Alla inlägg den 17 mars 2018

Av Anhörig - 17 mars 2018 19:16


 


Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd mot slutet.


T levde över en vecka utan att få i sig varken näring eller vätska. Han kunde inte, eller ville inte, äta eller dricka längre. Sjukdomen gjorde honom oförmögen att kommunicera med omgivningen, inkontinent och fysiskt handikappad. Den lät honom leva kuvad av ödet och utan värdighet. Vi ville inte tvinga honom att leva i det lidande, som sjukdomen CBD blev för honom. Därför tvingade vi honom inte att bli matat med en slang in genom bukväggen (PEG), det skulle vara ett förlängd lidande med allt sämre självständighet, utan hopp om tillfrisknande.


Vi valde i stället att ledsaga honom den sista biten in i döden, var och en efter bästa förmåga. Men själv hade han inget val och det blev ingen lätt resa för honom. Redan från början hade han mycket jobbigt med andningen och besvärades av torr mun och spruckna läppar. De sista dagarna var varje andetag som ett tungt arbete. Vi som fanns bredvid stod ganska maktlösa. Vi höll handen, stöttade och försökte att vara nära hela tiden, men det är svårt att andas åt någon annan, hur gärna man än vill. Jag tyckte så gränslöst synd om honom.


Personalen var helt underbara. De vände honom i sängen varannan timme, blötte munnen med vatten och smorde läpparna med olja varje timme under dagen, lite färre gånger under natten. De passade upp på oss anhöriga med mat och dryck. Frågade oss hur vi ville ha det. Deras vänliga omsorg värmde just när vi behövde det som mest.


 


I går kväll fick han Morfin och Midazolam och hela natten sov han sedan utan märkbara besvär med snabba, lätta, små ytliga andetag. Jag låg bredvid honom, men kunde inte somna, Eftersom hans tidigare väsande andetag nu knappt hördes, låg jag hela tiden och lyssnade efter dem, det gick inte att koppla av. Flera gånger hörde jag inget och gick upp och tände en liten ficklampa för att inte störa.


Vid halvfyra bad jag min dotter, som satt i fåtöljen bredvid, att åka hem och gå ut med hundarna, de som denna vecka blivit sorgligen övergivna och knappt hade fått mer än de allra nödvändigaste promenaderna. Jag bad henne även att försöka sova en stund. Någon gång efter fem, somnade jag själv till bredvid T; men väcktes åter av hans ansträngda väsande andetag. Jag gick bort och tryckte på knappen på väggen för att få hjälp med att vända honom till ett bättre läge och återvände genast till honom i sängen igen.


Men jag såg att ingen kunde hjälpa honom längre. Ansiktet, framför allt läppar och näsa, hade tappat all färg. Ögonen såg inte längre, utan stirrade tomt i taket. Jag tog hans hand och satte mig stilla vid hans sida, medan han flämtade hungrigt efter luft som en fisk på land. Efter en kort stund, en tio - femton andetag slutade han helt att andas. De uppspärrade ögonen föll ihop och huvudet föll kraftlöst åt sidan. Just då kom en undersköterska in genom dörren. Jag vände mig mot henne och sa: Nu är det slut! Hon kom in i rummet och ställde sig på andra sidan av sängen. Det kom en flämtning till – han kippade efter andan en sista gång och sen blev han helt stilla.


Min främsta känsla var lättnad. Att under denna dryga vecka se honom kämpa mot döden, hade tagit all kraft från mig. Jag hade varit inne i en bubbla där tiden, dag och natt, blev oväsentlig. Jag hade svårt att ange vilken dag saker hade hänt eller i vilken ordning. Var det igår? Eller i förgår? Så totalt betydelselöst.


Undersköterskan och jag hjälptes åt att göra T fin. Byta hans blöja och bädda rent i sängen. Vi tände två ljus intill. Jag ringde dottern och berättade, frågade om hon ville se honom. Det ville hon. Jag började ringa de närmaste anhöriga för att meddela. När dottern kom, hjälptes vi åt att inleda utrensningen av T´s rum. Vi skulle inte göra klart allt nu, men lite kunde vi lika gärna ta med oss, när vi ändå skulle lämna boendet.


 


I dag är det lördag, det finns inte så mycket vi kan göra med tanke på kommande begravning. I morgon ska jag börja att försöka komma överens med T´s bror och son. Egentligen behöver inte jag göra någonting, T och jag var ju inte längre gifta, men jag känner att jag vill göra det av respekt för T.

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se