Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Anhörig - 29 november 2015 19:48



 

Var och hälsade på T på boendet idag. Jag kan komma precis när jag vill, det finns ingen besökstid där. Hunden fick följa med.


Jag kom runt 10:00 och då låg han fortfarande kvar i sängen och sov, precis som han gjorde när han bodde hemma. Jag försökte förmå honom att gå ur sängen, men det gick trögt. Han låg och vevade planlöst med benen under täcket, men verkade inte få kroppen på rätt köl. Jag såg att blöjan var full av kiss och började att fundera på om jag skulle hjälpa honom att byta till en torr blöja. I väntan på att han skulle få ut benen över sängkanten, gick jag till bilen för att hämta en kartong med blöjor som jag hade kvar sen han bodde hemma – tänkte skänka den till boendet. När jag kom tillbaka kom en av personalen och erbjöd sig att ta hand om T. Så skönt, då slapp jag. Det känns alltid så fel att gå in i rollen som blöjbytare till den som jag är gift med och har levt intimt med.


När T var klar luktade han gott efter morgontoaletten. Vi gick ut i matsalen/allrummet och han åt sin frukost medan jag blev bjuden på en kopp T. Jag berättade lite nyheter från vänskapskretsen och familjen. Eftersom T inte pratar är det bara jag som håller låda och ganska snart var samtalsämnena slut. Jag är ganska bra på att torrprata, men när man inte får något svar tar ämnena liksom slut ganska snart.


När T ätit klart gick vi in på hans rum igen. Jag tänkte att jag skulle sy i lite namnlappar i hans kläder, men jag hade glömt glasögonen, så det kändes nästan som att famla i mörker.


Två av mina döttrar är på besök här på Gotland med sina sammanlagd 4 barn. En av de närmaste dagarna tänker de åka och hälsa på T. Det kommer han säkert att tycka om.

ANNONS
Av Anhörig - 9 november 2015 17:27

 



Jag hämtade T på Kilåkern strax efter lunch och vi var framme på T´s nya boende, Havsgläntan, före utsatt tid, min vana trogen. Jag kan ju aldrig hålla tiden, utan kommer alltid för tidigt.


Vi blev varmt mottagna av personalen redan när vi anlände, jag kände direkt att här kommer vi att trivas. Även om jag ju inte ska bo där, är det nog så viktigt att vi trivs där båda två. Medan T följde med personalen för att fika, gjorde jag ordning lite i rummet. Jag la in kläder i garderoben, bäddade sängen med egna lakan och överkast, hängde upp gardiner m.m Jag hade även med mig några krukväxter och lite prylar att pynta med. Mer behövs senare för att det ska kännas riktigt trivsamt, men det får komma lite i taget. Jag behöver också ett litet matbord och några tavlor. Jag får inte heller glömma en tvättkorg, sopborste och en sopskyffel m.m Tankarna far genom huvudet som blixtar, jag hinner knappt förnimma dem innan de är borta. De försvinner nästan lika fort som de dyker upp och jag glömmer hälften – minst.


När jag var klar med rummet för denna dag, gick jag till T som satt och fikade. Jag frågade honom om han trodde han skulle trivas här och han sträckte upp handen och strök mig över kinden. Det kändes så fint långt in i hjärtat. Jag strök honom tillbaka över hans skäggiga kind. Det var länge sedan jag kunde göra så.


 Sen frågade T´s kontaktperson, Helén, om jag ville ha en kopp kaffe. Jag är ju mera en the-människa, så jag sa nej tack. När man säger det, brukar vissa säga: Jaha! Och så frågar de inte om man vill ha något annat, men Helén visade vilken omtänksam människa hon är och frågade mig om jag i stället ville ha en kopp the. Redan här visade hon sin yrkesskicklighet. Kontakten med anhöriga är nog så viktig i vården, inte minst när det gäller demensvården. Vi satte oss lite avsides, så jag kunde berätta lite om T för henne. Till min stora förvåning, visade det sig att hon läst i min blogg. Lite smickrat blev jag också, måste jag erkänna. När jag frågade hur hon hittat in hit, så berättade hon att hon är som en spårhund, när det gäller demens, hon läser det mesta hon hittar. Jag såg på den bricka hon bar på kläderna att hon är Silvia-syster. För de som jobbar inom vården, så är det en verklig kvalitétsstämpel.


Det varma mottagandet sprider en glädje i mig, som jag inte känt på länge. Jag känner, att det här kommer att bli bra. Som man brukar säga – du har bara en chans att göra ett första intryck. Och tänk så viktigt just det första intrycket är! Jag är visserligen sjuksköterska och kan ifrån den synvinkeln bedöma ett yrkeskunnande, men jag är också anhörig och känner hur beroende man är av personalen.


Det här kommer att bli så bra, så bra. Jag känner det! Åh, så glad jag är.


ANNONS
Av Anhörig - 5 november 2015 11:19

 


Tisdag tog jag med T för att inspektera det nya rummet på Havsgläntan. Jag hade en liten fruktan att han skulle vägra flytta dit, om jag först åkte hem till vårt gemensamma hem – kanske skulle han drabbas av hemlängtan då. Därför åkte vi direkt till Fårösund. Han har nu så svårt att ta sig in och ut ur bilen, så jag måste bistå både med råd och handgriplig hjälp. Det är klart att en SAAB 9-3 kanske inte är så handikappvänlig, men rullatorn är i alla fall lätt att lyfta in i baksätet.

Havsgläntan är ett mindre demensboende och en, lite avskild, del av det större äldreboende Stuxgården. Boendet ligger i markplan, vackert beläget alldeles vid Fårösund och intill vattnet. På andra sidan sundet ser man Fårö. Runt Havsgläntan ligger en trädgård och det finns möjlighet att gå ut i den samt den handikappanpassade altanen. T´s rum är ganska stort med två stora fönster och fin utsikt över vattnet och åt öster tittar man åt Ryssundet till. Jag har i arbetet ofta varit på Stuxgården, dock bara några gånger på Havsgläntan, men jag har många gånger pratat med personalen på telefon i ärenden, som gäller någon av de boende där. Och jag har hört mina kollegor berömma personalen, som är både kunniga och vänliga.

När vi tittat på rummet, ställde jag den fråga som jag var lite rädd att ställe.

-          Tycker du om rummet?

-          Ja!

-          Skulle du kunna tänka dig att bo här?

-          Ja!

Åh, åter en sten lättade från mitt hjärta. Innan vi lämnade Fårösund åkte jag till affären och köpte en glass åt T och mig. Detta behövde firas. Samtidigt passade jag på att inhandla en påse godis, som han ju är så beroende av.

Fram till måndag kommer T att bo på Kilåkern tills han ska till Havsgläntan. Förr brukade jag hämta honom där efter växelboendet just på måndagar runt halvelva. Vi ska åka till Havsgläntan senare samma dag kl 14:00. Jag hade lite funderingar vad vi skulle göra däremellan, eftersom jag inte ville åka hem med honom – tänk om han ångrar sig. Men det löste sig automatiskt: Jag blev uppringd av Kilåkern, som sa att de hört att han skulle till Havsgläntan kl 14 och då kunde jag ju lika gärna hämta honom efter lunch där alltså runt 13:00. Återigen blir jag så glad åt personalens förståelse. Vilka pärlor det finns!

Nu har jag mycket att stå i fram tills dess. Mycket som ska inhandlas nu och jag måste flytta några av hans möbler dit, hänga gardiner och försöka göra det så mysigt som det bara går. Jag vill verkligen att han ska trivas där och jag tror också att han kommer att göra det.


Av Anhörig - 29 oktober 2015 06:34


 

T har fått en plats på Stuxgården i Fårösund med omedelbar verkan. Det är helt otroligt. Jag dansar! Jag gråter! När man gråter av glädje, så behöver man ingen tröst, bara glade tillrop...


I dag ska jag ringa en tjänsteman / kvinna och prata mera om detaljerna.


Jag återkommer, när jag vet mera.

Av Anhörig - 28 oktober 2015 07:17

 


T´s försämring i sin sjukdom, märks förståss mest i ungänget med honom, men faktiskt också i så mycket annat. Till exempel kan jag nämna anhörigträffarna, som jag började gå på för ungefär ett år sedan. Då tyckte jag att alla andra hade det så mycket värre än jag. Alla verkade ha en anhörig, som var mer dement än min T. Alla andra verkade ha mycket större besvär med sin sjukling än jag.


I går på anhörigträffen märkte jag tydligt att jag slår samtliga med flera hästlängder.  Det är på sånt - och på att barnbarnen blir äldre - som man märker att tiden har gått och" mycket vatten runnit under broarna".

Av Anhörig - 27 oktober 2015 09:02

 


Även i natt blev det tokigt, när jag kom hem från jobbet vid midnatt. Samma början: Ljuset tänt på undervåningen, hunden rusar ut genom dörrspringan, när jag öppnar entrédörren. Vis av gårdagens erfarenhet sticker jag in huvudet innanför dörren till hallen före hundens promenad. Vill kolla om T är där. Först ser jag inget ovanligt. Inte heller i trappan till höger, där han satt påklädd i går natt. Inget synligt kiss på golvet här. Skönt! Det verkar lugnt.

När jag ska dra mig tillbaka för att vända på klacken och gå ut, hoppar jag högt av förskräckelse. I det skumma ljuset upptäcker jag honom till vänster om dörren alldeles intill mig. Han sitter där på en liten pall, men säger ingenting (det brukar han ju i och för sig inte heller göra). Han är spillrans naken och sitter bara tyst och stirrar på mig med sina glanslösa ögon.

-          Herre Gud, va du skrämde mig! Hur länge har du suttit där?

Ett svagt försök till svar, men inget ljud kommer ut, bara en suckande fläkt av dålig andedräkt.


Jag hämtar rullatorn, ett måste numera, om han ska kunna stå när jag hjälpt honom upp i stående. Ett krafttag om hans överarm och en ilning i min, numera, ganska ömmande rygg. Han står! På den vita pallen, där hans nakna stjärt förr satt, finns svaga, bruna spår av avföring. Jag tvättar av honom och pallen, sätter på en blöja och kalsonger. Sen styr jag honom mot hans rum och bäddar ner honom. Därefter fyller jag en skurhink med tvål och varmt vatten och går runt i huset för att tvätta bort diverse misstänkte fläckar på golven. Jag kommer på mig själv med att jag fortfarande har jackan på mig. Gör färdigt och går ut till hunden, som står utanför och undrar var jag tog vägen.


Måtte detta inferno snart ta slut, jag är så urless på det. Jag vill kunna komma hem, bara ta det lugnt och koppla av. Jag vill att mitt hem ska vara rent och lukta gott. Jag vill kunna sticka iväg, när jag känner för det. Jag vill umgås med andra, vanliga människor. Jag vill inte behöva skämmas över någon som dräglar och gör på sig. Vad värre är – kanske – jag börjar hata honom. Jag tål snart inte se honom. Han är orsaken till mitt elände. Jag vet – han kan inte hjälpa det! Jag måste försöka påminna mig om de goda stunderna vi haft. Fast det var med en annan man, det var inte den zombien, som ligger därinne i sängen.  Idag ska jag väcka honom senast halvelva, det är tid att lämna honom till växelboendet. Halleluja! Hoppas han får stanna där – att han inte kommer hem igen.


Av Anhörig - 26 oktober 2015 08:27

 


Förr i tiden hade T alltid stenkoll på tid och dag. Själv måste jag alltid skriva upp allting i min almanacka, annars glömmer jag det mesta. Ibland glömde jag det, även om jag skrivit upp det. T däremot använde aldrig, i sina krafts dagar, almanacka, han hade allting i huvudet. Och då ska man betänka att han jämt hade möten, konferenser, resor och uppdrag på G. Jag begriper inte hur han kunde hålla reda på allt. Även i sin sjukdom har han haft bra reda på datum och vad som kommer att hända framöver. En bokat tid hos Neurologen var något han var helt på det klara med och vad som skulle hända nästa vecka visste han exakt. Men nu har denna förmåga också fallerat. Jag vet inte riktigt, när det kom. Kom det plötsligt eller kom det smygande? Eller har det kommit sporadiskt? Jag vet inte! För bara några veckor sedan, satt han plötsligt framför huset med jackan på och väskan packat (även om jag alltid har den packat – ingen idé att packa upp det som är rent, det ska ju ändå med nästa gång). Då var det fel vecka och fel dag och fel tid; men det var i alla fall rätt tid på dygnet, nämligen dagtid.


I går jobbade jag kväll, 16:30 – 23:00, och var hemma runt midnatt. Det första jag gör då, är att ta ut hunden på en promenad. Jag behöver bara glutta en aning på ytterdörren, så kommer nosen emellan och pressar upp dörren och ut rusar hunden. Så även denna kväll. Jag hann inte titta in innanför dörren, utan vände direkt och gick en nattlig promenad på den, absolut mörka och ensliga vägen. Efter ungefär tio minuter vände vi hemåt. Jag hade noterat att ljuset var tänd på hela undervåningen, inte minst i T´s rum och förväntade mig, vis av erfarenhet, någon form av överraskning. En lite orgie i kiss och bajs var väl förstahandstipset.


Men det som väntade var ändå något nytt. På trappan upp till övervåningen, som börjar strax innanför entrédörren satt T fullt påklädd med skorna på. Och då vill jag tillägga att han knappt har brydd sig om att klä sig de senaste veckorna, utan gått runt i morgonrocken – ofta utan att ens dra ihop den om kroppen. Nu hade han satt på sig T-shirt, jeans och till och med gåbort-skorna. Det måste ha tagit honom en god stund att sätta på sig kläder och skor alldeles själv. Intill stod rullatorn och den packade väskan, som jag först inte upptäckte i min förvåning.

-          Men varför sitter du här med kläderna på?

-          Jag ska till Kilåkern

Nu sa han ju inte så, för det krävdes en fråga, som upprepades ungefär 10 – 15 gånger innan jag svagt kunde uppfatta något som kunde påminna om de orden.

-          Men snälla du, det är mitt i natten. Ser du inte att det är mörkt ute? Klä av dig, så byter vi blöjan och sen får du gå och lägga dig.


Han knöt upp skorna och hasade moloken in till sin säng, tog av sig kläderna. Jag bytte till nattblöja och märkte åter något som jag noterat de senaste dagarna - blöjan är så mycket lättare nu, än den annars brukar vara. Han verkar inte få i sig så mycket vätska som förut. Och inte äter han ordentligt. Nä, nu är det verkligen dags att han slipper att bo hemma hos sin försumliga hustru, som hellre jobbar och lever ett självständigt liv, än tar hand om sin sjukliga make. Det som hon en gång, för sådär sex år sedan, dyrt och heligt, i nöd och lust, lovade vid äktenskapets ingående.






Av Anhörig - 23 oktober 2015 17:08

 


Natten som gick var en jobb-natt. När jag kom hem, tog jag en lång, skön promenad med hunden ner till havet i det fina höstvädret, så klockan blev framåt halvett innan jag gick och la mig för en middagsvila. Är ledig nattens som kommer, så jag bör inte sova för länge under dagen, då blir det svårt att komma till ro i kväll.


Huset var tyst och stilla när vi kom tillbaka vid middagstid, T låg ännu kvar i sängen. Han sover mer och mer bort dagarna. I stort går han bara upp för att äta. Strax innan jag somnade, hörde jag ändå att han höll på att flytta på rullatorn. Sen föll jag i dvala. Mellan två och tre timmar sov jag, sen fick det räcka. Jag vaknade sakta, slätade till bädden och satte på mig lite kläder, innan jag gick ner på undervåningen.


Där i hallen satt T med ryggen mot bänken. Jag insåg att när jag hörde hans kamp med rullatorn, måste det ha varit en kamp att resa sig efter att han ramlat; men han kan ju inte prata, än mindre ropa. Och larmknappen, som hänger runt hans hals, hade han inte kommit på att man kan påkalla hjälp med. Lukten av avföring gick inte att ta miste på, den påminde mig om vad som väntade, när jag väl lyckats få upp honom från golvet. Jag gjorde som jag brukar, jag låste hans fötter med mina, bad honom ta tag i mina underarmar (räcker jag honom mina händer, kramar han nästan sönder dem) och drog allt jag orkade. Nu var det i och för sig inte så mycket jag orkade, min rygg har tagit stryk av alla gånger jag dragit upp honom från golvet, ur bilen, upp från sängen, böjt mig fram för att byta hans blöjor med mera, med mera. Hans egen kraft var sämre än vanligt, efter att i drygt två timmar ha kämpat med att försöka ta sig upp och benen var mer möra än al dente. Han fick avgöra hur vi skulle lösa problemet.


- Vad ska vi göra – trycka på larmet eller ringa en granne?


Han lyckades framkrama ordet: Grannen! Så jag ringde den starkaste inom rimlig avstånd; men fick inget svar.


- Han svarar inte. Jag trycker på larmet i stället!


Sagt och gjort. Det ringde och ringde, men vi fick inget svar. Jag övervägde en granne lite längre bort, som tidigare bedyrat, att jag kan ringa om jag behöver hjälp. Men han är ändå över 70, så jag tvekade. Men just som jag bestämt att han fick det bli, så ringde den första grannen tillbaka. Jag förklarade vår belägenhet.


- Jag kommer med én gång.


Skyndsamt öppnade jag för tvärdrag, jag ville inte att det skulle lukta allt för mycket bajs i mitt hem. Trots vår ynkliga situation har jag ändå min stolthet. Inom fem minuter var grannen hos oss och vi fick snart upp T på knappt bärbara ben. Han fick sätta sig en stund på rullatorn för att hämta krafter, innan jag tog ut honom till badrummet för en tvätt och blöjbyte.


Då svarade de på larmet. Jag förklarade att det var en kvart sedan vi tryckte på knappen och att vi nu fått hjälp av en granne.


- Har T skadat sig i fallet?

- Nej, han mår bra.

- Så vi ska inte skicka en sjuksköterska att kolla honom?

- Jag är sjuksköterska!


Jag kunde ha tillfogat att det brukar vara mig eller någon av mina kollegor som de ringer till vid sådana tillfällen, men jag lät bli att nämna det.


- Då så. Då klarar ni av det här själva? 


Även här kunde jag varit spydig och sagt, att har vi klarat oss så här långt – i 4½ år – så klara vi nog det här också, men det hade låtit lite för bittert. Och jag är inte bitter, bara lite trött.

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se