Senaste inläggen

Av Anhörig - 2 juli 2015 21:59

 


Sen jag hämtade hem T från växelboendet, är det bara en morgon som jag inte behövt byta sängkläder. Bäddmadrassen fick jag slänga i förra månaden, den gick inte att använda. Nu bäddar jag med först två blåa underlägg (plastat och sugande material) och ett lakan över, som håller detta lager på plats. Sen har jag ett stort plastat frottéunderlägg, som täcker nästan hela sängen. Över har jag ytterligare två blåa underlägg och överst ett lakan till. Därmed har jag klarat madrassen än så länge och hoppas att det ska gå i fortsättningen också.


 


T´s stödperson rekommenderade att jag använder två blöjor på T nattetid, vilket jag också gjort – om jag är vaken, när han går och lägger sig. Om inte, så är det extrablött i sängen på morgonen efter. Jag väntar en sändning med stora modellen blöjor,”up and go”, men de lär vara på G, så den som väntar på något gott… Tänk att det bara är ett år sen T började med en minsta modellen av blöjor. Nu använder han stora modellen. Det har gått fort!


Värst av allt: Jag glömde ställa ut soptunnan till sopgubbarna förra måndagen. Med tanke på alla blöjor som ligger i den och att den är svart, vill jag inte att den ska stå i solen och bli het, det luktar ganska illa om den ändå. Därför ställde jag in den i car-porten. Vi har bara tömning en gång i månaden, så nu är det krisläge. Två månader utan tömning kommer det att bli och ni kan säkert föreställa er hur full den börjar bli och hur illa den luktar. Den 20:de blir nästa tömning. Jag ser fram emot det. Får väl ställa ut den några dagar i förväg, så jag inte glömmer bort det igen. En snäll granne har lovat att jag får lägga mina sopor i hans tunna, men jag vill inte lägga i de påsar som innehåller blöjor, det finns ändå en gräns för hur långt man kan tänja grannsämjan.


Ibland tar han av sig blöjorna själv och då lägger han blöjan var som helst: På golvet, på kudden, i handfatet, på byrån. Lukten brukar leda mig på spåret. Ibland sätter han inte på en ny och då kan jag följa spåren efter honom, som en snitslad bana. Jag är ganska trött på att städa och tvätta för jämnan, det blir ofta tre – till fem gånger om dagen, men det verkar inte finas något alternativ.


Hans handhygien är obefintlig, eller rättare sagt – den förekommer inte. När han bajsat brukar jag fört tvätta hans händer, sen får jag torka av handtag, spolknappen på toaletten, dörrposterna och alla andra ställen han går och håller sig i. Rullatorn använder han bara, när jag påminner honom.  


Men nu kan jag ju åtminstone se fram emot två veckors hel ledighet från tisdag eftermiddag, då han åter igen ska till Kilåkerns boende. Tack Ewa på Ewas hemtjänst, som övertalade mig att ta två veckor i månaden i stället för en.


ANNONS
Av Anhörig - 22 juni 2015 20:58

I förmiddags hämtade jag hem T från avlastningsboendet. Han hade haft det bra, sa han. En undersköterska kom fram och pratade med mig, när jag kom in på avdelningen. Hon sa att allt hade gått jättebra. De berättade att deras sjuksköterska hade beställt blöjor,som är som trosor och att de skulle skickas hem till oss. ”Såna frågade jag efter sist jag bad om blöjor”, sa jag, ”men då rekommenderade inkontinenssköterskan att vi tog en större vanlig blöja i stället” berättade jag för undersköterskan. ”Jo, men du vet, det tar bättre när en sjuksköterska säger till en sjuksköterska, vet du” sa hon. Inom mig fnittrade en lite hondjävel, hon skulle bara veta att jag är sjuksköterka och det är mig de ringer under kväller och nätter, när de behöver fråga om råd.


Solen  sken rart under eftermiddagen och medan jag stod och pratade med grannen över staketet, gick T ut för at sätta sig på en stol intill husväggen. Han felbedömde avståndet och satte sig på marken bredvid stolen. ”Ursäkta” sa jag till grannen, ”jag måste gå och hjälpa honom upp”.


 

När jag nu på kvällen sitter i allrummet på övervåningenoch skriver detta, kommer T upp för trappan med stort besvär. ”Men ska du verkligen gå i trappan, du kan ju ramla.” Han fortsatte uppför trappan och gick in i ett av de tre sovrummen och tittade runt. ”Vad letar du efter”? frågade jag. ”Ingenting” svarade han.

Sen öppnade han dörren till mitt sovrum, stack in huvudet och tittade runt. ”Men vad letar du efter”? envisades jag. ”Efter din älskare”?  (Suck. Here we go again). ”Och vad ska du göra med honom, när du hittar honom”? ”Spöa upp honom”! sa han. (Lilla gubben, du som knappt kan stå på dina ben).


Jag måste komma ihåg att låsa min dörr i natt.


 

ANNONS
Av Anhörig - 18 juni 2015 07:37

 

Det är inte utan en viss vånda jag hälsar på T på boendet och det är inte hans fel. Det är nog samvetet. Därtill är jag så rädd, att han ska säga, att han inte trivs och vill hem. Men än har det gått friktionsfritt.


Sist jag var där, i förgår, låg han som vanligt och vilade på sängen med en filt över sig, men lyste upp när jag kom in i rummet. Jag frågade om han trivs och det sa han att han gör (på sitt svårtydda vis). Jag frågade om maten är bra och det tycker han. Jag frågade om kläderna jag skickade med räcker till och även det verkade ok. Jag frågade om han varit ute någonting. Jo, han hade varit ute med en personal. Hur långt de gick och vart var svårt att uttröna. Sen var de samtalsämnen uttömda. Jag vågade inte fråga, om han hellre ville vara hemma, så det ämnet undvek jag. Därefter övergick jag till att kallprata.


Nu är ju inte våra ”samtal” egentliga samtal. De fortgår genom att jag pratar och han svarar - mest med ett nej eller ett ja, i bästa fall på rätt ställe, jag brukar ju ändå se när det blir rätt. Daglig träning har gett mig erfarenhet att tolka honom. Ibland säger han ja och skakar på huvudet. Eller så säger han nej och nickar. Då brukar jag göra likaså och då skrattar vi båda två.


 

I morgon är det midsommar, jag hoppas att han inte längtar hem då. Själv har jag ingen aning om vad jag ska göra. Jag känner mig lite slokörad och melankolisk just nu. Ensam?

Av Anhörig - 15 juni 2015 10:49



 


Det var med blandade känslor jag i tisdags lämnade T på Kilåkerns äldreboende.

Innan jag körde honom till boendet, var vi på en anhörigträff. Det var avslutning för anhörigträffarna denna termin och vi fikade i det gröna. En musiker spelade violin och solen sken, det var både vackert och idylliskt. Allt hade varit gott och väl, om det inte var för att T hade glömt att ta sin medicin mot den affektiva inkontinensen (brist på kontroll av skratt och gråt) som är ett symtom av CBD. Tårarna rann efter kinderna och stundtals hulkade han högt. Jag hoppas att den stackars spelmannen inte missförstod Ts känsloyttringar. Lite tokroligt var det ändå – här satt vi i den vackra naturen, åt tårta, drack kaffe, lyssnade på fin live-musik och mådde hur bra som helst, och T bara grät och grät.


Känslor av dåligt samvete är svår att komma ifrån. Har jag verkligen kämpat nog? Har jag gett upp för lätt. Hur ska han känna, när jag överger honom? Samtidigt kändes det otroligt skönt att vara fri, att kunna göra vad jag ville, utan att oroa mig för hur det ska gå för honom, när jag inte ”övervakar” allt. Jag fick släppa kontrollen helt enkelt – både skönt och svårt.


Först var det meningen att den som har hand om placeringen av patienter hade för avsikt att placera honom på Korpen i Visby; men där är det många dubbelrum och få singelrum, så när jag fick höra det, bad jag att få ett annat boende till T.

-          Jag väntar hellre lite längre, om han får komma någon annanstans.

-          Men då har vi plats på Kilåkern.

-          Jamen det passar alldeles utmärkt. Det är ju nära och jag kan lättare hälsa på.


Dessutom tycker jag bättre om miljön där. Det ligger nere vid hamnen i Slite, man kan nästan se Hideviken, där vi bor och personalen verkar trevliga. Han fick ett ganska stort singelrum och TV fanns på rummet.


Onsdag kväll jobbade jag och hade en trevlig ”intro”, Maria, med mig i bilen. Hon ska jobba som vikare hos oss under sommaren och verkar duktig och kvalificerad. Mina order och intentioner var att visa henne, hur vi jobbar och hur man hittar här på ön. Det senare var ju lägligt, eftersom vi passerade både Tingsbrogården i Bro och Kilåkern i Slite.

Först klarade vi av ett snabbt besök hos en patient i Slite och sen åkte vi till Kilåkern.


När vi kom in, satt T vid bordet i köket och blev just serverad en smörgås till kvällsfikat. Han strålade som en sol och verkade glad att se mig. Jag frågade om han trivdes och han sa ja (på sitt lite svårförståeliga vis). Personalen såg lite fundersamma ut; när de såg mig med mina arbetskläder och min namnskylt, där mitt namn och yrkestitel står. Jag hade inte tidigare berättat att jag jobbar i hemsjukvården, men nu förklarade jag kort hur det låg till. Lite konstigt är det ju, när jag har min man på ett boende, där personalen ska ringa mig, eller mina kollegor, och rådfråga vid eventuella medicinska problem.


Torsdag åkte jag till fastlandet, ett av mina barnbarns namngivning skulle firas med en fest för släkt och vänner. Föräldrarna: min dotter, Cornelia, med svärson, hade bestämt att maten skulle ha danskt/gotländskt tema med ”smörebröd” och saffranspannkaka, så jag fick hjälpa till som ”smörrebrödsjomfru” (danska), eftersom jag ju är född och uppvuxen där. Cornelia hade önskat att T också skulle komma, "han har ju varit som en sorts pappa till mig"; men jag vägrade. Jag ville inte, ännu en gång, utsätta mig för att exponera en nerbajsat T för de andra passagerarna. Jag tycker det ärså pinsamt, att det nästan gör ont i själen. För två veckor sedan blev det ju så, när jag tog med honom till Stockholm Marathon (och så oändlig många gånger tidigare). Denna gång ville jag vara fri.


Jag kom hem från resan nu i natt vid 00:30 och i eftermiddag börjar jag ett dubbelpass med både kväll och natt. Vi får se om jag kommer förbi Slite i tjänsten då. Annars åker jag dit i morgon under dagen, för nu är det dåliga samvetet på topp.

Av Anhörig - 7 juni 2015 08:54


När T äter, blir det ofta lite kladdigt både på och kring honom.


 

Denna morgon hamnade yoghurten på näsan.

Av Anhörig - 1 juni 2015 12:13

Jag har nu, mot Ts vilja förstås, skaffat honom en rullator. Han går så stappligt numera, så den behövs, särskilt om vi ska gå lite längre än från bilen och in till affären. Den fungerar ju även som en medhavd stol.

 


I helgen var vi uppe i Stockholm i samband med Stockholm Marathon och då kom rullatorn väl till pass. T har ju jobbat i organisationen med loppet och därtill sprungit 30 lopp i Stockholm. Sammanlagd har han sprungit över 60 maratonlopp. Man tror att man är garanterad et friskt liv, bara för att man motionerar och äter nyttigt. Det kan hjälpa så klart, men man måste även ha rätt föräldrar =  bra gener.


 

Antagligen måste det ha känts lite vemodigt att se löparna ge sig iväg och själv sitta där på rullatorn.


Resan upp med båten var inte så rolig. T bajsade ner sig – som vanligt! Som tur var hade jag underlägg på lut i bilen och en dotter i Nynäshamn, som vi kunde duscha hos samt tvätta kläderna. Hon hjälpte mig även att få honom upp i och ur badkaret och dra upp honom, då han ramlade på golvet. Vad ska man ha barn till, om inte få hjälp av dem ;-)


Det var roligt för T, att så många kände igen honom i Stockholm och kom fram och hälsade. Alla var glättiga och hurtiga; men jag märkte ändå att de reagerade på hans försämring. Men det var ändå övervägande trevligt. Vi blev bjudna på VIP-buffé med vin till på Stockholm Stadion. Tyvärr kunde jag bara njuta av ett litet glas och en liten stund, eftersom jag skulle vidare till dropptältet och arbeta. Ts bror tog hand om honom under resten av dagen, lät honom sova över hemma hos sig och körde honom sedan till mig, där jag sov över hos en annan av döttrarna. Även hans syster, Marie, tog honom en natt, så jag fick lite ledig tid.


Nu är vi hemma och han håller just nu på att sova ikapp. Det tar på hans krafter att hålla sig vaken hela dagarna under tre dagar.

Av Anhörig - 19 maj 2015 16:02

Samma sak här om dagnen. Jag satt i soffan på övervåningen och photoshoppade, då jag hörde T gå upp några steg i trappan; så pass högt att han kunde se mig där jag satt. I hans ögon såg jag samma blick som då han förra gången var nojig. Jag frågade om det var något han ville, men fick inget svar. I stället tog han sig mödosamt upp för trappan. Från trappan gick han bort till fönstret och spanade ut samtidigt som jag åter frågade om han letade efter något, men fick inte något svar denna gång heller. Därpå gick han till min sovrumsdörr, öppnade den och tittade in. Jag höjde rösten några snäpp och frågade samma sak igen. Han stängde dörren och tittade på mig med den där konstiga blicken och nu visste jag säkert hur det var fatt.

–        Vad letar du efter?

–        Efter din älskare.



I går, när jag kom hem från jobbet strax före midnatt, hittade jag badrummet nerkissad samt Ts  kläder insmetade med lera liggande framför tvättmaskinen. Kisset var ju bara som vanligt och jag gick för att hämta golvmoppen och hinken i tvättstugan, det var där jag såg kläderna. Jag förstod att han hade varit ute och ramlat igen. Frågan var bara vart han varit och var någonstans han ramlat. På morgonen, när det ljusnat och T låg och sov, gick jag ut i trädgården och började att leta efter en lerig fläck som visade spår efter en liggande kropp. Ganska snart hittade jag en liten, lerig grop vid dammen, där gräset såg ut att vara ordentligt nertrampat. Det var alltså här han legat och kämpat för att ta sig upp. Och lyckats efter de leriga kläderna i badrummet att döma.


När han senare vaknade frågade jag honom vad han hade gjort ute i trädgården.

–        Ja..., ja..., ja...

Han andades ut i ett fånigt leende efter varje försök att få fram ett ord. Däremellan såg han ut att vilja brista i gråt. Nu är det ju så att han varken är glad eller ledsen, när han som nu, växlar mellan skratt och gråt, det är bara medicinen mot det som kallas ”affektinkontines” som inte verkade, eftersom han ännu inte hade tagit den så här tidigt på dagen. Till slut fick han fram några ord.

–        Jag skulle rädda...

Dessa tre ord upprepade han hela tiden, men fick aldrig fram vad han skulle rädda. Jag väntade och väntade, men fick ingen mer förklaring. Efter en stund slutade han att försöka få fram vad han skulle säga och började äta, men jag gav mig inte.

–        Vad skulle du rädda? Var det något djur som ramlat i vattnet?

Han försökte åter få fram det han ville, med samma negativa resultat. Till slut reste han sig och gick ut på verandan och hämtade något. När han kom tillbaka la han den lilla, konstgjorda gräsanden i min hand. Den som är gjord av plast och som vi haft flytande i dammen de senaste fem åren. Han trodde verkligen att han räddat en levande fågel från drunkning.

-          Du får inte gå ut, när jag inte är hemma! Du kanske inte kommer upp och in själv nästa gång.


 

Vår lilla gräsand


När jag senare höll på i trädgården och T hade gått och lagt sig igen, satt jag på en liten trädgårdspall med ett maskrosjärn i handen. Man tänker så bra, när man rensar maskrosor och då kom jag att tänka på, att jag faktiskt kunde ha hittat honom drunknat i dammen. Tanken var obehaglig, men inte hel orealistisk. Hur skulle jag reagera då? Skulle jag bli chockat? Ja, troligen. Skulle jag fått dåligt samvete? Säkert! Skulle jag bli ledsen? Jo, antagligen. Men spelar det någon roll hur man dör? Vad är bäst? Att frysa och drunkna ihjäl? Eller att sakta försämras i en förnedrande sjukdom, som förstör hjärnan och lämnar människan dement och fysiskt handikappat. 


Medelöverlevnaden i CBD är 7-8 år och det har nu gått 4½. Om han får leva tills han dör av sin sjukdom, så kanske han till slut inte kan äta själv eller sköta sig själv och sina behov. Hur förnedrande är inte det?  Är det hemskt att drunkna? Jag har hört att det inte ska vara så obehagligt. Känner man rädsla?


Jag är av princip mot dödshjälp och skulle inte kunna utföra det själv, men ibland kommer döden som en befriare, det ser jag i jobbet. Man säger: Skönt att han äntligen fått sluta! Skönt att det gick fort, så hon slapp lida så mycket! Ofta är det nog våra egna känslor vi uttalar då. För ingen vill ju dö. Eller?



Av Anhörig - 17 maj 2015 09:30

För ett år sedan googlade jag på ”anhörigstödjare”. Det visade sig att Gotlands kommun tillhandahöll sådana. Jag skickade iväg ett mail med förfrågan om stöd och fick kontakt med Elisabeth. Det är något jag inte ångrar. Hon har varit till stor hjälp både praktiskt och, inte minst, psykiskt. Att få prata av sig, utan att hela tiden väga orden på guldvåg utan bara prata rakt ur hjärtat, har nog varit avgörande för min egen hälsa. Jag har fått en tilltro till att jag gör rätt - att jag har rätt som anhörig och som människa. Elisabeth är dessutom en förtjusande människa.


 

Elisabeth


Men också många andra har varit till stort stöd. Inte minst med råd och förslag jag fått här på bloggen. Jag har tagit åt mig av många goda råd, kanske inte alltid rakt av och inte utan att anpassa dem till min situation och mitt eget tycke. Och inte alltid genast – en del saker har behövt mogna. Jag har lagt dem i mitt minne och ältat dem, för att förkasta några och använda andra. En del råd och förslag har behövt tid att mogna. En del håller fortfarande på att mogna.


Jag behöver tid att bearbeta de jobbiga besluten. Många gånger tar jag ett beslut efter en magkänsla och ångrar det sedan. Men så händer det något och jag inser att mitt beslut var rätt. Som till exempel att söka avlastning en vecka varje månad. Jag har haft dåligt samvete för det - att jag gett upp för lätt. Orsaken till och det avgörande var två saker: Dels min kloka svärsons uttalande (en av flera svärsöner). Han frågade mig: Varför gör du det här? Är det en kärlekshandling eller är det för att slippa dåligt samvete? Och tyvärr måste jag erkänna, att det är det dåliga samvetet som väger tyngst. Känner jag någon kärlek längre? Nä, den har nog runnit ut med badvattnet (om jag får använda den metaforen). Den T jag en gång träffade, finns inte längre och jag tänker inte ha samvetskval för att min kärlek numera är borta och har ersatts av vemod och pliktkänsla. Och så dels T´s ständiga kladd med kiss och bajs. I går var det åter dags. Det var kiss och bajs över hela badrumsgolvet och jag fick hjälpa honom med rengöring av sig själv, kläder och av badrummet. Han ramlade två gånger utan att skada sig, men jag fick hjälpa honom upp, vilket har gett mig en molande värk i korsryggen.


Hans uppeapade jakt på mina inbillade älskare, så sent som i förrgår, gör mig också obehaglig till mods och jag är rädd att den biten med hans paranoida stunder kommer att accelerera. Förmodligen har han sådana tankar mer än han

visar för mig.


Nej, nu har jag inte längre några betänkligheter. Det ska bli så skönt med en vecka ”ledigt”.


Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se