Direktlänk till inlägg 5 augusti 2017

Nån mening?

Av Anhörig - 5 augusti 2017 21:40

Innan jag träffade T, bodde han i ett radhus i en förort till Stockholm. I vardagsrummet hade han valt benvita, långa gardiner med tunna, glesa ränder i ett tunt ylleliknande material. Undrar förresten om det inte är i riktigt ylle, T har alltid varit lite av en kvalitets-snobb.


Dessa gardiner hade jag sedan hängt i hans rum på boendet, då han flyttade in; men de har aldrig riktigt passat i storlek, de var lite för långa och släpade i golvet. Tänkte att T ju gillade tyget, eftersom han valde det en gång, då han var frisk.  Numera kan han ju inte prata eller på annat sätt visa vad han tycker. Kanske kan han inte ens tycka något, så jag försöker tänka hur han fungerade tidigare och vad han gillade då. Så enligt hans syrra, Maries, och kontaktpersonen, Helenes, önskemål sydde jag om dem till gardinkappa i stället.


T vilade middag efter lunchen och slumrade på sängen, då jag kom med gardinkappan. Efter att ha tittat upp, när jag kom in på rummet, la han åter huvudet på kudden och blundade.


Då och då slamrade jag oavsiktligt med gardinringar och möbler, när jag skulle hänga upp gardinen och varje gång tittade han förvånad upp som om han tänkte: Vem i hela friden är du och vad i all världen gör du här? Han såg lika förvånad, nästan lite rädd, ut varje gång han vaknade till.


 


När jag var klar, såg jag ingen anledning att stanna. T verkade ändå helt ointresserad av att jag var där. Vad skulle jag stanna för?


Om jag visste att mina besök skulle glädje honom, skulle jag se det som jag gjorde något gott för honom. Men jag börjar tvivla. De regelbundna besöken är något jag lovade mig själv, då han flyttade till boendet. Och första året verkade det som om han blev glad när jag hälsade på; ja, jag vet att han blev det. Men nu? Han blir inte gladare, jag blir inte gladare. Han verkar inte speciellt intresserad. Vad är det bra för? Möjligen skulle jag få dåligt samvete, om jag inte besökte honom. Jo, det skulle jag.


Ge mig ytterligare en anledning! Jag behöver veta att jag gör något gott för honom.



 
ANNONS
 
Ingen bild

Åke

6 augusti 2017 08:43

Du får nog förmodligen aldrig veta av honom om du gör rätt. Däremot från ditt hjärta får du bedöma... det här är ingen lätt uppgift, tror det inte ens finns en instruktionsbok att läsa. Däremot finns mycket vårdkunnig personal på ämnet. Men de kan inte allt. Du har nämt T:s kontaktperson... då vet hon väl en del... kanske...
Däremot tror jag på detaljer från tidigare i livet, ja som gardinerna uppskattar han kanske i sitt liv... men kan knappast uttrycka det i tal numera. Om nu kvalitesnobben glömt ylletyget eller dess nyans får du aldrig svar på heller... tror du han kontrollerar tråden du lagt ned tid med... tog du rätt nyans... köpte du ny tråd speciellt för detta ändamål... men du har garanterat gjort ditt bästa. Lägg detta på minnet. Lyssnar du till Dylan ibland... jag menar Bob... "Blowin in The wind" som ett exempel... Jag menar inte att svaret finns där men en tolkningsfråga till din sökande anledning. Kram

Anhörig

10 augusti 2017 09:38

Tack Åke, Det är skönt att veta att du finns där. Kram själv!

 
Ingen bild

Nadia

8 augusti 2017 02:25

Om/när jag blir så sjuk att jag förlorar den person jag var. Om det hände mig skulle jag vilja att det ändå fanns någon som hängde upp mina favorit gardiner i mitt enda rum. Att det fanns någon som kom med min favorit te kopp även om jag ej minns den längre. Jag skulle sedan när jag dött göra mitt bästa att den som gjorde detta för mig får veta på något sätt att jag älskar de den gjorde för mig och att jag är för evigt tacksam ❤

Anhörig

10 augusti 2017 09:36

Jag hoppas att det på något sätt ändå gör lite nytta, det jag gör :-)

 
Ingen bild

Susanne

8 augusti 2017 22:27

Tack för att du skriver. Min pappa har just fått diagnosen Psp och jag försöker hitta så mycket info som jag bara kan.
Hittade din blogg och beundrar dig att du orkar skriva och dela med dig.
Tack/Susanne

Anhörig

10 augusti 2017 09:35

Det glädjer mig att jag kan vara till någon nytta. Det är en av anledningarna till att jag skriver.

 
Anna-Carin

Anna-Carin

10 augusti 2017 00:27

Ja, jag vet inte. Känner bara så väl igen mig. Hur vet man om man gör något som är bra för en som inte kommunicerar längre? Jag försöker med tidigare omtyckt musik och kan ibland (när refrängen kommer för femte gången eller jag själv visslat den några gånger) få ett leende eller att han nynnar med några ord. Det är anledningen till att jag fortsätter försöka.

http://www.tankarinutid.blogspot.com

Anhörig

10 augusti 2017 09:33

Ja, det kanske vore nåt. Musik! Jag ska försöka med något sorts proggmusik, det gillade han, när han var ung.

 
Ingen bild

SundsvallsMicke

12 augusti 2017 17:39

Hej!
Jag har alltid som regel att man aldrig kan veta hur mycket som går in när man talar. Har även satt den till min sambos personal (assistenterna) Är på de som en hök om de talar över huvudet på honom. Jag tar för givet att han förstår. Har sett det på ögonen ibland.
Så visst gör du nytta även om det inte ser ut som det ibland.

 
Ingen bild

Hasse W

19 oktober 2017 11:15

Hej Rebecka!
Tänker ibland på hur det går för Thomas. Läser
därför här ibland.
Tänk vad livet är skört. Och oförsägbart.
Och tänker att tänk om Thomas inte hade haft Dig.

Själv drabbades jag av att min fru dog. Det gick extremt fort
och det är ju hemskt att tänka... nej så får man inte ens tänka.
Året var 1968 och det ENDA goda med det var att jag började löpa.
Som terapi. Och det har jag fortsatt med.

Ha det så bra
hälsar
Hasse W
(hans.wiktorson@springtime.se)
(Var ska sleven vara om inte i grytan??)


Anhörig

31 oktober 2017 08:03

Åh, så roligt att du har hittat hit. Jo, jag minns att Thomas har sagt något om din fru, men inte vad han sa. Vad gör du nu för tiden? Förutom att löpa ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - Tisdag 27 mars 08:26

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

Av Anhörig - Lördag 17 mars 19:16

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

Av Anhörig - Onsdag 14 mars 07:22


    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

Av Anhörig - Lördag 10 mars 19:07


    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Av Anhörig - Tisdag 6 mars 16:00


Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se