Morgonen började med att T stod på toaletten med öppen dörr. En bajsig blöja låg på golvet framför honom. Bajset var utsmetat över golvet.

När han var klar med att tvätta av sig fanns bajset kvar på golvet.

Torka bort bajset efter dig, sa jag.

Han tog en bit toapapper och torkade nödtorftigt av golvet. Själv gick jag och hämtade moppen, fyllde hinken med såpa och hett vatten. Dags för ordentligt avtorkning. Ska det bli ordentligt rent får jag göra det själv.

Senare när jag ska duscha, innan jag åker till jobbet, ser jag att duschmunstycket också är insmetat i bajs Suck!.

Som vanligt sov T till fram åt 10 – 10:30. Han åt sin frukost och drack sitt the, helt enligt rutinerna. Jag pysslade med mitt. Plötslig stod han klädd i stadsklädsel – jeans och skjorta – annars brukar det vara någon form av overallbyxor och T-shirt. Han hade plånboken i handen och tittade förväntningsfullt på mig.

–        Ska vi åka nu?

–        Vart då???

–        Till Slite.

–        Varför då?

–        För att köpa vaniljsås.

–        Nä, varför tror du det?

Allt detta sa han med sina talsvårigheter och det tog ett tag innan allt var sagt. Han såg plötslig lite slokörad ut, som om jag kommit på honom med något skamligt.

–        Jag trodde vi skulle göra det.

–        Varför i hela friden då?

–        Nä, jag vet inte.

Nu såg han ut att skämmas. Han hade nog fått för sig det, men det hade vi inte pratat om alls.

–        Varför fick du för dig att vi skulle åka till Slite?

–        Asch, det var något jag drömde.

Nä, det tror jag inte, jag tror det är en del av din väg in i demensen. Men det tänkte jag bara, det sa jag inte.

Jag gick och la mig tidigt i går kväll - redan vid halvnio. Det fanns inget på TV. Det brukar inte vara så mycket jag vill se i vanliga fall heller. Verkligheten är fullt tillräcklig, för att underhålla mig. Jag tog med min Notebook i sängen väl medveten om, att det brukar innebär,a att jag sedan får svårt att sova. Framför allt ville jag googla lite på demens. Jag har gjort det förut, men nu ville jag läsa med själen, inte bara med hjärnan.

Jag har förut snuddat vid diagnosen frontallobsdemens som en tänkbar möjlighet. Mest som en lätt  skrämmande lek med diagnoserna. Förmodligen för att människan ofta försöker föreställa sig det värsta och sedan lättad konstatera ”att så farligt är det i alla fall inte”. Men tyvärr, när jag läse på symtomen så insåg jag att jag förmodligen har hittat rätt. Saker som jag retat mig på, saker som har förvånat mig, saker som T har gjort - och framförallt inte gjort, får därmed sin orsak och förklaring. Nu återstår nödvändiga utredningar som så småningom mynnar ut i en förhoppningsvis säker diagnos.

Med hjälp av en bok lyckades jag somna runt 01:30. Kl 5 vaknade jag och då satte hjärnan i gång att jobba, även om kroppen protesterade, så till slut klev jag upp och gick ut med hunden. Allt som allt blev det 4 timmars sömn. Jag ska försöka sova lite middag i stället.

I lördags avtalade jag med T att han skulle komma till Nynäs på söndagkvällen. Han skulle ringa mig, när han satt på tåget mot Nynäshamn, så skulle jag hämta upp honom med bilen vid stationen och vi skulle sen sova hos dottern, som bor i trakten. Måndag morgon väntade färjan till Visby.

Efter 6 ( på kvällen) räknade jag så smått med att han skulle kunna dyka upp, men när klockan var 8 ringde jag honom utan att få svar. Strax före 9 fick jag äntligen tag i honom. Han hade då tagit in på ett hotell nere vid färjeläget i Nynäshamn. Han hade glömt att han skulle bli hämtat.

I går var jag ute med hunden en liten stund. Jag tog inte med mig en dörrnyckel, eftersom jag bara skulle gå en kort tur. När jag kom tillbaka var T borta och dörren var låst.

Detta har hänt flera gånger. T tänker inte på att jag inte kommer in utan nyckel. Som tur är har jag lagt ut en reservnyckel på hemligt ställe. Jag har i och för sig talat om för honom var den ligger, men det kommer han inte att komma ihåg, även om jag säger det igen.

Det gäller att skaffa sig strategier och rutiner för sådana tillfällen.