Senaste inläggen

Av Anhörig - 22 oktober 2015 22:53

   

 Den här bilden är tagen utanför Ekeviken på Fårö


Nu har vi haft besök av biståndsbedömare Anita. Jag träffade henne tidigare i år och vet att hon är trevlig och medmänsklig. Jag berättade hur vi har det – om allt strul med kiss och bajs, om Ts nattliga paranoia, att det är svårt för mig att duscha och sköta honom, om hans avtagande fysiska och kognitiva förmågor, om att han har svårt att värma mat själv fast jag gjort i ordning, om hans afasi och slutligen om min ansökan om skilsmässa.


Jag frågade om hon ville att jag skulle väcka T, så hon fick träffa honom, men hon tyckte inte det behövdes, men jag väckte honom i alla fall. Hon försökte sig på lite allmänt löst prat om väder och vind, men han bara lyfte huvudet från kudden och log sitt fåniga flin, men lyckades inte säga något.


Anita trodde inte att det skulle vara några större svårigheter att få ett boende åt T. Vi diskuterade om han borde få en demensplats eller ett vanligt äldreboende; men lät den frågan hänga lite i luften. Jag hade tre önskemål om plats, antingen Kilåkern, där han ju har sin nuvarande växelvårdsplats, Stuxgården i Fårösund, som ligger så vackert vid vattnet och Fårö i bakgrunden. Eller kanske det nyöppnade Cosmo i Östergarn. Det vackra Östergarnslandet, där han förut var speaker i samband med Östergarn Marathon för inte alls så många år sedan. Anita trodde att jag kanske kunde få ett beslut redan nästa vecka. Hon menade även att det just nu var relativ kort väntetid.


Om hon har rätt i sina antaganden, så är det ju alldeles otroligt vilken tur jag har som bor här på Gotland. Återigen gläds jag åt socialkontorets välsmorde maskineri och trevliga medarbetare. Det må vara ont om personal, men de som jobbar är både empatiska och serviceinriktade.


Jag åkte till Visby lite tidigare idag, eftersom jag skulle till Visby Lasarett och fotografera mig för ett E-tjänstekort. Det sista jag gjorde var att byta Ts blöja. Då var klockan 14:30 och han hade ännu inte ätit frukost eller gått upp.

ANNONS
Av Anhörig - 21 oktober 2015 10:35

 


I morse kom jag hem från jobbet efter att ha jobbat dubbelpass, d.v.s från 17:00 – 08:00. Redan när jag öppnade dörren, kände jag på lukten att jag skulle få jobba lite extra, nu i det egna hemmet, innan jag kunde gå och sova.

Det var lite skumt inne, när jag klev in genom dörren. Jag tog av mig skorna och gick in i strumplästen. Det skulle jag inte ha gjort, för strax innanför dörren trampade jag i den första pölen. T hade stått vid entrédörren och tittat ut genom fönstret, såg jag och eftersom han inte kan styra sin urinering, utan urinen bara droppar okontrollerad mest hela tiden, så hade han lämnat visitkort där på golvet och dörrmattan. Även mattan som ligger nedanför trappan var fläckig. Överallt i hallen fanns mindre och större, halvt intorkade pölar. Jag tog av strumporna och satte på mig skorna igen.


På toaletten var det som vanligt en pöl med små stänk upp på väggen. Toasitsen var full av bajs; likaså insidan av toastolen. Så även handfatet, vattenkranen, ljusknappen samt dörrposten. Handduken hade även den bruna fläckar. I hinken, som jag ställt strategiskt framför toaletten, låg en bajsblöja. Jag har faktiskt lyckats lära T att lägga den smutsiga blöjan i hinken, det funkar två av tre gånger ungefär. Dessvärre hade han inte tagit ur blöjan ur kalsongerna, så även de låg i hinken.


På väg ut i tvättstugan för att hämta skurhinken, såg jag även spill av urin på golvet där. Jag fyllde hinken med vatten för att påbörja saneringen. Jag brukar först torka av golvet med vatten och därefter vatten med välluktande såpa i. Eftersom den första omgången vatten snart blir kissblandat, så får jag byta vattnet flera gånger. Annars torkar jag ju snart golvet med kissvattnet igen.


Full av onda aningar gick jag in i Ts rum och alldeles som jag väntat mig, så var även det golvet kissigt. På golvet, bredvid den strategiska hinken där, låg en begagnat blöja och bredvid även ett par kalsonger med bajsfläckar. Jag lyfte på täcket och där låg T utan kalsonger eller blöja. Tur i oturen – han hade ännu inte kissat i sängen, men lakan och täcke var fullt av bruna fläckar. Fast jag bytte sängkläder dagen innan (som så många andra dagar), fick jag nu göra om samma process.


Då jag satt på honom rena kalsonger och en dubbelblöja samt bytt sängkläderna, sa jag att han kunde lägga sig igen. Han vände sig mot sängen, satte upp ena benet i sängen och lyckades på något underligt vis samtidigt få ner rumpan på madrassen. Där satt hans sedan med fötterna på huvudkudden och ryggen mot sänggaveln som Pippi Långstrump. Från denna, något udda ställning, hade han en stund att göra, innan han kunde lägga sig tillrätta med huvudet på kudden och dra täcket över sig igen.


I köket fanns endast enstaka, små kissfläckar – alltid något! Förr att spara tvättmaskinen slängde jag in sängkläderna tillsammans med de två, små hallmattorna och mina strumpor, som samtliga var kissiga. Det skulle jag inte gjort. Efter att tvätten gått klart, hade sängkläder och strumpor samma röda nyans som hallmattorna. Nu har jag hängt tvätten på tork och sitter med min thekopp framför mig. Det tog mig 1½ timme att få hemmet i användbart skick.


Jag brukar alltid försöka se något gott i allt ont som sker. Det goda i mitt kiss- och bajsinferno torde väl vara att jag nog har ett av Sveriges renaste golv. Inte ens på sjukhusen tvättar man golven så ofta som jag.


I morgon kommer biståndshandläggaren för att göra en bedömning av Ts (och mitt) behov av ett annat boende åt honom. Håll alla tummar ni har.

ANNONS
Av Anhörig - 14 oktober 2015 08:04

T är nu, sen måndag förmiddag, åter hemma från växelboendet och jag är återigen blöjvakt. Hink och mopp är åter mina bästa kompanjoner. Jag försöker ju vakta och byta blöjan förebyggande, men rätt vad det är så är jag inte med. Förmodligen skulle det gå ännu bättre, om jag inte hade så mycket annat som jag vill hålla på med.


Måndag eftermiddag var jag först på guide-kursen och sen besiktigade jag bilen (nu går den ett år till J). När jag åkte hemåt och passerade min arbetskompis, Elisabeths ägor, såg jag en massa får fara runt på flera ställen, Elisabeth stod mitt i en flock och på hennes yviga och hetsiga rörelser förstod jag att något var rysligt fel. Jag svängde in på hennes lilla grusväg och körde fram till henne, hon var väldigt upprörd. Det visade sig att grannens baggar hade rymd från sin hage och höll på att ta sig in till hennes tackor, som inte alls stod i tur att bli betäckta.

-          Kan jag hjälpa till med något Elisabeth?

-          Ja, det kan du.

Så jag fick hjälpa henne att stängsla en ny hage och flytta en massa grindar, så vi kunde flytta tackorna och rädda dem från ”ett öde värre än döden” och till säkerheten. Det tog en stund att flytta alla elstängsel, men till slut betade tackor med lamm fridfullt i en ny hage. Själv tyckte jag att det var rätt så häftigt att för en stund bli fåraherde. Synd bara att inte hunden (border collie) var med, han hade kunnat få träna lite vallning samtidigt. Vi har ju ändå gått fyra terminer på vallningskurs, men åtminstone har ju jag lärt mig att valla får på köpet.


 


Jag var inte hemma förr än framåt sju på kvällen och då fick jag skyndsamt sätta igång att göra mat åt T – och mig själv förstås – men hade det bara varit för min egen del, hade jag kunnat nöja mig med en macka och ett glas mjölk eller något annat snabbt. Men mitt samvete säger mig hela tiden, att jag måste ge T Ordentligt med mat, han har blivit så rysligt liten. Han har gått ner mycket i vikt det senaste året och skinnet börjar att hänga.


Förr var det oftast han som lagade kvällsmaten till vardags. Medan mina barn bodde hemma hos mig, när jag var ensamstående mamma, var det alltid jag som stod för planering, inköp och tillagning av all mat. Efter alla dessa pliktfyllda år, blev jag ganska bekväm och tyckte det var skönt att slippa. Och T gillade att laga mat. Men nu är allt omvänd och jag är tillbaka till spisen igen.

Av Anhörig - 13 oktober 2015 21:48

Förra veckan var det ”Anhörigveckan” här i Sverige. Jag försökte vara med på olika aktiviteter en hel del, bl a såg jag filmen ”Stil Alice”, som skildrar en kvinnas insjuknande i Alzheimer. Den var mycket gripande, tycker jag, trots att det inte är samma sjukdom vi är drabbade av, så fanns många beröringspunkter.


 


I torsdags träffade jag äntligen en delgivningsperson och vi gick tillsammans till T på boendet för att lämna över stämningen till honom. Han bara log och log och log. Undrar hur mycket han egentligen begriper?


 Dagen efter ringde Tingsrätten till mig för att diskutera, hur vi skulle göra för att överlämna stämningen och det gick snart upp för mig, att de på Tingsrätten inte visste att stämningen redan var överlämnad. Lite märkligt hur den ena inte vet vad den andra gör.


Men strunt samma - jag ligger nu officiellt i skilsmässa. Visserligen blev betänketiden fördröjd med drygt en månad. Spelar roll, jag har egentligen inte bråttom. Jag vill bara inte vara gift med en person, som jag tvättar i rumpan och byter blöjor på; men har jag gjort det nu det senaste året, så kan jag väl fortsätta ett litet tag till. T är för mig numera en person som jag i princip jobbar gratis som hemsamarit åt. Jag vill inte att han ska röra mig. Han tvättar inte sina händer, när han hållit på med sina blöjor och jag tycker att han luktar illa. Jag har inga sexuella känslor för honom. Jag får inte ihop erotik med omvårdnad. Det går bara inte, trots jag lovat ”i nöd och lust”. Känslor är inget man kan tvinga sig till, inget man kan låtsas. Än så länge har jag många roliga, dyrbara och kära minnen kvar av vårt liv tillsammans; men om jag tvingas fortsätta, så förvandlas allt det positiva dessvärre bara till negativa känslor. Jag hoppas att vi ska slippa detta, att jag senare ska kunna tänka på vårt liv tillsammans med glädje.

Av Anhörig - 4 oktober 2015 15:18

 

Är Visby Tingsrätt en ankdam?


Det är nu dryga månaden sen jag skickade in pappren för skilsmässan. T vägrade skriva på, vilket innebär att jag då var tvungen att stämma honom för att betänketiden på sex månader ska påbörjas. Några dagar efter jag skickat in dessa papper, kom ett delgivningskvitto som T ska skriva på för att intyga att han fått meddelandet. Eftersom jag brukar skriva på åt honom, så ansåg jag att just i detta fall, då jag som ”käranden”, kanske inte borde skriva hans namnteckning. Annars brukar vi använda oss av den, mer eller mindre, erkända juridiska termen MHPP (med handen på pennan), vilket innebär att jag, med hans godkännanden, skriver hans namnteckning; men i detta fall kändes det inte rätt. Jag ringde därför Tingsrätten och pratade med en sakkunnig, som höll med mig. De skulle därför skicka ut en tjänsteman, som personligen skulle delge T min stämning. Därmed skulle skilsmässan vara inledd och de sex månaderna börja att löpa.


Tiden gick, men ingen delgivningsman hälsade på oss. Däremot kom ett nytt delgivningskvitto. Jag ringde åter Tingsrätten och pratade med en trevlig tjänsteman/kvinna, som bad mig slänga pappren. Något hade gått fel, men snart skulle det komma en delgivningsman lovade hon. I måndags hade fortfarande ingen kommit, så jag ringde åter Tingsrätten. Samma visa upprepade sig, men under den gånga veckan har inget hänt.


I morgon är det åter måndag och jag tänker ringa Tingsrätten igen. Jag undrar vad som kan vara så svårt och jag undrar, när jag ska få påbörja min skilsmässa?

Av Anhörig - 3 oktober 2015 08:07


 Vet ni vad som är värre än att upptäcka en nedsmetad toalett, när man ska använda den? Jo, det är att upptäcka det efteråt.

 

 


I tisdags lämnade jag T på växelboendet. Sen åkte jag direkt till jobbet och därefter till min lilla strandbod, där jag sov över. Dagen därpå var jag först i stan (Visby) och sen jobbade jag dubbelpass – kväll och natt. På morgonen, när jag gick av mitt magnumpass, åkte jag först och handlade och därefter till min bilmek, som skulle titta på avgassystemet, eftersom jag fått nedslag på det vid besiktningen.


När jag äntligen kom hem, var jag så nödig att jag skyndsammt drog ner byxorna i farten och nästan flög in på toan med brallorna runt knäna. Åh, vilken befrielse! Minst 1 kilo lättare reste jag mig och då upptäckte jag att toan var helt nedsmetat med bajs, en liten hälsning från T, som jag tyvärr inte upptäckt innan vi åkte till boendet.


Sen städade jag resten av dagen, Ts rum, hallen, köket, tvättstugan trappan, mitt rum, allt, tills hemmet sken och luktade gott. Jag avslutade dagen med att ta ett varmt bad och ett glas rosé. Sen somnade jag ovaggad.

Av Anhörig - 25 september 2015 12:11


För ett tag sedan började jag att dejta - i liten skala. Det känns konstigt, det var länge sedan man var ute på den marknaden, men jag saknar ömhet och att vara nära någon. Någon som uppskattar mig och åtrår mig Det är inte lätt att hitta någon man skulle vilja ha, antingen är de för gamla, för unga, knäppa,fula, ofräscha eller otrevliga. Själv är jag förståss den perfekta kvinnan. Alla mäns dröm. Guds gåva till mannen.   ;-)


Sen är det förståss svårt att veta hur en annan man ser på det faktum, att jag faktiskt redan har en man. Ska man tala om det med én gång? Eller vänta till man har fått en viss kontakt? När är det rätt tid att berätta?  Berättar man det innan man träffas, så är det många som säger: Tack, men nej tack! Tråkigt för dig att du har det så här; men du hittar säkert någon. Lycka till!


 

Inte lätt att träffa någon


Jag klarar inte att T tar i mig, han missköter sin hygien och jag kan inte prata med honom den jag träffade för 15 år sedan finns inte längre. Jag tyckte först att det här med att vilja träffa andra var hemskt skamligt – nästan som att redan vara otrogen, det var inget jag talade om för vem som helst, bara de som stod mig allra närmast. Men de allra flesta hade inga fördömande åsikter, visade det sig, utan hejade nästan på mig. Så nu har jag blivit lite tuffare, nu tänker jag inte smyga med det längre. Jag har berättat för mina barn och har fått lite blandade reaktioner; men jag anser att de är tillräckligt vuxna för att inse att mamma är en vanlig människa av kött och blod och inget helgon. Däremot tänker jag inte berätta det för T.


Jag har även upptäckt att jag inte är ensam om min hemlighet. Långt ifrån alla anhörigvårdare gör så här, och ännu färre talar om det öppet. Men jag vet att det finns andra som vårdar en nära anhörig och samtidigt träffar någon annan ibland, men de är oftast hemlighetsfulla med detta. Varför måste vi smyga? Jo, för omgivningens åsikt är att man bör leva trogen livet ut. Men de som har dessa åsikter, har inte levt samma liv, som vi tvingas leva. De är inte dömda till att avstå ömhet, närhet och sex. Från och med nu tänker jag vara öppen med detta. För att citera bibeln: Må de som bor i glashus kasta första stenen!


Det är inte lätt att hitta något om detta ämne; men lite har jag hittat:


Chefspsykolog Jane Cars på Rosenlunds sjukhus möter många anhöriga. Jane Cars tycker inte att den friska är otrogen om han eller hon träffar någon annan. Även om många har oerhört svårt att prata om det, tror hon inte att det är så ovanligt. I takt med att demensen förvärras försvinner ömsesidigheten. Den friska har svårt att få sina behov av kärlek och omsorg tillfredsställda.

- Det är det som är så förfärligt svårt. Det är klart att man kan krama den sjuka, att man kan hålla om varandra. Men som frisk blir man vårdare. Jag har träffat sådana som träffat en annan men ändå inte släppt kontakten. En man som träffat en ny livspartner brukade hälsa på frun tillsammans med den nya. Det gick bra. I framtiden tror Jane Cars att fler sjuka kommer att bli lämnade ensamma. I dag har de flesta paren levt ihop i 40 - 50 år, de har tampats med olika svårigheter och är den trogna typen. Framöver kan det komma att bli mer komplicerat. Vad händer när ena parten i ett äktenskap som bara har 5 - 10 år bakom sig blir sjuk? Stannar man då?

 

Här är några länkar som jag hittat:

http://www.kristianstadsbladet.se/fria-ord/mitt-dementa-liv-utan-att-sjalv-vara-sjuk/

https://tildaf.wordpress.com/2013/01/07/de-flesta-aktenskap-haller-anda-bara-tills-%EF%BB%BFlivet-skiljer-oss-at/


Om ni som läser här hittar något mer, skulle jag bli glad om ni meddelade mig

Av Anhörig - 24 september 2015 10:09


Tidigare har T alltid hållit reda på tid och dagar; men i går snurrade det till ordentligt.


Framåt kvällen hade jag gått en inspektionsrunda i trädgården, min trädgård är ca 3 500 kvadrat, så det tar en stund. Jag brukar göra så ibland - kollar att allt är som det ska och att allt sköter sig. Plockar en död kvist här, luktar på blommorna där. Det är väldigt meditativt och jag njuter av att gå runt på mina domäner.


När jag avverkat baksidan av huset, såg jag att T satt i en trädgårdsmöbel på framsidan, vilket i sig inte var så konstigt, eftersom luften var ljummen och kvällssolens låga strålar värmde skönt där. Det anmärkningsvärda var att han satt på sig en regnjacka.

-          Men varför har du satt på dig regnjacka?

Innan han hann svara, såg jag att han ställt ut rullatorn och på den sin resväska, den väska som han brukar ha med sig, när han åker till växelboendet. Han reste sig och lyckades få fram några svårförståeliga ord. Jag tolkade dem som: ”Jag ska åka till Kilåkern”.

-          Ska du åka till Kilåkern?

-          Ja!

-          Men det ska du ju inte alls, det är ju inte förr än tisdag nästa vecka. Nu är klockan ju 16:30 och du ska då vara där 15:00 (i går var det onsdag).

Helt fel alltså. Han tog av sig regnjackan och lommade in i huset igen. Jag tog med väskan och rullator och gick efter med dem. Jag fick en känsla av att han själv tog illa vid sig av sitt misstag. Detta var ytterligare en bekräftelse för honom själv, på att han håller på att tappa greppet..


Framåt 21:00-tiden hade jag satt på honom en dubbelblöja och nattat honom. Själv skulle jag i väg till jobbet. Jag märkte att han inte hade kommit till ro. Han hade varit uppe en gång tidigare sen jag la honom, men nu gick han upp i bara blöjan och satte sig på en stol i köket. Jag skulle just gå ut och sätta mig i bilen. Jag frågade om allt var bra, han nickade instämmande att det var. Men något var det som inte vari riktigt bra, jag kunde bara inte komma på vad. Åh, om han ändå kunde prata.


Det var med en viss oro jag åkte till jobbet, men inte mycket jag kunde göra åt det. Men en viss känsla av skam måste jag erkänna, tyckte jag nog mest synd om hunden, som var tvungen att stanna kvar hemma i osäkerheten. En granne ringde mig på morgonen i ett annat ärende strax inna jag skulle sluta mitt nattpass och jag frågade oroligt:


-          Står huset kvar?

-          Jadå, det syntes inget ovanligt.


Tänk vilken tur jag har, som har så goda grannar.


Allt verkade lugnt, när jag sedan kom hem och gick ut med hunden på morgonrundan, T låg i sin säng, sov som vanligt och än har jag inte upptäckt något ovanligt.


 


Denna oro som jag ständigt går runt med numera, den tär. Den är inte jättestor, men den finns ständigt där, som ett lite skoskav i själen. Som en släng av huvudvärk, som man inte bryr sig om att ta en tablett mot. Som en tand som skavar lite mot tungan. Som ett BH-band som sitter en aning för hårt. Som en glöd efter en skogsbrand, som inte riktigt har slocknat. Man tänker inte på det hela tiden, men kroppen registrerar det och lagrar i bakhuvudet. Jag undrar vad en sån oro kan göra med kroppen? Kanske var den en orsak till att jag fick bältros?



Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se