För ett år sedan googlade jag på ”anhörigstödjare”. Det visade sig att Gotlands kommun tillhandahöll sådana. Jag skickade iväg ett mail med förfrågan om stöd och fick kontakt med Elisabeth. Det är något jag inte ångrar. Hon har varit till stor hjälp både praktiskt och, inte minst, psykiskt. Att få prata av sig, utan att hela tiden väga orden på guldvåg utan bara prata rakt ur hjärtat, har nog varit avgörande för min egen hälsa. Jag har fått en tilltro till att jag gör rätt - att jag har rätt som anhörig och som människa. Elisabeth är dessutom en förtjusande människa.

Elisabeth

Men också många andra har varit till stort stöd. Inte minst med råd och förslag jag fått här på bloggen. Jag har tagit åt mig av många goda råd, kanske inte alltid rakt av och inte utan att anpassa dem till min situation och mitt eget tycke. Och inte alltid genast – en del saker har behövt mogna. Jag har lagt dem i mitt minne och ältat dem, för att förkasta några och använda andra. En del råd och förslag har behövt tid att mogna. En del håller fortfarande på att mogna.

Jag behöver tid att bearbeta de jobbiga besluten. Många gånger tar jag ett beslut efter en magkänsla och ångrar det sedan. Men så händer det något och jag inser att mitt beslut var rätt. Som till exempel att söka avlastning en vecka varje månad. Jag har haft dåligt samvete för det - att jag gett upp för lätt. Orsaken till och det avgörande var två saker: Dels min kloka svärsons uttalande (en av flera svärsöner). Han frågade mig: Varför gör du det här? Är det en kärlekshandling eller är det för att slippa dåligt samvete? Och tyvärr måste jag erkänna, att det är det dåliga samvetet som väger tyngst. Känner jag någon kärlek längre? Nä, den har nog runnit ut med badvattnet (om jag får använda den metaforen). Den T jag en gång träffade, finns inte längre och jag tänker inte ha samvetskval för att min kärlek numera är borta och har ersatts av vemod och pliktkänsla. Och så dels T´s ständiga kladd med kiss och bajs. I går var det åter dags. Det var kiss och bajs över hela badrumsgolvet och jag fick hjälpa honom med rengöring av sig själv, kläder och av badrummet. Han ramlade två gånger utan att skada sig, men jag fick hjälpa honom upp, vilket har gett mig en molande värk i korsryggen.

Hans uppeapade jakt på mina inbillade älskare, så sent som i förrgår, gör mig också obehaglig till mods och jag är rädd att den biten med hans paranoida stunder kommer att accelerera. Förmodligen har han sådana tankar mer än han

visar för mig.

Nej, nu har jag inte längre några betänkligheter. Det ska bli så skönt med en vecka ”ledigt”.

 

Ingabritt Jormelius

17 maj 2015 09:53

Hej. Så glad jag blir när jag hör att du kan se framemot din "lediga" vecka. Det är jobbigt med misstänksamma män. Min man blev inte det, men han blev aggressiv o stark. Jobbigt och en evighet innan vi fick hjälp. Evighet 😊 sanning med modifikation, det var 3 dagar. Men ack så långa då man är osäker o rädd. Hoppas alltid bra för er båda med det beslutet. Kram

Anhörig

17 maj 2015 22:05

Kram tillbaka :-)

 

Znogge

17 maj 2015 16:31

Vissa beslut tar längre tid att fatta och behöver mogna fram. Ibland behöver det också gå en tid innan man blir medveten om att man valde rätt. Sedan är det alltid lätt som utomstående att veta hur någon borde göra men först när man är i en situation kan man förstå fullt ut. Måste vara bra med en anhörigstödjare som man kan diskutera förbehållslöst med. Så fungerar det inte alltid med anhöriga...

http://znogge.wordpress.com

Anhörig

17 maj 2015 22:05

Det känns att du förstår hur det är. Det värmer.

 

Ingrid

18 maj 2015 13:19

Du gör helt rätt tycker jag, för jag känner att jag hade handlat likadant om jag hamnat i samma situation som du.
Njut av din lediga vecka och känn efter om det kanske rent av kan vara aktuellt att helt överlåta skötseln av T till vården.
Kram, Ingrid

http://stenstugu.com/wp

Anhörig

19 maj 2015 15:35

Tack! Jag ska nog passa på att sova över i boden i Klinte då :-)
Och jo, jag vet, den stunden kommer också.

 

Sundsvalls Micke

18 maj 2015 15:26

Hej!
Vad skönt du kommer att få "ledigt" i en vecka.
Hemma så var det aldrig någon misstänksamhet från min sambos sida. Däremot så kollade han hela tiden så jag inte gått någonstans utan var kvar i soffan o kollade på tv.
Var däremot värre med ilskan när den kom, gick så långt så jag var tvungen att säga till personalen (assistenterna) att de inte fick ligga några knivar framme utan alla måste tas bort efter användandet. Han hytte mot mig med de annars. Skulle inte tagit det så allvarligt om det inte varit för att jag hade blivit nerslagen innan vid ett tillfälle. Vet att det var sjukdomen som talade, men bättre att vara på den säkra sidan.
Vet inte vad som är värst misstänksamheten eller ilskan.
Nu är det som tur är ett bra tag sen det var så, och min sambo har helt förlorat sin förmåga att gå.

Passa på och vila så mycket du kan nu då du får avlastning.

Många hälsningar Micke

Anhörig

19 maj 2015 15:33

Du, jag undrar - bor din sambo hemma fortfarande?

 

Skånskan

18 maj 2015 16:56

Så skönt att du har lagt dina betänkligheter åt sidan och börjat tänka på dig själv. Tror nog att du verkligen kan njuta av din frivecka. Kram.

Anhörig

19 maj 2015 15:34

Jo tack, jag hoppas det. Inser att det bara kommer att bli värre.

 

SundsvallsMicke

20 maj 2015 17:59

Hej. Jag har ordnat assistans till min sambo. Svaret är ja på din fråga han bor hemma. Kommer att göra det så länge det bara går. Jag har lovat det innan han gått långt i sin sjukdom.

Anhörig

20 maj 2015 21:27

Du måste vara en stark människa. Skickar styrkekramar till dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...