Senaste inläggen

Av Anhörig - 13 oktober 2015 21:48

Förra veckan var det ”Anhörigveckan” här i Sverige. Jag försökte vara med på olika aktiviteter en hel del, bl a såg jag filmen ”Stil Alice”, som skildrar en kvinnas insjuknande i Alzheimer. Den var mycket gripande, tycker jag, trots att det inte är samma sjukdom vi är drabbade av, så fanns många beröringspunkter.


 


I torsdags träffade jag äntligen en delgivningsperson och vi gick tillsammans till T på boendet för att lämna över stämningen till honom. Han bara log och log och log. Undrar hur mycket han egentligen begriper?


 Dagen efter ringde Tingsrätten till mig för att diskutera, hur vi skulle göra för att överlämna stämningen och det gick snart upp för mig, att de på Tingsrätten inte visste att stämningen redan var överlämnad. Lite märkligt hur den ena inte vet vad den andra gör.


Men strunt samma - jag ligger nu officiellt i skilsmässa. Visserligen blev betänketiden fördröjd med drygt en månad. Spelar roll, jag har egentligen inte bråttom. Jag vill bara inte vara gift med en person, som jag tvättar i rumpan och byter blöjor på; men har jag gjort det nu det senaste året, så kan jag väl fortsätta ett litet tag till. T är för mig numera en person som jag i princip jobbar gratis som hemsamarit åt. Jag vill inte att han ska röra mig. Han tvättar inte sina händer, när han hållit på med sina blöjor och jag tycker att han luktar illa. Jag har inga sexuella känslor för honom. Jag får inte ihop erotik med omvårdnad. Det går bara inte, trots jag lovat ”i nöd och lust”. Känslor är inget man kan tvinga sig till, inget man kan låtsas. Än så länge har jag många roliga, dyrbara och kära minnen kvar av vårt liv tillsammans; men om jag tvingas fortsätta, så förvandlas allt det positiva dessvärre bara till negativa känslor. Jag hoppas att vi ska slippa detta, att jag senare ska kunna tänka på vårt liv tillsammans med glädje.

ANNONS
Av Anhörig - 4 oktober 2015 15:18

 

Är Visby Tingsrätt en ankdam?


Det är nu dryga månaden sen jag skickade in pappren för skilsmässan. T vägrade skriva på, vilket innebär att jag då var tvungen att stämma honom för att betänketiden på sex månader ska påbörjas. Några dagar efter jag skickat in dessa papper, kom ett delgivningskvitto som T ska skriva på för att intyga att han fått meddelandet. Eftersom jag brukar skriva på åt honom, så ansåg jag att just i detta fall, då jag som ”käranden”, kanske inte borde skriva hans namnteckning. Annars brukar vi använda oss av den, mer eller mindre, erkända juridiska termen MHPP (med handen på pennan), vilket innebär att jag, med hans godkännanden, skriver hans namnteckning; men i detta fall kändes det inte rätt. Jag ringde därför Tingsrätten och pratade med en sakkunnig, som höll med mig. De skulle därför skicka ut en tjänsteman, som personligen skulle delge T min stämning. Därmed skulle skilsmässan vara inledd och de sex månaderna börja att löpa.


Tiden gick, men ingen delgivningsman hälsade på oss. Däremot kom ett nytt delgivningskvitto. Jag ringde åter Tingsrätten och pratade med en trevlig tjänsteman/kvinna, som bad mig slänga pappren. Något hade gått fel, men snart skulle det komma en delgivningsman lovade hon. I måndags hade fortfarande ingen kommit, så jag ringde åter Tingsrätten. Samma visa upprepade sig, men under den gånga veckan har inget hänt.


I morgon är det åter måndag och jag tänker ringa Tingsrätten igen. Jag undrar vad som kan vara så svårt och jag undrar, när jag ska få påbörja min skilsmässa?

ANNONS
Av Anhörig - 3 oktober 2015 08:07


 Vet ni vad som är värre än att upptäcka en nedsmetad toalett, när man ska använda den? Jo, det är att upptäcka det efteråt.

 

 


I tisdags lämnade jag T på växelboendet. Sen åkte jag direkt till jobbet och därefter till min lilla strandbod, där jag sov över. Dagen därpå var jag först i stan (Visby) och sen jobbade jag dubbelpass – kväll och natt. På morgonen, när jag gick av mitt magnumpass, åkte jag först och handlade och därefter till min bilmek, som skulle titta på avgassystemet, eftersom jag fått nedslag på det vid besiktningen.


När jag äntligen kom hem, var jag så nödig att jag skyndsammt drog ner byxorna i farten och nästan flög in på toan med brallorna runt knäna. Åh, vilken befrielse! Minst 1 kilo lättare reste jag mig och då upptäckte jag att toan var helt nedsmetat med bajs, en liten hälsning från T, som jag tyvärr inte upptäckt innan vi åkte till boendet.


Sen städade jag resten av dagen, Ts rum, hallen, köket, tvättstugan trappan, mitt rum, allt, tills hemmet sken och luktade gott. Jag avslutade dagen med att ta ett varmt bad och ett glas rosé. Sen somnade jag ovaggad.

Av Anhörig - 25 september 2015 12:11


För ett tag sedan började jag att dejta - i liten skala. Det känns konstigt, det var länge sedan man var ute på den marknaden, men jag saknar ömhet och att vara nära någon. Någon som uppskattar mig och åtrår mig Det är inte lätt att hitta någon man skulle vilja ha, antingen är de för gamla, för unga, knäppa,fula, ofräscha eller otrevliga. Själv är jag förståss den perfekta kvinnan. Alla mäns dröm. Guds gåva till mannen.   ;-)


Sen är det förståss svårt att veta hur en annan man ser på det faktum, att jag faktiskt redan har en man. Ska man tala om det med én gång? Eller vänta till man har fått en viss kontakt? När är det rätt tid att berätta?  Berättar man det innan man träffas, så är det många som säger: Tack, men nej tack! Tråkigt för dig att du har det så här; men du hittar säkert någon. Lycka till!


 

Inte lätt att träffa någon


Jag klarar inte att T tar i mig, han missköter sin hygien och jag kan inte prata med honom den jag träffade för 15 år sedan finns inte längre. Jag tyckte först att det här med att vilja träffa andra var hemskt skamligt – nästan som att redan vara otrogen, det var inget jag talade om för vem som helst, bara de som stod mig allra närmast. Men de allra flesta hade inga fördömande åsikter, visade det sig, utan hejade nästan på mig. Så nu har jag blivit lite tuffare, nu tänker jag inte smyga med det längre. Jag har berättat för mina barn och har fått lite blandade reaktioner; men jag anser att de är tillräckligt vuxna för att inse att mamma är en vanlig människa av kött och blod och inget helgon. Däremot tänker jag inte berätta det för T.


Jag har även upptäckt att jag inte är ensam om min hemlighet. Långt ifrån alla anhörigvårdare gör så här, och ännu färre talar om det öppet. Men jag vet att det finns andra som vårdar en nära anhörig och samtidigt träffar någon annan ibland, men de är oftast hemlighetsfulla med detta. Varför måste vi smyga? Jo, för omgivningens åsikt är att man bör leva trogen livet ut. Men de som har dessa åsikter, har inte levt samma liv, som vi tvingas leva. De är inte dömda till att avstå ömhet, närhet och sex. Från och med nu tänker jag vara öppen med detta. För att citera bibeln: Må de som bor i glashus kasta första stenen!


Det är inte lätt att hitta något om detta ämne; men lite har jag hittat:


Chefspsykolog Jane Cars på Rosenlunds sjukhus möter många anhöriga. Jane Cars tycker inte att den friska är otrogen om han eller hon träffar någon annan. Även om många har oerhört svårt att prata om det, tror hon inte att det är så ovanligt. I takt med att demensen förvärras försvinner ömsesidigheten. Den friska har svårt att få sina behov av kärlek och omsorg tillfredsställda.

- Det är det som är så förfärligt svårt. Det är klart att man kan krama den sjuka, att man kan hålla om varandra. Men som frisk blir man vårdare. Jag har träffat sådana som träffat en annan men ändå inte släppt kontakten. En man som träffat en ny livspartner brukade hälsa på frun tillsammans med den nya. Det gick bra. I framtiden tror Jane Cars att fler sjuka kommer att bli lämnade ensamma. I dag har de flesta paren levt ihop i 40 - 50 år, de har tampats med olika svårigheter och är den trogna typen. Framöver kan det komma att bli mer komplicerat. Vad händer när ena parten i ett äktenskap som bara har 5 - 10 år bakom sig blir sjuk? Stannar man då?

 

Här är några länkar som jag hittat:

http://www.kristianstadsbladet.se/fria-ord/mitt-dementa-liv-utan-att-sjalv-vara-sjuk/

https://tildaf.wordpress.com/2013/01/07/de-flesta-aktenskap-haller-anda-bara-tills-%EF%BB%BFlivet-skiljer-oss-at/


Om ni som läser här hittar något mer, skulle jag bli glad om ni meddelade mig

Av Anhörig - 24 september 2015 10:09


Tidigare har T alltid hållit reda på tid och dagar; men i går snurrade det till ordentligt.


Framåt kvällen hade jag gått en inspektionsrunda i trädgården, min trädgård är ca 3 500 kvadrat, så det tar en stund. Jag brukar göra så ibland - kollar att allt är som det ska och att allt sköter sig. Plockar en död kvist här, luktar på blommorna där. Det är väldigt meditativt och jag njuter av att gå runt på mina domäner.


När jag avverkat baksidan av huset, såg jag att T satt i en trädgårdsmöbel på framsidan, vilket i sig inte var så konstigt, eftersom luften var ljummen och kvällssolens låga strålar värmde skönt där. Det anmärkningsvärda var att han satt på sig en regnjacka.

-          Men varför har du satt på dig regnjacka?

Innan han hann svara, såg jag att han ställt ut rullatorn och på den sin resväska, den väska som han brukar ha med sig, när han åker till växelboendet. Han reste sig och lyckades få fram några svårförståeliga ord. Jag tolkade dem som: ”Jag ska åka till Kilåkern”.

-          Ska du åka till Kilåkern?

-          Ja!

-          Men det ska du ju inte alls, det är ju inte förr än tisdag nästa vecka. Nu är klockan ju 16:30 och du ska då vara där 15:00 (i går var det onsdag).

Helt fel alltså. Han tog av sig regnjackan och lommade in i huset igen. Jag tog med väskan och rullator och gick efter med dem. Jag fick en känsla av att han själv tog illa vid sig av sitt misstag. Detta var ytterligare en bekräftelse för honom själv, på att han håller på att tappa greppet..


Framåt 21:00-tiden hade jag satt på honom en dubbelblöja och nattat honom. Själv skulle jag i väg till jobbet. Jag märkte att han inte hade kommit till ro. Han hade varit uppe en gång tidigare sen jag la honom, men nu gick han upp i bara blöjan och satte sig på en stol i köket. Jag skulle just gå ut och sätta mig i bilen. Jag frågade om allt var bra, han nickade instämmande att det var. Men något var det som inte vari riktigt bra, jag kunde bara inte komma på vad. Åh, om han ändå kunde prata.


Det var med en viss oro jag åkte till jobbet, men inte mycket jag kunde göra åt det. Men en viss känsla av skam måste jag erkänna, tyckte jag nog mest synd om hunden, som var tvungen att stanna kvar hemma i osäkerheten. En granne ringde mig på morgonen i ett annat ärende strax inna jag skulle sluta mitt nattpass och jag frågade oroligt:


-          Står huset kvar?

-          Jadå, det syntes inget ovanligt.


Tänk vilken tur jag har, som har så goda grannar.


Allt verkade lugnt, när jag sedan kom hem och gick ut med hunden på morgonrundan, T låg i sin säng, sov som vanligt och än har jag inte upptäckt något ovanligt.


 


Denna oro som jag ständigt går runt med numera, den tär. Den är inte jättestor, men den finns ständigt där, som ett lite skoskav i själen. Som en släng av huvudvärk, som man inte bryr sig om att ta en tablett mot. Som en tand som skavar lite mot tungan. Som ett BH-band som sitter en aning för hårt. Som en glöd efter en skogsbrand, som inte riktigt har slocknat. Man tänker inte på det hela tiden, men kroppen registrerar det och lagrar i bakhuvudet. Jag undrar vad en sån oro kan göra med kroppen? Kanske var den en orsak till att jag fick bältros?



Av Anhörig - 22 september 2015 21:09

 

Trodde ju att T inte kunde ta sig upp för trappan längre, men ack så fel jag hade. Igår var han upp och tittade efter min ”älskare” två gånger och nu i kväll igen. Jag misstänker att han gör det när jag inte är hemma också. De senaste två kvällarna har han även tagit en titt ut genom entrédörren. Faktiskt så tror jag att det finns mycket mera galenskap inne i hans huvud än han visar. Antagligen klarar han fortfarande ganska bra av att för omgivningen dölja alla demonerna inne i huvudet, men därinne är det ganska rörigt.


Men konstigt nog kan jag åka iväg hemifrån flera timmar och han verkar inte misstänka något då. Det vore ju mer troligt att jag skulle ha en älskare någon annanstans, än att ha en i hemlighet på vinden. Med tanke på att jag jobbar kväller och nätter vore det ju en inkörsport för misstankar.


Jag konsulterar Internet, min eviga kunskapskälla och hittar:

Beteendemässiga och psykiska symtom vid demens (BPSD)

BPSD är en förkortning av "beteendemässiga och psykiska symtom vid demens". Beteckningen adaptiva eller sekundära symtom är lika passande, eftersom BPSD är patientens sätt att anpassa sig till sjukdomen. Detta att jämföra med primära symtom vid demens, som minnessvikt samt dyspraxi, dysgnosi och dysfasi.

BPSD delas in i två grupper:

  • Psykologiska symtom, som depression, ångest, hallucinationer, vanföreställningar och misidentifikationer.
  • Beteendemässiga symtom, som agitation, aggressivitet, vandringsbeteende, repetitiva handlingar samt rop och skrik.

Prevalensen av BPSD vid demenssjukdom varierar kraftigt i studier, men förekomsten är i genomsnitt hög. Man menar att cirka 80 procent löper risk att drabbas av något symtom under sina sjukdomsfaser, där depression och vanföreställningar är vanligast (50-70 procent); den fysiska aggressiviteten däremot är mer ovanlig (3-5 procent). Åtminstone 20 procent klarar sig ifrån BPSD. Eftersom ungefär 150 000 personer lever med demenssjukdom i Sverige, förefaller BPSD vara och komma att bli ett vanligt fenomen i takt med att demenssjukdomarna ökar.

Ett annat symtom som är mer åt det paranoida, är ”otrohetstankarna”, där projektioner sker mot ens partner. Detta kan i sin tur leda till verbal och fysisk aggression. Det förekommer även ”övergivenhetstankar”, där den drabbade fantiserar om att partnern kommer att lämna honom/henne.


Jaha, då vet jag det! Tänk va man lär sig!


 


Av Anhörig - 20 september 2015 09:10

Heureka (Εὕρηκα, ofta transkriberat Eureka) är grekiska och betyder Jag har funnit (det).[1] Enligt Vitruvius skall Arkimedes ha sagt detta när han kom på det som kom att kallas Arkimedes princip.[2]

Uttrycket Eureka! ("Jag har funnit det") är Kaliforniens motto.


 


Inget är så illa, att det inte är bra på något vis.


Återigen skriver jag det: T har blivit sämre. Det små, små graderingar, som hela tiden märks. Inte stora, men när de läggs ihop, så blir det i slutändan en stor förändring. Visserligen är det ofta fråga om dagsform och variationer under dagen, men…


Sen han kom hem i måndags märks det att han har svårare att gå utan rullatorn. Han tar lång tid på sig att göra vanliga saker som att komma upp ur sängen, sätta på sig skor, ta fram mat ur kylen. Jag försöker ändå att inte hjälpa till så mycket. Tänker att om han får hålla på att göra det som är jobbigt själv, så är det träning, som låter honom behålla förmågorna så länge det bara går. Fast ibland måste jag ta över. Eller så tappar jag tålamodet och gör det själv – det går fortare.


Tack vare hans sämre förmåga att gå, så har han inte försökt att gå upp på övervåningen sen han kom hem från boendet. Hans letande efter min inbillade älskare, som gör mig galen och har tvingat låsa om mig på nättern.Om han ändå gör det, går up för trappan, kommer han förr eller senare att ramla ner. Det är inte en fråga om han ramlar, utan när. Nu går han fram till trappan och tittar upp ibland, men han vänder sen och går därifrån. Jag tror faktiskt att jag slipper de nattliga inspektionsbesöken i fortsättningen. Heureka!


Ett annat heureka: Jag har tagit över, när det gäller blöjorna. I stället för att låta honom sköta allt som gäller kiss och bajs, så byter jag regelbundet hans blöjor och passar honom, när han bajsat på sig, så han inte försöker fixa det själv. Då blir det bara mera kladd. Detta har till följd, att jag numera sällan behöver torka golven eller byta sängkläderna, något jag fick göra ofta, ofta förut. Torka golven fick jag göra upp till 6-8 gånger om dagen. Toaletten är numera precis så ren som jag gjorde den sist jag städade, för T går inte längre på den. Underbart! Och tänk – bara att slippa springa upp på övervåningen varje gång jag ska kissa.


Men det är klart, det blir ju mera pass, jag måste hela tiden vara med och kolla honom. Ytterligare ett ansvar som jag tagit över. T blir mer och mer som en bebis, som inte kan sköta sig själv. Och egentligen är jag väl för gammal för att ha en bebis, kan jag tycka.


Av Anhörig - 18 september 2015 08:05

 

Ni undrar förståss vad som hänt.


Asch, det är ju bara så typiskt jag, jag blir nästan aldrig sjuk; men jag skadar mig till och från. Antingen stukar jag en fot eller så skadar jag händerna. Minns när jag var på restaurang  Räkan, minsann lyckades jag inte bli biten av största fisken. Jag kan ännu se märken efter tänderna.


 

Således var vi går på Stenkusten, en enslig strand mellan Bläse och Ar tillsammans med T. Vi fikade och njöt av det fina vädret.


Jag tog en promenad på stranden medan T satt i bilen och lyfte på en särskilt stor, platt sten för att titta under den och naturligtvis gick det illa. Jag tappade den ner på mitt högra ringfinger som sprack längst ut – som ett äggskal. Det gjorde så in i h… förb… ont, så jag gick nog runt och svor i minst fem minuter. Eftersom det bara var jag och hunden behövde jag inte skräda orden, vilket jag inte heller gjorde. Undrar om det inte kom en tår också.


När jag sansat mig en smula, tittade jag efter hur illa det var, upptäckte att det blödde ganska ymnigt och insåg att det behövde sys. Frågan var vem som skulle få den äran: Akuten i Visby eller, den lite mer närbelägna, vårdcentralen i Slite. Jag hade inte telefonnumret till någon av dem, så jag ringde 1177/Vårdguiden, det numret har man ju i huvudet, när man jobbar i hemsjukvården. Det var inte lätt att slå ett nummer på touch-skärm med en blödande hand och jag kom fel flera gånger, bl a lyckades jag ringa yngsta dottern och skrämma upp henne ordentligt. Men så till slut fick jag förklara mitt problem för en medsyster i anden. Hon tog mitt nummer och ringde för att kolla läget.

Det blev Slite!


Känslan att gå genom korridoren med andra väntande patienter, utan att behöva sätta sig i väntrummet och före alla andra komma direkt till farbror doktorn var inte alls att förakta. Ni kan föreställa er deras förskräckta blickar, när de såg mig med blodet rinnande ner för armen som jag höll i högläge för att minska blodflödet. Jag höll armen på huvudet, eftersom det var ganska tröttande att hålla den i högläge i nära en timme, den tid som hela förloppet tog. Tack var denna ställning hade blodet runnit ner i håret och över min tröja. Kanske dramatiskt såg det ut, man var verkligen ”Drama-queen”.


Sen blev det lite jobbigt igen, när farbror doktorn skulle lägga bedövningen. J… va det kändes i mitt sargade finger. Men han kunde sitt jobb, så snart hade jag ett lite korsstygnsbroderi i fingret och jag fick mitt STORA bandage. ”Du kommer nog att få ett ärr”, sa han. Yes! Va tufft! Så småningom kommer du att tappa din nagel". Asch, den växer ut igen, som svansen på en ödla. ”Och du kommer förmodligen att få ganska ont i natt”. Men med lite Ipren och två glass rött somnade jag gott.


Men säg den glädjen som varar? Klockan 01:00 kallade min mobil på mig. Det var larmcentralen i Malmö, som hade fått ett larm. T hade larmat, vilket var första gången han larmat medvetet, annars har han bara råkat komma åt knappen eller ramlat utan att komma ihåg att trycka, så det var ju positivt. Det var bara till att hasa sig upp ur sängen och ner till hans rum. Där låg han på rygg mellan sängen och garderoben, inte helt olik min hund Kim, när han vill bli kliad på magen. Det var andra gången han ramlade på ett dygn. Det börjar bli en dålig vana.


Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se