Direktlänk till inlägg 10 mars 2018

På väg mot slutet

Av Anhörig - Lördag 10 mars 19:07

 


I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan och ibland har man fel. Skulle man ha felbedömt situationen, och tiden som är kvar blir avsevärd längre, kan det bli så galet. När de anhöriga får beskedet, att nu är det inte så lång tid kvar, utlöser man en massa känslor och ofta också handlingar. Vad som kommer att ske bland T´s anhöriga nu, är ju att man vill komma hit till Gotland för att vara nära T under hans sista tid. De kanske får vara här på ön en längre tid än de tror. Men om man i stället väntar för länge, kan det bli för sent och man får inte en chans att göra om och göra rätt.


När jag meddelade att nu så närmar sig slutet för T, så började alla att fundera över när nästa färja gick. Mina döttrar och T ´s bror, Hasse, ville komma i det närmaste omgående; men jag lyckades förhala det lite. Men i natt, strax efter midnatt ( fredag/lördag) kom min dotter, Tilda, tillsammans med barnbarnet, Wille, 3 år, hit till mig från Kungsängen.

Mina barn har alltid tyckt mycket om T. Jag tillät honom aldrig att ta på sig rollen som fostrande styvpappa. Jag tog på mig alla konflikter med dem och satte alla förbud, vilket har ledd till att han bara behövde vara kompis, en snäll farbror som hade tid för dem. Därför har han varit älskad av dem, någon de alltid har kunnat be om hjälp och stöd av, men som aldrig förbjöd dem något.


När vi i morse hade ätit frukost åkte vi till Fårösund, Tilda, Wille och jag. T var nu märkbart sämre än i tisdags. Han låg på rygg i sängen med halvslutna ögon och munnen lätt öppen. Mellan läpparna vibrerade segt slem för varje andetag, men det hindrade ändå inte hans andning. Jag sa hans namn och han tittade upp för ett ögonblick, men återgick sen in i sin dvala. Lilla Wille blev först lite fundersam av T´s annorlunda utseende; men jag förklarade att T var sjuk och trött. Sen var det bra med det och Wille hade inga problem att sitta bredvid T´s säng.


T´s kontaktperson, Helene, jobbade denna dag, hon tog mig åt sidan och gav mig lite information om hans tillstånd. Hon frågade hur vi tänkte - ville vi själva sitta vak eller vill vi att de ska tillsätta en personal som vak? Jag sa att vi försöker sköta detta själva. Samtidigt bad hon mig fundera på vilka kläder T ska ha på sig efter döden. Helene gick ut för att sätta på en kopp te (som har blivit tradition, när jag hälsar på). Hon frågade även mitt lilla barnbarn, om han ville ha en glass, vilket han lite blygt tackade ja till.


T hade lite andningsuppehåll medan vi var där; men det kan mycket väl bero på att han låg på rygg  - han har alltid varit en snarkare med antydan till apnéer, så det var svårt att avgöra vad som var vad. Jag tog av honom strumporna och kollade hans fötter, men de såg normalfärgade ut och visade inga tecken på avstannande cirkulation. Helene och jag hjälptes åt att vända T på sidan i stället.


Vi var kvar hos T en dryg timme. När vi skulle åka klappade Tilda honom på kinden, något hon nog sällan gjort förr – han var aldrig den fysiska typen. Jag strök honom över handen – så kall den var.


Nu har jag meddelat Hasse att han kan komma och han tar kvällsbåten i morgon. Marie vill inte komma, hon sa nog adjö till sin bror, när hon var här för ett par veckor sedan, tror jag. Vi har alla våra eget sätt att tackla döden. Jag har även ringt T´s son, Martin, men vet inte om eller när han kommer. Mina två övriga döttrar Moa och Cornelia kommer så snart de har möjlighet.


Jag sätter på värmen i de rum som står tomma och bäddar upp sängarna med rena sängkläder här hemma. Strax ska jag gå och leta efter kläder han ska ha på sig i kistan. Nu Thomas min vän, nu lackar det obönhörligen mot slutet.


 
ANNONS
 
Ingen bild

Nadia

Söndag 11 mars 22:15

Tappar orden. Är så tacksam för alla år du delat med dig om er resa. Jag en främmande person långt ifrån som tänkt mycket på er båda ❤❤

Kramar till er båda ❤❤

 
Ingen bild

Åke

Torsdag 15 mars 04:52

(läst)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anhörig - Tisdag 27 mars 08:26

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

Av Anhörig - Lördag 17 mars 19:16

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

Av Anhörig - Onsdag 14 mars 07:22


    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

Av Anhörig - Tisdag 6 mars 16:00


Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...

Av Anhörig - Torsdag 22 feb 20:41


    När jag hälsade på T i tisdags kom den fråga upp, som jag ju har varit förberedd på en tid. Lena, som är sjuksköterska på Stuxgården, bad att få prata med mig i enrum. Hon hade tidigare, sa hon, bett läkaren på boendet, att ringa mig; men ha...

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se