Alla inlägg den 6 mars 2018

Av Anhörig - Tisdag 6 mars 16:00

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad de ser. Jag går över på andra sidan av sängen, kallar på honom, ber honom vända sig mot mig, men han försöker inte ens vända på huvudet. Men huvudet och vänsterarmen rör sig hela tiden, han kan inte ligga stilla. Flyttar handen runt och lyfter huvudet från kudden i en ständig upprepad rörelse utan att för den delen komma någonstans.


 



T öppnar inte längre automatiskt munnen, när man ska mata honom, man får ”lura” honom att gapa. När jag är nära och gapar så högt jag orkar, kan jag stundtals få honom att härma mig. Jag måste samtidigt hålla att stadigt grepp i hans vänstra hand annars värjer han sig. Men ibland öppnar han munnen så pass att skeden med nöd och näppe slinker in med lite näringspudding på. Snabbt måste jag då dra ut skeden igen, annars biter han fast den mellan tänderna. Så hårt att jag nästan är rädd att tänderna ska gå sönder. I så fall får jag vänta ut att musklerna slappnar av och då snabbt dra tillbaka skeden. Efter att ha hållit på såhär i ungefär tre kvart, har jag fått i honom kanske en halv deciliter, max en tredjedels. På detta vis hinner han inte få i sig vad han behöver, innan det är dags för nästa måltid. Klart att man inte kan leva på det.


Naturligtvis har jag idag, som jag lovet, meddelat alla de närmaste hur det ligger till. Jag har fått svara på samma fråga från alla: Hur långt är det kvar? Samma fråga vill jag också gärna få svar på själv. Det är ju så svårt att precisera, det går inte. Jag vet bara att nu är det inte så långt kvar. Men hur långt är ”inte så långt”? Det kan vara slut nästa vecka. Nästa månad. Eller om några dagar. Det ända jag kan säga är att jag inte ser några tecken på att slutet är nära precis nu. Så här är det i detta ögonblick, i morgon kan det vara annorlunda. Man dör inte på ett planerat klockslag, inte heller föds man en exakt utstakad tid, även om man vet på ett ungefär.


Varför är det så viktigt att vara med just i dödsögonblicket? De allra flesta vill det, likaledes jag. Jag har ofta funderat på detta. Varför? Egentligen brukar själva dödsögonblicket vara ganska odramatiskt- Man slutar bara att andas, ofta efter en period med flera andningsuppehåll.Det kommer ett andningsuppehåll och sen kommer andningen i gång igen. Sen kommer det sista andingsuppehållet. Man väntar, håller själv andan, men inget nytt andetag kommer. Allt bara stannar. Ögonblicket fryser. I de flesta fallen är inte den döende vid medvetande, så inget speciellt händer mellan inträdet i medvetslöshet och själva dödsögonblicket. Det är ytterst sällan någon ligger på dödsbädden och uttalar några sista visdomsord, som de närmaste kan ta med sig i livet, såsom det ofta framställs på film. Så varför vill man vara där då?


Jag vet ju att det var ungefär så här det skulle bli. Och ändå känns det så sorgligt. Jag är naturligtvis så väldigt förberedd. Och ändå inte. Det känns som jag skulle behöva gråta, men det går bara inte. På sin höjd blir jag lite fuktig i ögonen. Inne i har all gråt fastnat. All gråt jag sparat på och bitit ihop om, uppmagasinerad, under dessa sju år, vill rikoschettera, komma ut, men nej...


Strax kommer personalen och tvättar honom och han får komma upp i rullstolen. Än så länge kan han sitta i den med stöd. Få se hur länge det varar.


ANNONS
Tidigare månad - Senare månad
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se