I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan och ibland har man fel. Skulle man ha felbedömt situationen, och tiden som är kvar blir avsevärd längre, kan det bli så galet. När de anhöriga får beskedet, att nu är det inte så lång tid kvar, utlöser man en massa känslor och ofta också handlingar. Vad som kommer att ske bland T´s anhöriga nu, är ju att man vill komma hit till Gotland för att vara nära T under hans sista tid. De kanske får vara här på ön en längre tid än de tror. Men om man i stället väntar för länge, kan det bli för sent och man får inte en chans att göra om och göra rätt.

När jag meddelade att nu så närmar sig slutet för T, så började alla att fundera över när nästa färja gick. Mina döttrar och T ´s bror, Hasse, ville komma i det närmaste omgående; men jag lyckades förhala det lite. Men i natt, strax efter midnatt ( fredag/lördag) kom min dotter, Tilda, tillsammans med barnbarnet, Wille, 3 år, hit till mig från Kungsängen.

Mina barn har alltid tyckt mycket om T. Jag tillät honom aldrig att ta på sig rollen som fostrande styvpappa. Jag tog på mig alla konflikter med dem och satte alla förbud, vilket har ledd till att han bara behövde vara kompis, en snäll farbror som hade tid för dem. Därför har han varit älskad av dem, någon de alltid har kunnat be om hjälp och stöd av, men som aldrig förbjöd dem något.

När vi i morse hade ätit frukost åkte vi till Fårösund, Tilda, Wille och jag. T var nu märkbart sämre än i tisdags. Han låg på rygg i sängen med halvslutna ögon och munnen lätt öppen. Mellan läpparna vibrerade segt slem för varje andetag, men det hindrade ändå inte hans andning. Jag sa hans namn och han tittade upp för ett ögonblick, men återgick sen in i sin dvala. Lilla Wille blev först lite fundersam av T´s annorlunda utseende; men jag förklarade att T var sjuk och trött. Sen var det bra med det och Wille hade inga problem att sitta bredvid T´s säng.

T´s kontaktperson, Helene, jobbade denna dag, hon tog mig åt sidan och gav mig lite information om hans tillstånd. Hon frågade hur vi tänkte - ville vi själva sitta vak eller vill vi att de ska tillsätta en personal som vak? Jag sa att vi försöker sköta detta själva. Samtidigt bad hon mig fundera på vilka kläder T ska ha på sig efter döden. Helene gick ut för att sätta på en kopp te (som har blivit tradition, när jag hälsar på). Hon frågade även mitt lilla barnbarn, om han ville ha en glass, vilket han lite blygt tackade ja till.

T hade lite andningsuppehåll medan vi var där; men det kan mycket väl bero på att han låg på rygg  - han har alltid varit en snarkare med antydan till apnéer, så det var svårt att avgöra vad som var vad. Jag tog av honom strumporna och kollade hans fötter, men de såg normalfärgade ut och visade inga tecken på avstannande cirkulation. Helene och jag hjälptes åt att vända T på sidan i stället.

Vi var kvar hos T en dryg timme. När vi skulle åka klappade Tilda honom på kinden, något hon nog sällan gjort förr – han var aldrig den fysiska typen. Jag strök honom över handen – så kall den var.

Nu har jag meddelat Hasse att han kan komma och han tar kvällsbåten i morgon. Marie vill inte komma, hon sa nog adjö till sin bror, när hon var här för ett par veckor sedan, tror jag. Vi har alla våra eget sätt att tackla döden. Jag har även ringt T´s son, Martin, men vet inte om eller när han kommer. Mina två övriga döttrar Moa och Cornelia kommer så snart de har möjlighet.

Jag sätter på värmen i de rum som står tomma och bäddar upp sängarna med rena sängkläder här hemma. Strax ska jag gå och leta efter kläder han ska ha på sig i kistan. Nu Thomas min vän, nu lackar det obönhörligen mot slutet.