Senaste inläggen

Av Anhörig - 21 augusti 2015 23:44

 


Klockan är strax elva (23:00). Jag brukar inte vara lättskrämd och jag är inte mörkrädd, men just nu har jag lite förhöjd puls och en adrenalinkick i blodet. Anledningen är att det står någon och rycker i min sovrumsdörr. Dörren är låst, som tur är. Min kompis Anne-May har fått mig att lova att alltid låsa dörren, när jag sover. Det är hennes syster hon är polis, som sagt åt henne att be mig göra så. Jag antar att polissystern har dåliga erfarenheter av liknande händelser.


Det är T, som har blivit "sån" igen. Han får för sig, att jag har en ”hemlig älskare” i sovrummet (om det ändå vore så…). Det har hänt förr, men nu var det ett tag sen sist. Att någon står och trycker ner handtaget tyst - upp och ner - under ungefär tio minuter är faktiskt lite skrämmande. Denna gång hade jag inte hunnit somna och jag hörde, när han hasade sig uppför trappan. Något han inte borde göra med tanke på sin sjukdom, som snart har gjort honom så handikappat att han har svårt att gå utan stöd. Än så länge går det med rullator, men jag tror att rullstolen snart är det enda gångbara transportsättet för honom.


Första gången han fick för sig att jag hade någon annan man i mitt sovrum, vaknade jag att han slet upp dörren och bara stod där och stirrade på mig. Jag fick inget svar på min fråga varför han gjorde så, även om han fortfarande kunde prata lite då. Numera kan han ju knappt säga varken ja eller nej. Även om detta har hänt flera gånger, så tycker jag fortfarande att det är mycket olustigt och blicken i hans ögon är läskig.


Äntligen hör jag att han börjar att hasa ner för trappan igen. Undrar om han klarar av det? Nu hör jag en duns och någonting – en hink lät det som – ramlade ikull. Det var nog han som ramlade. Jag väntar en stund och ser vad som händer. Nu hör jag att ytterligare någonting ramlar i golvet. Nej, jag måste nog ner och se vad som hänt. Jag sätter på mig morgonrocken, av någon anledning tycker jag inte om att visa mig naken för honom längre.


T sitter på badrumsgolvet, naken förutom en stor blöja. Han hasar runt på golvet på rumpan, oförmögen att ta sig upp, han ser mest ut som en jättebebis. Ögonen ser ut som om han inte riktigt vet var han är och vad som hänt honom. Han ser faktiskt ut som om han inte är där. Inte den mannen, som jag kände en gång, i ett annat liv, i alla fall. Jag undviker att komma inom räckhåll och frågar honom varför han stod och ryckte i min dörr, men jag får inget svar. Det hade jag väl egentligen inte heller väntat mig; men jag kanske hade hoppats att fallet skulle ha skakat om hans huvud, så att han blev tillfälligt klar.


Till slut sträcker jag fram handen och drar upp honom. Han vänder sig om med viss möda och går mot sin säng och jag ser att han rivit sig på ryggen i fallet. Ingen stor reva, men den svider nog. Själv går jag upp till mitt rum och låser åter dörren. Det kommer att ta ett tag att komma till ro igen. Har jag tur så sover han resten av natten.

ANNONS
Av Anhörig - 25 juli 2015 07:38


 

Son och sonson


Under sommaren har vi haft många och välkomna besök av vänner och släktingar. Sommaren är inte slut än och ännu väntar vi flera besök. Just nu är min son här med sin sambo och lilla son, Charlie. Charlie är 1½ år och den 3:dje-sista i min skara av 9 barnbarn. Jag är rik! En stor familj är en rikedom så mycket mer värd än alla pengar.


Hälsa är en annan rikedom, som jag själv, än så länge har begåvats med och som jag värderar högt. Inte minst nu, då min man har drabbats så svårt att sin sjukdom. Trots alla sorger och vedermödor som sjukdomen innebär för honom och mig, så kan jag ofta känna en stor glädje att bara leva och kunna ta tillvara mitt liv – det som är kvar.


Jag undrar om jag skulle uppskatta alla små ting, och stora, så mycket som jag gör, om det inte vore för att T nu är märkbart sämre. Kanske är det just för att jag ser hur skört livet kan vara, som jag känner en enorm livsglädje. En glädje så mycket större än någonsin tidigare. Just när jag får en påtaglig inblick i hur svårt det är att vara sjuk, så uppskattar jag hälsan och livet till fullo. Små skitsaker berör mig knappast. Om barnbarnet/barnbarnen har sönder något? Vad spelar det för roll? Jag kan köpa nytt eller jag kanske inte alls behöver det. Man drar på sig så mycket onödigt genom livet, hälften av det kan man lätt klara sig utan.


T kom hem från 14-dagarsboendet i måndags och bara på dessa två veckor har han försämrats märker jag. Han har lite svårare att gå, kanske bara en smula, men det lilla gör att han börjar få svårt att ta sig runt i huset utan stöd. Det är väl den lilla droppen som får bägaren att rinna över. Ändå har han lätt att glömma bort rullatorn. Han hamnar i köket och upptäcker att den står i badrummet, där han sist använde den och plötsligt har han svårt att gå någonstans. Han blir stående och famlar efter något att hålla sig i – stolryggarna, kylskåpet, en dörrpost, byrån i hallen. Alla väggar och dörrposter bär spår av smutsiga fingeravtryck.


Sen i måndags har han ramlat tre gånger. Första gånger var i tisdags på sitt rum och jag drog lätt upp honom till sittande på sängkanten. Andra gången var onsdag natt, jag var på jobbet och fick ett mess från sonen, att han och flickvännen hade hört ljud från undervåningen och hittat T på golvet. Det var då han bröt ett eller flera revben, som gör att han utstöter små gutturala läten varje gång han ska resa sig eller vända sig i sängen. Det är också första gången under hans nu 4½-åriga sjukdom, som han medger smärta. Ett brutet revben är inget man gör något åt, men det kan vara ytterst smärtsamt och rörelsehämmande.


Även i går ramlade han. Vi hade varit borta ca två timmar på stranden och när vi kom hem satt han ute på verandagolvet utan möjlighet att resa sig själv. Rullatorn stod i köket. Det var då jag beslöt att jag måste skaffa ett trygghetslarm åt honom. Jag är inte säker på att han kommer att trycka på knappen, när han behöver; men vi måste i alla fall försöka känner jag. Jag berättade för honom att jag tyckte det var alldeles för otryggt för mig att lämna honom ensam hemma, när jag jobbar eller i övrigt är borta och ringde genast till kommunens biståndshandläggare. Naturligtvis hade hon/han semester, det är såna tider. Men telefonsvararen meddelade att den anknytningen skulle vara åter på måndag. Så har vi väntat så länge med att skaffa larm, så kan vi säkert vänta till på måndag också.


Min son tycker att T borde bo heltid på boendet. Han talar av erfarenhet. Hans egen pappa (som jag brutit kontakten med sen åtskilliga år) har nyligen gått igenom samma resa med fysisk svaghet och begynnande demens. "Jag tänker på dig, mamma. Men det kanske är bäst för T också". Han kanske har rätt, men jag är inte riktigt där än.


Man kan i alla fall konstatera, att det inte går något vidare för de män jag varit tillsammans med. Jag borde nog bära en varningstriangel.

ANNONS
Av Anhörig - 6 juli 2015 09:13

I dag måste jag packa lite kläder och en necessär åt T. I morgon ska han till Kilåkern och vara där i två veckor. Då kan jag åter känna mig fri och totalt koppla av.


Jag kommer väl att börja med att städa ur hans säng och rum, gå genom och tvätta kläder som han inte lagt i tvättkorgen - det brukar han för övrigt aldrig göra. Toaletten kommer att bli skinande ren den också, så jag kan använda den utan att först kolla om den går att sitta på.


 


Men sen kan jag koppla bort städningen ett tag och ta det hela mera med en klackspark. Det känns lite som, när man var tonåring och fick FF (föräldrafritt).  Då ska jag passa på att slå de ovan nämnda klackarna i taket. Åtminstone bildligt talat.

Av Anhörig - 2 juli 2015 21:59

 


Sen jag hämtade hem T från växelboendet, är det bara en morgon som jag inte behövt byta sängkläder. Bäddmadrassen fick jag slänga i förra månaden, den gick inte att använda. Nu bäddar jag med först två blåa underlägg (plastat och sugande material) och ett lakan över, som håller detta lager på plats. Sen har jag ett stort plastat frottéunderlägg, som täcker nästan hela sängen. Över har jag ytterligare två blåa underlägg och överst ett lakan till. Därmed har jag klarat madrassen än så länge och hoppas att det ska gå i fortsättningen också.


 


T´s stödperson rekommenderade att jag använder två blöjor på T nattetid, vilket jag också gjort – om jag är vaken, när han går och lägger sig. Om inte, så är det extrablött i sängen på morgonen efter. Jag väntar en sändning med stora modellen blöjor,”up and go”, men de lär vara på G, så den som väntar på något gott… Tänk att det bara är ett år sen T började med en minsta modellen av blöjor. Nu använder han stora modellen. Det har gått fort!


Värst av allt: Jag glömde ställa ut soptunnan till sopgubbarna förra måndagen. Med tanke på alla blöjor som ligger i den och att den är svart, vill jag inte att den ska stå i solen och bli het, det luktar ganska illa om den ändå. Därför ställde jag in den i car-porten. Vi har bara tömning en gång i månaden, så nu är det krisläge. Två månader utan tömning kommer det att bli och ni kan säkert föreställa er hur full den börjar bli och hur illa den luktar. Den 20:de blir nästa tömning. Jag ser fram emot det. Får väl ställa ut den några dagar i förväg, så jag inte glömmer bort det igen. En snäll granne har lovat att jag får lägga mina sopor i hans tunna, men jag vill inte lägga i de påsar som innehåller blöjor, det finns ändå en gräns för hur långt man kan tänja grannsämjan.


Ibland tar han av sig blöjorna själv och då lägger han blöjan var som helst: På golvet, på kudden, i handfatet, på byrån. Lukten brukar leda mig på spåret. Ibland sätter han inte på en ny och då kan jag följa spåren efter honom, som en snitslad bana. Jag är ganska trött på att städa och tvätta för jämnan, det blir ofta tre – till fem gånger om dagen, men det verkar inte finas något alternativ.


Hans handhygien är obefintlig, eller rättare sagt – den förekommer inte. När han bajsat brukar jag fört tvätta hans händer, sen får jag torka av handtag, spolknappen på toaletten, dörrposterna och alla andra ställen han går och håller sig i. Rullatorn använder han bara, när jag påminner honom.  


Men nu kan jag ju åtminstone se fram emot två veckors hel ledighet från tisdag eftermiddag, då han åter igen ska till Kilåkerns boende. Tack Ewa på Ewas hemtjänst, som övertalade mig att ta två veckor i månaden i stället för en.


Av Anhörig - 22 juni 2015 20:58

I förmiddags hämtade jag hem T från avlastningsboendet. Han hade haft det bra, sa han. En undersköterska kom fram och pratade med mig, när jag kom in på avdelningen. Hon sa att allt hade gått jättebra. De berättade att deras sjuksköterska hade beställt blöjor,som är som trosor och att de skulle skickas hem till oss. ”Såna frågade jag efter sist jag bad om blöjor”, sa jag, ”men då rekommenderade inkontinenssköterskan att vi tog en större vanlig blöja i stället” berättade jag för undersköterskan. ”Jo, men du vet, det tar bättre när en sjuksköterska säger till en sjuksköterska, vet du” sa hon. Inom mig fnittrade en lite hondjävel, hon skulle bara veta att jag är sjuksköterka och det är mig de ringer under kväller och nätter, när de behöver fråga om råd.


Solen  sken rart under eftermiddagen och medan jag stod och pratade med grannen över staketet, gick T ut för at sätta sig på en stol intill husväggen. Han felbedömde avståndet och satte sig på marken bredvid stolen. ”Ursäkta” sa jag till grannen, ”jag måste gå och hjälpa honom upp”.


 

När jag nu på kvällen sitter i allrummet på övervåningenoch skriver detta, kommer T upp för trappan med stort besvär. ”Men ska du verkligen gå i trappan, du kan ju ramla.” Han fortsatte uppför trappan och gick in i ett av de tre sovrummen och tittade runt. ”Vad letar du efter”? frågade jag. ”Ingenting” svarade han.

Sen öppnade han dörren till mitt sovrum, stack in huvudet och tittade runt. ”Men vad letar du efter”? envisades jag. ”Efter din älskare”?  (Suck. Here we go again). ”Och vad ska du göra med honom, när du hittar honom”? ”Spöa upp honom”! sa han. (Lilla gubben, du som knappt kan stå på dina ben).


Jag måste komma ihåg att låsa min dörr i natt.


 

Av Anhörig - 18 juni 2015 07:37

 

Det är inte utan en viss vånda jag hälsar på T på boendet och det är inte hans fel. Det är nog samvetet. Därtill är jag så rädd, att han ska säga, att han inte trivs och vill hem. Men än har det gått friktionsfritt.


Sist jag var där, i förgår, låg han som vanligt och vilade på sängen med en filt över sig, men lyste upp när jag kom in i rummet. Jag frågade om han trivs och det sa han att han gör (på sitt svårtydda vis). Jag frågade om maten är bra och det tycker han. Jag frågade om kläderna jag skickade med räcker till och även det verkade ok. Jag frågade om han varit ute någonting. Jo, han hade varit ute med en personal. Hur långt de gick och vart var svårt att uttröna. Sen var de samtalsämnen uttömda. Jag vågade inte fråga, om han hellre ville vara hemma, så det ämnet undvek jag. Därefter övergick jag till att kallprata.


Nu är ju inte våra ”samtal” egentliga samtal. De fortgår genom att jag pratar och han svarar - mest med ett nej eller ett ja, i bästa fall på rätt ställe, jag brukar ju ändå se när det blir rätt. Daglig träning har gett mig erfarenhet att tolka honom. Ibland säger han ja och skakar på huvudet. Eller så säger han nej och nickar. Då brukar jag göra likaså och då skrattar vi båda två.


 

I morgon är det midsommar, jag hoppas att han inte längtar hem då. Själv har jag ingen aning om vad jag ska göra. Jag känner mig lite slokörad och melankolisk just nu. Ensam?

Av Anhörig - 15 juni 2015 10:49



 


Det var med blandade känslor jag i tisdags lämnade T på Kilåkerns äldreboende.

Innan jag körde honom till boendet, var vi på en anhörigträff. Det var avslutning för anhörigträffarna denna termin och vi fikade i det gröna. En musiker spelade violin och solen sken, det var både vackert och idylliskt. Allt hade varit gott och väl, om det inte var för att T hade glömt att ta sin medicin mot den affektiva inkontinensen (brist på kontroll av skratt och gråt) som är ett symtom av CBD. Tårarna rann efter kinderna och stundtals hulkade han högt. Jag hoppas att den stackars spelmannen inte missförstod Ts känsloyttringar. Lite tokroligt var det ändå – här satt vi i den vackra naturen, åt tårta, drack kaffe, lyssnade på fin live-musik och mådde hur bra som helst, och T bara grät och grät.


Känslor av dåligt samvete är svår att komma ifrån. Har jag verkligen kämpat nog? Har jag gett upp för lätt. Hur ska han känna, när jag överger honom? Samtidigt kändes det otroligt skönt att vara fri, att kunna göra vad jag ville, utan att oroa mig för hur det ska gå för honom, när jag inte ”övervakar” allt. Jag fick släppa kontrollen helt enkelt – både skönt och svårt.


Först var det meningen att den som har hand om placeringen av patienter hade för avsikt att placera honom på Korpen i Visby; men där är det många dubbelrum och få singelrum, så när jag fick höra det, bad jag att få ett annat boende till T.

-          Jag väntar hellre lite längre, om han får komma någon annanstans.

-          Men då har vi plats på Kilåkern.

-          Jamen det passar alldeles utmärkt. Det är ju nära och jag kan lättare hälsa på.


Dessutom tycker jag bättre om miljön där. Det ligger nere vid hamnen i Slite, man kan nästan se Hideviken, där vi bor och personalen verkar trevliga. Han fick ett ganska stort singelrum och TV fanns på rummet.


Onsdag kväll jobbade jag och hade en trevlig ”intro”, Maria, med mig i bilen. Hon ska jobba som vikare hos oss under sommaren och verkar duktig och kvalificerad. Mina order och intentioner var att visa henne, hur vi jobbar och hur man hittar här på ön. Det senare var ju lägligt, eftersom vi passerade både Tingsbrogården i Bro och Kilåkern i Slite.

Först klarade vi av ett snabbt besök hos en patient i Slite och sen åkte vi till Kilåkern.


När vi kom in, satt T vid bordet i köket och blev just serverad en smörgås till kvällsfikat. Han strålade som en sol och verkade glad att se mig. Jag frågade om han trivdes och han sa ja (på sitt lite svårförståeliga vis). Personalen såg lite fundersamma ut; när de såg mig med mina arbetskläder och min namnskylt, där mitt namn och yrkestitel står. Jag hade inte tidigare berättat att jag jobbar i hemsjukvården, men nu förklarade jag kort hur det låg till. Lite konstigt är det ju, när jag har min man på ett boende, där personalen ska ringa mig, eller mina kollegor, och rådfråga vid eventuella medicinska problem.


Torsdag åkte jag till fastlandet, ett av mina barnbarns namngivning skulle firas med en fest för släkt och vänner. Föräldrarna: min dotter, Cornelia, med svärson, hade bestämt att maten skulle ha danskt/gotländskt tema med ”smörebröd” och saffranspannkaka, så jag fick hjälpa till som ”smörrebrödsjomfru” (danska), eftersom jag ju är född och uppvuxen där. Cornelia hade önskat att T också skulle komma, "han har ju varit som en sorts pappa till mig"; men jag vägrade. Jag ville inte, ännu en gång, utsätta mig för att exponera en nerbajsat T för de andra passagerarna. Jag tycker det ärså pinsamt, att det nästan gör ont i själen. För två veckor sedan blev det ju så, när jag tog med honom till Stockholm Marathon (och så oändlig många gånger tidigare). Denna gång ville jag vara fri.


Jag kom hem från resan nu i natt vid 00:30 och i eftermiddag börjar jag ett dubbelpass med både kväll och natt. Vi får se om jag kommer förbi Slite i tjänsten då. Annars åker jag dit i morgon under dagen, för nu är det dåliga samvetet på topp.

Av Anhörig - 7 juni 2015 08:54


När T äter, blir det ofta lite kladdigt både på och kring honom.


 

Denna morgon hamnade yoghurten på näsan.

Presentation


En resa mot solnedgången

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Demensbloggen med Blogkeen
Följ Demensbloggen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se