - Onsdag 14 mars 07:22


    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

Av Anhörig - Lördag 10 mars 19:07


    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Av Anhörig - Tisdag 6 mars 16:00


Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se