Senaste inläggen

Av Anhörig - 14 december 2014 10:10

 

Nu känner jag mig i alla fall lite duktig. Jag har sökt och fått beviljat färdtjänst för Thomas – med ledsagare (jag?).


Varje gång han ska någonstans, så har jag hitintills skjutsat honom, vilket ibland har varit ganska jobbigt. När jag har jobbat natt, har jag slutat kl 8:00 och sen kört som en raket hem (ca 45 min) för att hämta honom och sen tillbaka till Visby igen. Där har jag fått vänta utanför eller följt med in för att tolka och slutligen skjutsat honom hem igen. Eller så har jag jobbat kväll (16:30 – 23:00), då har jag fått några timmars sömn, men inte tillräckligt. Vissa veckor har han fått en serie av behandlingar i flera veckor och då har det blivit mycket dåligt med sömn för min del. Det kan ju vem som helst förstå att det inte blir någon bra dygnsvila att hålla på så.


Men nu behöver jag bara ringa dagen före och boka färdtjänst åt honom. I värsta fall måste jag följa med, men då kan jag ju ändå koppla av i bilen, utan att behöva köra själv. I bästa fall kan vi ta färdtjänst till Visby eller något annat trevligt ställe, äta en god middag med ett (eller två) glas vin till, utan att tänka på körkortet. Det var länge sedan, Thomas har inte kört bilen på 3½ år nu.


Just nu har han inga planerade resor framför sig. Men bara det att veta, att det går att lösa, känns underbart.

ANNONS
Av Anhörig - 8 december 2014 16:25

 

 

När man förälskar sig i en annan person och tänker, att den där ska jag leva med tills en av oss dör, så föreställer man sig inte att föremålet för känslorna kommer att bli så förändrat, så man inte längre har någon glädje av förhållandet. Man har i bästa fall en romantisk föreställning om att man, tack vare kärleken, ska klara av att ta hand om den andra oavsett vad som än händer. Men verkligheten är inte som i romantiska filmer.

Vem är det då som kontrollerar att ”i nöd och lust” efterlevs som man lovat? Vad händer när man inte vill längre? Finns det något Force majeure? Nöd eller skador, som inte kunnat förutses. Så här står det i avtalslagen:

Ett avtalsbrott är ursäktligt om avtalsenlig prestation hindrats av en omständighet som legat utanför parts kontroll och som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med eller tagit i beaktande vid tiden för avtalets ingående och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. När hindret är permanent bortfaller parternas skyldigheter att prestera.

Vad säger då moralens väktare? Är man skyldig att ta hand om sin partner i alla lägen. Även om ens eget liv blir så begränsat, att det inte längre ger något i utbyte, bara sorg, skam, skyldigheter, missnöje, oro och bekymmer. Hur stor del av det liv man har kvar, är man skyldig att offra? Den tid som hela tiden krymper. Jag är inte beredd att sluta LEVA, jag vill njuta av den tid jag har kvar. Snart kommer sjukdomar, svagheter och smärta, och slutligen döden.

Eller finns en tillfredställelse i att offra sig? Att vårda och ta hand om, att ständigt sätta sig själv i andra hand. Blir man en martyr? Blir jag någon genom att vara den som alltid hjälper? Kanske! Kanske inte! Kommer jag att kunna förlåta mig själv, om jag inte drar lasset nu? Vem kommer att ta hand om mig, när jag sviktar, när sjukdom och svaghet kommer ifatt mig? Kommer jag att få tillbaka det jag nu offrar? Finns överhuvudtaget någon mening med att göra detta kärleksoffer? Tror jag att någon kommer att tacka mig? Eller uppskatta det jag gjort? Vem kan svara?

ANNONS
Av Anhörig - 7 december 2014 08:56

Jag har köpt en ny lampskärm, en vit, den gamla var märkröd och det blev så dåligt ljus från den. Den nya ger mycket bättre ljus, så bra att man kan läsa i skenet. Jag brukar sitta vid köksbordet och läsa morgontidningen och då vill jag ha en lampa som ärsnygg och ger bra läsljus - inte för mörkt, men inte heller bländande.


När T vaknade fram på förmiddagen och kom ut i köket, frågade jag vad han tyckte om lampskärmen.

- Jo, den är bra.

- Varför är den bra?

- Ähhh..., den är bra.

- Men vad är det du tycker är bra med den?

- Hmmm... öh... den innegåller...

- Vad då?

- Den innehåller inga...

- Inga vadå?

Asch, jag vet inte. Jag har glömt bort.


 

Stenkusten i dystert decemberväder


Vi fick väl hålla oss till det han fortfarande behärskar. Vi tog en promenad på Stenkusten. Det var kallt och blåsigt, men härligt. Han gick med sina släpande steg, men han klarade i alla fall 2 kilometer innan han började snubbla med, framför allt, högerbenet.


Då vände vi och gick hemåt - i all långasammare takt. Men vad gjorde väl det, jag tänkte att i värsta fall får han stanna och vänta medan jag hämtar bilen. Det gäller att ha en lösning för alla tillfällen. Uttänkt och klar i förväg.







Av Anhörig - 2 december 2014 07:43

 


Det är inte bara sorg och elände på anhörigträffarna, det är mycket skratt också. Galghumor kan vara så underbart befriande. Här följer ett referat av ett samtal i gruppen.


-          Min man har slutat att titta på tv. Han bryr sig inte om något som händer runtikring.

-          Det är likadan med min man, han tittar bara överst på framsidan av dagens tidning, för att se vad det är för dag.


Jag berättade att min man bara läser rubrikerna. Men då kom en av kvinnorna med dagens värsting.


-          Min man läser tidningen upp och ner.


    

Av Anhörig - 29 november 2014 17:29

Min dag började klockan sex. Jag tänkte mig ner till havet och fotografera. Jag har en idé om en bild jag vill ta, men ännu har jag inte lyckats. Bilden kräver blåst, skumt ljus och lång exponeringstid och ännu har jag inte fått till alla komponenter riktigt som jag vill ha dem. Efter en kopp the stack jag och hunden iväg mot St Olofsholm. När jag kom hem, satte jag igång med lite trädgårdsarbete. Även om växtligheten har gått i vinteride, finns ändå alltid något att göra. Jag har fått ett lass med sten av en snäll granne och stenen behöver bäras, rullas och placeras till rätt ställe. En annan granne hjälpte mig att köra hem det med sin släpkärra. En tredje granne ringde nyss och frågade om jag fått på vinterdäcken, om inte kunde han hjälpa mig med detta. Vi har verkligen haft tur med grannarna. En okänt granne presenterade sig lite senare på eftermiddagen.


T sa att han tänkte ta en promenad.

–        Gör det du.

–        Är det ok, om jag väntar med att göra ren braskaminen till jag kommer hem?

–        Ja då, det kan vänta.

Att tömma braskaminen på aska är hans jobb, det kräver ingen större tankeverksamhet. Jag försöker hitta vettiga arbeten, som han kan göra, annars blir han bara liggande. Men är arbetet för komplicerad, så klarar han det inte. Bättre att han lyckas, så han inte tappar modet.


Medan T var borta satte jag mig på övervåningen med datorn för att bildbehandla och glömde bort tiden, som jag brukar, när jag sitter med mitt favoritgöra. Men när det började att skymma, kände jag trots allt att en viss oro höll på att infinna sig. Strax därpå hörde jag ändå att dörren gick och tänkte med lättnad, att nu är han hemma. Då hörde jag en främmande röst i entrén därnere.

–        Hallå, är det någon hemma?

Jag rev nästan ner datorn och rusade ner för trappan. Där stod en yngre man med T.

–        Jo, jag hittade honom nere i ett dike, han kunde inte komma upp.

–        Oj, så snällt av dig att hjälpa honom hem.

–        Det var inget. Hej, Pelle heter jag förresten.

Vi skakade hand.

–         Han har gjort illa sig på kinden också.


 

Jag tittade på T och såg en liten blodig rännil, som rann nerför kinden. Jag tackade ytterligare en gång och Pelle gav sig iväg. Sen hjälpte jag T till badrummet för att tvätta bort blodet. Han kunde knappt gå själv, utan raglade dit. Han tog snart av sig sin skjorta och gav den till mig. Den var alldeles svettig. Han måste ha kämpat för att komma upp ur diket. Jag frågade vilket dike han ramlat i, men han klarade inte att förklara sig. Jag kommenderade honom till sängen, tog fram en torr T-shirt och hjälpte honom på med den. Han orkade inte själv, eftersom han var alldeles färdig. All den lilla energi han hade kvar, gick åt till att hålla skenet uppe. Jag drog en filt över honom och han somnade omedelbart.


Dagen började med moln, men framåt eftermiddagen klarnade det, vilket, så här års, innebär att natten förmodligen blir kall med flera minusgrader. Tänk så lätt det blivit så, att han inte kommit upp, gett upp och blivit kall. Vintern, som jag tycker så illa om, kommer närmare och närmare. Huset är tyst nu. T sover tungt och ljudlöst och hunden ligger tryggt vid mina fötter, som för att ingjuta tröst.






Av Anhörig - 25 november 2014 21:00

 


Det finns stunder, då jag tycker att livet är underbart, som i morse. T brukar sova till framåt 11, så jag tog bilen och hunden och åkte till Smöjen, ett ensligt ställe vid havet, där stormen i går hade skapat stora vågor, som slog mot klipporna. Hunden sprang runt och försökte fånga det vita skummet, som flög upp och den uppåtgående solen färgade himlen röd. Då upptäckte jag att jag bara stod och skrattade och kände mig lycklig just i den stunden. Jag har nog lärt mig att ta tillvara de goda ögonblicken, tror jag.

Livet blir inte alltid som vi tänkt oss. Vi vet att det tar slut, men tror alltid att det ögonblicket då livet vänder är längre fram. Och så plötslig så vänder det och vi tänker: Men inte nu. Redan? Det var inte vad jag hade räknat med.

Av Anhörig - 24 november 2014 16:33


 

Om någon tror att det är tråkigt att ha en dement och sjuk anhörig, så tror de fel. Det är mycket händelserikt. Det är ledsamt, men absolut inte långtråkigt. Det händer något hela tiden. Stora saker och små saker. Jag har fullt upp och hinner knappt med.


Flera gånger varje dag måste jag se till att plocka upp och hålla rent efter T. Han droppar på golvet, när han ska kissa, han råkar smeta bajs på toaringen. Jag måste alltid laga mat åt honom, färdiglagat från affären duger inte, då svälter han hellre.


Jag måste se till att han duschar och byter kläder. Om inte kan det gå flera veckor, utan att han tvättar sig eller sätter på sig rent.


Jag måste bevaka posten, så inte T hinner tömma brevlådan, för annars kanske jag inte hittar de räkningar, som ska betalas. Då kommer det, i bästa fall, ett inkassobrev så småningom. Eller så står plötslig helt oanmäld kronofogden i farstun.


Min värld krymper – och vidgas. De flesta av de vänner vi hade förr, hör inte längre av sig. Telefonen är så tyst att man då och då måste kolla om den fungerar, det är bara telefonförsäljare som ringer.  Å andra sidan har jag fått ett föremål att låta min uppdämde aggressivitet ut över – jag kan nästan längta efter att en telefonförsäljare ska ringa.


”I nöden prövas vännen” är ett talesätt som stämmer in på verkligheten. Å andra sidan får jag en helt ny inblick i, hur skatteverket, socialkontoret och sjukvårdsapparaten fungerar i det verkliga livet. Jag får prata med tjänstemän, som jag aldrig annars skulle drömma om att ringa eller träffa. Många fantastiskt trevliga faktiskt.


Förut hade jag bara en svag aning om hur man skaffar hem inkontinensskydd och vad en arbetsterapeut eller en logoped sysslar med. Nu har jag fått en vidare inblick i kompetens bland vårdpersonal samt våra rättigheter och skyldigheter.


Jag får nya bakantskaper. Grannar som jag annars inte skulle prata med, kommer nu fram och berättar om hur de hittat T längs vägen i skogen. Det finns en anledning för människor i vår omgivning att komma fram och prata.


Ts sjukdom har lärt mig en massa. Jag har fått en djupare inblick i människans skörhet. Och lärt mig att använda galghumor som försvar mot gråten. Jag har lärt mig att spara tårarna till jag är ensam. Tyvärr gick förmåga att gråta så där förlösande och hjärtinnerligt förlorat på vägen. Men lite spill får man räkna med.


Av Anhörig - 23 november 2014 08:23


 


När vi gick från sjukhuset till den parkerade bilen, sa jag till T, att jag borde ha passat på att gå på toa, när vi ändå var kvar på sjukhuset. Han nickade.

-          Jag är också kissnödig.

-          Men du som är karl, kan väl fixa det i en buske, när vi kommer fram till bilen, där borta där motionsspåret går in i skogen.


När vi kom fram till bilen fick jag syn på en man, som rastade sin lilla ulliga schäfervalp och bad att få hälsa på den. Medan jag gosade med valpen, fick jag i utkanten av synfältet samtidigt se T ställa sig mitt på ängen i stället för att gå in i skogen. Han öppnade gylfen och drog ner byxorna lite mer än vanligt manfolk, tack vara att han har blöja, så det syntes desto mera vad han höll på med. Inte bara hundägaren, utan även en annan man och därtill ett äldre par som var ute och promenerade, såg honom nu helt ogenerad och öppet stå och kissa i gräset med byxorna halvt nerdragna över rumpan. Jag hade mest lust att sjukna ner genom jordskorpan och försvinna i ett hål i marken. Åh, så pinsam han kan vara. Jag försökte prata väldigt intensivt med hundägaren, så att all hans uppmärksamhet skulle vara på mig och inte på vad som hände på ängen. T däremot verkade inte bry sig ett dugg om att andra såg honom.


Jag har lite svårt att bara ta såna där incidenter med en klackspark, men jag är väl lite överkänslig.

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se